Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

belönamän

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

Barndrömmar.

image201502200003Drömde att jag helt plötslig var gravid och födde barn. Känslan av alienation var total. Jag ville verkligen inte ha med barnet att göra. Jag gick på en fest och hade panik inför de stundande inskränkningarna av mitt livsrum, men ingen förstod mig. Jag funderade på om det inte fanns något sätt att göra sig av med barnet. Jag tänkte hoppfullt ”ja det finns ju barn som dör tidigt”.

Det värsta med drömmen var hur sjukt realistiskt allt var. Jag började fundera på vem som kunde ha gjort mig gravid och räknade precis rätt i tiden mellan mina olika sexpartners och vilken typ av sex vi hade haft och så vidare. Kom fram till vem som kunde vara fadern och fick kalla kårar.

Drömde till och med att jag försökte vakna ur drömmen men inte lyckades och ba ”satan detta är mitt liv nu”.

Har sällan känt mig så lättad av att något var en dröm. Var ett tag där jag trodde att 18 år av mitt liv skulle präglas av att vara morsa och behöva komma överens med någon äcklig man. Fy fan.

Var i alla fall flera på twitter som ba ”gud det där brukar jag också drömma”. Är det vanligt eller?

Om att känna sig pressad till frisläppthet.

Fick den här kommentaren angående 50 Shades of Gray och att ha olika former av experimentellt sex, och hur även det kan vara någonting som en känner sig pressad till på grund av patriarkala strukturer.

Har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!

Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?

Ritade denna bild:

bdsmJag har själv både påverkats av och uttryckt den här typen av värderingar kring sex. Typ att en minsann ska ”pröva” det ena och det andra för annars kan en inte veta hur det känns. Att detta ”prövande” alltid ska ske på mannens initiativ och att det alltid är jag som kvinna som måste ”offra” mig på olika sätt.

Att vara en kvinna som ”ställer upp”på olika saker ger status. Och att ”ställa upp” är ju att ”samtycka” i någon mening. Frågan är ju på vilka premisser detta ”samtycke” äger rum. Det handlar ju en en situation där en som kvinna vill ha mäns godkännande och bekräftelse och att en på grund av detta gör saker en kanske inte hade velat annars.

Kanske vill en vara en ”skön tjej”:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framför­allt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Att som kvinna värna sina gränser är ju såklart besvärligt för män. Men de vill inte heller att det ska vara alltför uppenbart att en ”ställer upp”, utan det måste paketeras i ”skön tjej”-förpackningen. Det måste handlar om att vilja ”testa nya saker” och så vidare. Det måste handla om att lära sig uppskatta, eller i alla fall låtsas uppskatta, att män gör lite som de vill med ens kropp.

Det finns en slags idé om den frigjorda kvinnan som är en kvinna som verkligen tycker om att ha heterosex, och gärna utanför normen. Detta ideal hyllas av feminister, kvinnan som ”vet vad hon vill” (att ha sex med män) och inte skäms för det. Hon ska inte blanda in några känslor och förväntningar i det hela utan helt enkelt bara tycka om att knulla. Men om en däremot uttrycker att en absolut inte vill ha sex, eller att en inte vill ha sex på det sättet, eller att en inte vill ha sex med män, då är det plötsligt inte så fint att ”veta vad en vill” längre. Kanske ”respekteras” det men det hyllas knappast som frigjort.

Att andra kvinnor bidrar till detta r inte så konstigt, de vill väl själva framstå som frigjorde och enkla att ha att göra med.

Varför kan jag inte bara nöja mig?

nöjamigI relationer har jag ofta uppfattat att jag velat ha mer än vad som getts som ett problem. Att jag inte har kunnat ”nöja mig” med det som erbjudits mig utan gått omkring och begärt mer av livet och av min relation.

Jag tänker att det är en slags skam i detta som kvinna, eftersom en samtidigt har lärt sig att en vackert ska nöja sig med det som erbjuds och utgår från att en får det som en gjort sig förtjänt av. Speciellt i relationer med män, där de har ett tolkningsföreträde gällande att definiera relationen och en själv i den. Det är de som har en rätt att definiera vad en är värd, själv har en inte rätt att begära mer.

Så känslan av att inte vara tillfreds i relationen kommer tillsammans med en resignation. En tänker att en skulle vilja ha mer, men samtidigt kan en inte göra någonting för att få det en vill ha. Det enda en kan göra är att försöka vara mannen till lags i hopp om att han ska tycka att en förtjänar kärlek. Men givetvis är det inte så det fungerar; grejen är ju inte att en inte förtjänar kärlek utan att den andra parten helt enkelt inte vill anstränga sig mer en nödvändigt. Det skulle ju innebära en förlust av makt, och det vill de ju såklart inte.

Att begära mer av någon som befinner sig i ett överläge har jag upplevt som förnedrande. Då har det varit som att jag varit utelämnad till dem på ett väldigt tydligt sätt. Jag har uppfattat det som att jag har velat ha mer än vad de tyckt jag varit värd, och jag har tänkt att deras uppfattning om vad jag är värd är den som räknas.

Jag tänker mig att det är så i alla relationer att en har olika behov i olika perioder, och så kan det få vara. Det som blir jobbigt är när det alltid är samma maktdynamik, och när det så att säga etableras att den ena parten alltid vill ha mer än vad den andra vill ge. Om en istället är tydlig från båda håll med att en värderar varandra och vill jobba på relationen men har olika behov som en behöver ta hänsyn till. Jag tänker att det är viktigt att markera att brist på ork eller lust vid ett givet tillfälle handlar om någon slags brist på intresse för relationen som sådan.

Män vill att allt ska handla om dem.

För några dagar sedan stod följande att läsa i min flashbacktråd:

nödslaktKul! Twittrade ut denna i alla fall.

Några dagar senare är det någon i tråden som påpekar att jag twittrat om detta och ba ”ja detta är väl hennes enda nöje i livet”.

Det är så himla intressant vilken bild män har av kvinnor och deras egen betydelse i ens liv. Om jag hade tyckt det var kul att bli utsatt för hot om våld av olika män hade jag troligen umgåtts mer med män än jag gör idag, eftersom de ofta ägnar sig åt sådana saker. Kanske hade jag rentav ingått i en heterorelation! Det är ju vanligt förekommande med såväl våld som hot om våld i sådana.

Det slår dem liksom inte att det skulle kunna vara så att en kanske har valt att utesluta män från sitt umgänge och kärleksliv helt enkelt för att en inte vill ha med män att göra. Det slår dem inte att det skulle kunna vara så att en är feministiskt engagerad för att en tycker att det suger att män ska ha inflytande över ens liv enbart i kraft av sitt kön.

Väldigt mycket av min flashbacktråd handlar om att jag egentligen gör det jag gör för att jag vill ha mäns uppmärksamhet. Jag tycker det är så intressant att de är så oerhört obekväma med tanken på att de faktiskt inte är prioritet nummer ett i en kvinnas liv. Detta om något bevisar ju hur oerhört osäkra män är om de inte får kvinnors fulla uppskattning och uppmärksamhet. De vill så hemskt gärna reducera allt en gör till att vara en fråga om dem. De bara måste vara nummer ett i kvinnors liv!

Som när det handlar om lesbiskhet! Typ såhär:

lebiskaApropå detta så är det så himla intressant med alla män som ba ”men du borde pröva den här sortens män istället det kanske skulle vara något för dig”, helt utan att ta hänsyn till att jag för närvarande redan är i en relation med en kvinna som jag älskar. De liksom utgår från att om jag hittade ”rätt” man så skulle det vara överordnat den här relationen. Att min nuvarande relation bara är ett substitut.

Att göras beroende av män.

Jag tänker på detta att göras beroende av män. Hur samhället säger åt en att relationer med män ska ge en värde och göra en lycklig. Hur en på grund av självhat är så desperat att en inte finner någon annan utväg. Och hur resultatet snarare blir det motsatta, att en pendlar mellan starka känslomässiga kickar som kommer av att känna sig ”bekräftad” och den tomhet som kommer av att inte leva för eller genom sig själv utan vara beroende av någon annan.
germigtilldig lagamiglättareattbäradig

Svar på frågor!

Här kommer svar på några av frågorna i min frågestund!

Tänkt på det här du skrivit om ”barnfödarstrejk” som politisk metod… Tycker det är en så intressant tanke, men det finns ju rätt många frågetecken för mig med det, och inte för att förringa de som faktiskt gör detta som aktivt politiskt val, men för att det verkligen ska funka som metod behöver ju väldigt många ansluta sig till denna strategi. Har du någon idé för hur detta skulle kunna funka praktiskt på riktigt? Hur ska man få med sig folk? Förstår att det är supersvårt att svara på men vore intressant att få veta om du tror att detta verkligen skulle kunna vara en fruktbar politisk strategi…

För det första är det många kvinnor som redan idag väljer bort barn, och att prata om det som ett politiskt val kan få dem att formulera sitt beslut i de termerna. Jag tänker mig all politisk förändring som ringar på vattnet, det vill säga att det måste börja med förändringar i det lilla som sedan kan bindas ihop till någon slags större förändring.

Sedan tänker jag också att det faktum att jag inte tänker skaffa barn kommer ge mig mer tid för feministisk aktivism, och att detta spelar ganska stor roll för både mitt eget liv men också kvinnor i min omgivning som jag kan lägga mer tid på i och med att jag slipper ta hand om barn. Men mitt snack om barnfödarstrejk ska också förstås som ett sätt att belysa att kvinnor exploateras och att kvinnor faktiskt har makt i detta samhälle, reproduktiv förmåga som vi kan återta.

Nu är det här i och för sig ingen fråga om feminism, men jag frågar ändå! Jag undrar vad du pluggar i Örebro?

Jag pluggar genus!

– Jag undrar hur din inre process (hur du styrde dina tankar) och dina handlingar såg ut, när du bestämde dig för att börja begära kvinnor? För vad jag har förstått var det en medveten handling?

Jag ska skriva om detta ordentligt någon dag! Det första steget var ju att sluta med män. Det blev rätt enkelt i och med att jag flyttade till en ny stad där jag inte kände några män. Utöver det handlade det väl mest om att rikta uppmärksamhet och intresse gentemot kvinnor i högre grad.

När jag blev kär i Linn hade jag varit förälskad i kvinnor tidigare, men inte riktigt förstått vad det handlade om och inte vågat/kunnat agera på det. Jag tänker att detta är en erfarenhet jag har gemensamt med många andra kvinnor. Jag tänker att mycket handlar om att våga ta initiativ, kvinnor är ju vana vid att vara passiva vilket såklart ställer till problem när det är två kvinnor.

Men sen så behöver en ju inte vara kär och ha sex och så, det räcker ju med att ha många relationer med kvinnor i sitt liv och låta dme betyda mycket. Jag tänker att om en börjar i den änden kanske annat faller på plats.

– Tycker det verkar som att bloggen inte så ofta tar upp förklaringsteorier till patriarkatets uppkomst. Tycker du att det är en irrelevant fråga? I så fall, varför? Jag kan själv tycka att det är intressant om frågan är ”vad gjorde att den här strukturen uppstod och vad vi kan vi göra för att minimera de parametrar som bidrar till dess vidmakthållande?”.

Jag tar sällan upp historiska förklaringar. Dels för att det är ett område fyllt av spekulationer utan särskilt mycket kunskap, dels för att jag inte tycker det är så viktigt. Däremot pratar jag ofta om vad som skapar och upprätthåller patriarkatet i modern tid, och där har jag en radikalfeministisk analys. Jag vill också minnas att jag skrivit om det borgerliga patriarkatet några gånger, vilket åtminstone är en förklaring till varför patriarkatet ser ut som det gör idag. Men det handlar också om att jag inte orkar skriva så mycket sånt eftersom det kräver ganska gedigna teoretiska genomgångar, det är ett stort område helt enkelt.

– Försöker du ha ett akademiskt förhållningssätt till din feministiska tolkning och i din blogg? Ser du något problem i att ”akademin” är ytterligare en samhällsinstans skapad och dominerad av män, och att då låta den diktera reglerna för ett förhållningssätt?

Vet inte vad ett akademiskt förhållningssätt skulle innebära i sammanhanget. Jag är uppenbarligen inte typ feministisk forskare, men jag läser mycket feministisk litteratur och hänvisar ofta till den.

Rörande typ genusforskning så ser jag dels fördelar med att en genom att anlägga ett kritiskt genusperspektiv helt enkelt får bättre forskning inom en mängd områden, bland annat för att forskare ofta låter sina heteronormativa värderingar styra. Jag tror också att det kommer en del subversiv teori från genusvetenskapen. Men jag ser samtidigt problemet med att feministisk teori institutionaliseras och kanske används i systemupprätthållande syften (praktexempel var en genusvetare jag träffade som jobbade med att öka reproduktiviteten).

Jag vet att du anser att en ska undvika relationer med män men gäller det även familjerelationer? Hur har du själv hanterat det i så fall?

Först vill jag säga att undvika relationer med män inte innebär total avhållsamhe,t det handlar snarare om att skifta fokus i livet. Vissa män kan en ju inte slippa undan av olika skäl, men en kan lägga mindre energi på de relationerna. Poänegn för mig är inte att aldrig träffa en man, utan att lägga så lite energi på män som möjligt. Detta kan givetvis appliceras även på familjerelationer.

Är du öppen ute i det sociala livet om att du försöker eliminera män ur ditt liv? Hur tacklar du de reaktioner som uppkommer, eller tycker alla du umgås med att det är en bra strategi? Tror själv att det säkert är bra för psyket att inte umgås med män om man haft dåliga erfarenheter, men kan ändå tänka mig att folk reagerar.

Jag tror inte att det är bra för psyke att umgås med män oavsett ”erfarenheter”, då risken för ”dåliga erfarenheter” ökar markant när en umgås med män. Jag är relativt öppen med detta, det brukar inte skapa några större problem för mig.

Tror du att en kan vara ”bara” vän med någon av motsatt kön (i mitt fall som kvinna vara vän med en man)? Det finns viss diskussion om att mannen alltid kommer vara ute efter att få ligga, och sådana berättelser har också kommit fram i din blogg. Jag har nyligen inlett en, för mig, vänskapsrelation med en kille och kommer på mig själv med att fundera över om han egentligen vill mer, något jag finner obehagligt att tänka på. Är han liksom schysst för att vi är vänner eller är det någons slags plan för att så småningom kunna bli ihop med mig. Tidigare har jag inte varit djupare vän med andra än tjejer så detta är ett nytt sammanhang för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tänker!

Alltså jag tror öht inte att relationer med män, oavsett kärlek eller vänskap, är så mycket att ha. Jag har känt mig utsugen även i vänskapsrelationer med män, till exempel för att de inte lagt in samma engagemang i relationen som jag. Huruvida män ”vill mer” eller inte har jag inte funderat så mycket på. Jag har haft vänskaper med än som har varit just vänskaper och inget mer, men jag upplever också att det finns någon slags ”spänning”. Jag har hört från flera håll att män har ”velat mer” med kvinnliga vänner när dessa blivit singlar. Jag tror säkert att det är möjligt, det är nog mer att jag inte ser poängen i det.

När jag ändå håller på har jag en till fråga. Vilka tror du är de viktigaste sakerna att tänka på när en inleder en kärleksrelation med någon? För att inte hamna i en destruktiv relation med för mycket beroende t.ex. utan för att skapa något ”stabilt” att förhoppningsvis bygga vidare på.

Det viktigaste för mig är ett en bekräftar varandra och inte ägnar sig åt ”spel”, att en tar varandras osäkerhet och oro på allvar, att en inte avkräver varandra kärleksförklaringar eller löften, att en har någon slags samsyn när det kommer till framtiden för relationen och ens liv (för mig är det t.ex. viktigt att etablera att jag inte vill ha barn, för att slippa känna någon sådan press). Jag upplever att detta funkar för mig. Men det handlar ju mycket om att hitta en person som är villig att ha rak och ärlig kommunikation kring sådana saker.

Sen är jag också nyfiken på liknande som A undrar över, hur hanterar du din relation med din pappa (om du har någon vill säga, annars andra närmre manliga släktingar)?

Som jag skrev ovan, så kan en alltid välja att lägga mindre tid på relationer med män. Mer specifik än så kommer jag inte bli.

Vad tycker du är viktigt att göra/tänka på i en vänskapsrelation? För att den inte ska försvinna, gärna bli ännu bättre/fördjupas osv.

Samma som i kärleksrelationer, det är viktigt att en känner sig bekräftad och trygg i relationen och att en inte kör spel, att en inte avkräver varandra saker och så vidare. Sedan tror jag att det är viktigt att ta relationen på allvar och se den som lika värdefull som kärleksrelationer.

Strategier för ett mansfritt liv?

image201502180004Har fått en massa frågor på sista tiden hur en ska göra för att rensa bort män ur sitt liv rent konkret. Jag tänkte att ni kanske har några tips och/eller tankar? Jag har lite funderingar själv, men skulle vilja ha fler.

Så jag undrar helt enkelt: har ni försökt rensa ut män ur/minska deras inflytande i era liv? Varför? Hur? Med vilket resultat? Eller tvärtom: har ni känt att ni av någon anledning inte kunnat/velat göra detta? Vad har begränsningarna varit? Vad tror ni skulle hjälpa?