Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

ståuppförmigsjälv

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.

Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

belönamän

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

Barndrömmar.

image201502200003Drömde att jag helt plötslig var gravid och födde barn. Känslan av alienation var total. Jag ville verkligen inte ha med barnet att göra. Jag gick på en fest och hade panik inför de stundande inskränkningarna av mitt livsrum, men ingen förstod mig. Jag funderade på om det inte fanns något sätt att göra sig av med barnet. Jag tänkte hoppfullt ”ja det finns ju barn som dör tidigt”.

Det värsta med drömmen var hur sjukt realistiskt allt var. Jag började fundera på vem som kunde ha gjort mig gravid och räknade precis rätt i tiden mellan mina olika sexpartners och vilken typ av sex vi hade haft och så vidare. Kom fram till vem som kunde vara fadern och fick kalla kårar.

Drömde till och med att jag försökte vakna ur drömmen men inte lyckades och ba ”satan detta är mitt liv nu”.

Har sällan känt mig så lättad av att något var en dröm. Var ett tag där jag trodde att 18 år av mitt liv skulle präglas av att vara morsa och behöva komma överens med någon äcklig man. Fy fan.

Var i alla fall flera på twitter som ba ”gud det där brukar jag också drömma”. Är det vanligt eller?

Om att känna sig pressad till frisläppthet.

Fick den här kommentaren angående 50 Shades of Gray och att ha olika former av experimentellt sex, och hur även det kan vara någonting som en känner sig pressad till på grund av patriarkala strukturer.

Har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!

Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?

Ritade denna bild:

bdsmJag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.

Att vara en kvinna som ”ställer upp”på olika saker ger status. Och att ”ställa upp” är ju att ”samtycka” i någon mening. Frågan är ju på vilka premisser detta ”samtycke” äger rum. Det handlar ju en en situation där en som kvinna vill ha mäns godkännande och bekräftelse och att en på grund av detta gör saker en kanske inte hade velat annars.

Kanske vill en vara en ”skön tjej”:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framför­allt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Att som kvinna värna sina gränser är ju såklart besvärligt för män. Men de vill inte heller att det ska vara alltför uppenbart att en ”ställer upp”, utan det måste paketeras i ”skön tjej”-förpackningen. Det måste handlar om att vilja ”testa nya saker” och så vidare. Det måste handla om att lära sig uppskatta, eller i alla fall låtsas uppskatta, att män gör lite som de vill med ens kropp.

Det finns en slags idé om den frigjorda kvinnan som är en kvinna som verkligen tycker om att ha heterosex, och gärna utanför normen. Detta ideal hyllas av feminister, kvinnan som ”vet vad hon vill” (att ha sex med män) och inte skäms för det. Hon ska inte blanda in några känslor och förväntningar i det hela utan helt enkelt bara tycka om att knulla. Men om en däremot uttrycker att en absolut inte vill ha sex, eller att en inte vill ha sex på det sättet, eller att en inte vill ha sex med män, då är det plötsligt inte så fint att ”veta vad en vill” längre. Kanske ”respekteras” det men det hyllas knappast som frigjort.

Att andra kvinnor bidrar till detta r inte så konstigt, de vill väl själva framstå som frigjorde och enkla att ha att göra med.

Varför kan jag inte bara nöja mig?

nöjamigI relationer har jag ofta uppfattat att jag velat ha mer än vad som getts som ett problem. Att jag inte har kunnat ”nöja mig” med det som erbjudits mig utan gått omkring och begärt mer av livet och av min relation.

Jag tänker att det är en slags skam i detta som kvinna, eftersom en samtidigt har lärt sig att en vackert ska nöja sig med det som erbjuds och utgår från att en får det som en gjort sig förtjänt av. Speciellt i relationer med män, där de har ett tolkningsföreträde gällande att definiera relationen och en själv i den. Det är de som har en rätt att definiera vad en är värd, själv har en inte rätt att begära mer.

Så känslan av att inte vara tillfreds i relationen kommer tillsammans med en resignation. En tänker att en skulle vilja ha mer, men samtidigt kan en inte göra någonting för att få det en vill ha. Det enda en kan göra är att försöka vara mannen till lags i hopp om att han ska tycka att en förtjänar kärlek. Men givetvis är det inte så det fungerar; grejen är ju inte att en inte förtjänar kärlek utan att den andra parten helt enkelt inte vill anstränga sig mer en nödvändigt. Det skulle ju innebära en förlust av makt, och det vill de ju såklart inte.

Att begära mer av någon som befinner sig i ett överläge har jag upplevt som förnedrande. Då har det varit som att jag varit utelämnad till dem på ett väldigt tydligt sätt. Jag har uppfattat det som att jag har velat ha mer än vad de tyckt jag varit värd, och jag har tänkt att deras uppfattning om vad jag är värd är den som räknas.

Jag tänker mig att det är så i alla relationer att en har olika behov i olika perioder, och så kan det få vara. Det som blir jobbigt är när det alltid är samma maktdynamik, och när det så att säga etableras att den ena parten alltid vill ha mer än vad den andra vill ge. Om en istället är tydlig från båda håll med att en värderar varandra och vill jobba på relationen men har olika behov som en behöver ta hänsyn till. Jag tänker att det är viktigt att markera att brist på ork eller lust vid ett givet tillfälle handlar om någon slags brist på intresse för relationen som sådan.

Män vill att allt ska handla om dem.

För några dagar sedan stod följande att läsa i min flashbacktråd:

nödslaktKul! Twittrade ut denna i alla fall.

Några dagar senare är det någon i tråden som påpekar att jag twittrat om detta och ba ”ja detta är väl hennes enda nöje i livet”.

Det är så himla intressant vilken bild män har av kvinnor och deras egen betydelse i ens liv. Om jag hade tyckt det var kul att bli utsatt för hot om våld av olika män hade jag troligen umgåtts mer med män än jag gör idag, eftersom de ofta ägnar sig åt sådana saker. Kanske hade jag rentav ingått i en heterorelation! Det är ju vanligt förekommande med såväl våld som hot om våld i sådana.

Det slår dem liksom inte att det skulle kunna vara så att en kanske har valt att utesluta män från sitt umgänge och kärleksliv helt enkelt för att en inte vill ha med män att göra. Det slår dem inte att det skulle kunna vara så att en är feministiskt engagerad för att en tycker att det suger att män ska ha inflytande över ens liv enbart i kraft av sitt kön.

Väldigt mycket av min flashbacktråd handlar om att jag egentligen gör det jag gör för att jag vill ha mäns uppmärksamhet. Jag tycker det är så intressant att de är så oerhört obekväma med tanken på att de faktiskt inte är prioritet nummer ett i en kvinnas liv. Detta om något bevisar ju hur oerhört osäkra män är om de inte får kvinnors fulla uppskattning och uppmärksamhet. De vill så hemskt gärna reducera allt en gör till att vara en fråga om dem. De bara måste vara nummer ett i kvinnors liv!

Som när det handlar om lesbiskhet! Typ såhär:

lebiskaApropå detta så är det så himla intressant med alla män som ba ”men du borde pröva den här sortens män istället det kanske skulle vara något för dig”, helt utan att ta hänsyn till att jag för närvarande redan är i en relation med en kvinna som jag älskar. De liksom utgår från att om jag hittade ”rätt” man så skulle det vara överordnat den här relationen. Att min nuvarande relation bara är ett substitut.

Att göras beroende av män.

Jag tänker på detta att göras beroende av män. Hur samhället säger åt en att relationer med män ska ge en värde och göra en lycklig. Hur en på grund av självhat är så desperat att en inte finner någon annan utväg. Och hur resultatet snarare blir det motsatta, att en pendlar mellan starka känslomässiga kickar som kommer av att känna sig ”bekräftad” och den tomhet som kommer av att inte leva för eller genom sig själv utan vara beroende av någon annan.
germigtilldig lagamiglättareattbäradig