Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

stackarsmänNär det talas om hur förtryckts män blir i patriarkatet så undrar jag vad en menar med förtryck. För förtryck i mina ögon är någonting som hänger ihop med resurser och makt, det handlar om exploatering.

Precis som kapitalisten är ”tvungen” att exploatera arbetare för att upprätthålla sina samhällsposition måste mannen upprätthålla sin manlighet och sin makt över kvinnor. Innebär detta att han är förtryckt? Nej, det innebär bara att han har en låst position, men denna position är rollen som förtryckare. Det är han som exploaterar, det är han som drar vinning.

Att en har makt i ett system innebär inte att en har total frihet att göra vad en vill. Även förtryckaren är låst i sin position, både av sitt eget intresse och av andras blick på honom. Patriarkatet omöjliggör eller i alla fall försvårar en massa former av mänsklig interaktion och relationer, och detta är något som kan drabba alla som är låsta i detta system.

Vissa talar om patriarkatet som en abstrakt struktur som i sig förtrycker alla. Så ser inte jag på saken, för jag tror att det är viktigt att påvisa hur faktiska människor både tjänar på och upprätthåller strukturer. Att det inte är något abstrakt utan att det finns faktiska människor av kött och blod som tjänar på detta. Syftet med en sådan förståelse är att det finns en konfliktyta som en kan bedriva kamp mot. Om en har en förståelse som bygger på patriarkatets som en ”struktur” som alla drabbas av så blir det svårt att ta fram metoder för kamp. Det blir helt enkelt ett utsuddande av makt och intressekonflikter. Med en sådan förståelse landar en lätt i att patriarkatet mest bara är en kunskapsfråga, och att lösningen är att få män att inse att de i själva verket tycker att patriarkatet är dåligt.

Jag tror att en sådan förståelse leder till handlingsförlamning. Även om män såklart kan lida av att vara begränsade av patriarkala strukturer så måste vi fortfarande kunna se att de är våra motståndare i kampen. Bara för att män lider i patriarkatet innebär inte det att lösningen är att inkludera dem i feminismen och dalta med dem, försöka få dem att förändra sig av egen vilja och uppfostra dem. Detta är ju i sig en del av en patriarkal struktur, att kvinnor jämt och ständigt ska ta ansvar för män och deras utveckling. Jag tror inte att det går att störta patriarkatet med den typen av metoder.

Att ah förståelse och empati, och framförallt med män, är en del av kvinnorollen. Detta är fint på ett sätt, men det kan leda till en situation där vi blir oförmögna att handla för att vi har för mycket empati med våra förtryckare. Och om en nu ska ta orden att män lider av att leva i patriarkatet på allvar, då borde vi för deras skull sätta hårt mot hårt och jobba för ett faktiskt upphävande av deras makt. De verkar ju inte vara kapabla att göra det själva. Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt.

B-N_CetCcAAtYouEfter att ha läst den så kallade ”kritiska” mansforskningen så har jag funderat en massa på ”mansrollen” och ”maskulinitet”.

En grej som går som en råd tråd genom dels den här boken, men också andra former av ”kritik” mot maskulinitet är att det finns ett fokus på att mäns ska kunna vara män, eller hitta alternativa sätt att göra maskulinitet på som det ofta uttrycks. Helt enkelt att män ska kunna bibehålla sin ”manlighet”, men göra det på ett sätt som anses mindre ”problematiskt” i en nutida kontext.

Till exempel kan det handla om att män ska ta sig in på kvinnliga domäner på ett ”manligt” sätt. De ska kanske lära sig att laga mat eller ta hand om barn eller whatever. Detta för att sälja in idén om den ”jämställda” mannen som ”hjälper” kvinnan i hemmet och tar sitt ansvar samtidigt som han fortsätter vara ”man”.

Men vad är det egentligen för ”maskulinitet” som ska bevaras, vad innebära det? Jag tänker att det handlar om att bevara sin status som man, som överordnad kvinnor, och sin makt och kontroll över kvinnor och barn. Det är detta det innebär att vara man i ett patriarkat, det handlar i slutänden om makt.

”Manligt” och ”kvinnlig” är ingenting som flyter omkring fritt i rymden, utan det är bundet till makt. Om det inte var för att vi levde i ett samhälle som är uppdelat kring kön och ger oss olika positioner på grund av kön så skulle vi inte vara så måna om att framställa oss som könade individer. Om det inte var för att ”manlighet” innebär makt och status så skulle män inte tycka att det var så jävla viktigt, helt enkelt.

För en hör ju inte samma snack om ”en ny kvinnlighet” och liknande. Det anses inte på samma sätt åtråvärt att vara just ”kvinnlig” eller ”feminin” för kvinnor. Varför? För att denna position ju är underordnad den manliga. När män pratar om nya sätt att göra maskulinitet pratar de om nya sätt att anskaffa, förvalta och legitimera sin makt. En slags omgruppering och nylansering av patriarkalt förtryck!

Män generellt är väldigt ängsliga när det kommer till just manlighet. De vill väldigt gärna prata om vad det innebär att vara man. Jag tänker att detta handlar om att de upplever ett behov av att legitimera sin överordnade position för både sig själva och omvärlden. Vad är det som är så himla bra med män som gör att de förtjänar att sitter på social och ekonomisk makt över kvinnor? Givetvis leder detta till navelskåderi, eftersom det inte finns något som berättigar mäns överordnade position. En letar helt enkelt efter något som inte existerar, och då är det inte konstigt att en känner sig tvungen att leta igen och igen och igen.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt. Om det inte var för patriarkatet hade ”manligheten” inte varit någonting som behövde förstärkas och legitimeras. Att typ odla skägg hade inte setts som ett manlighetsprojekt, utan bara varit ett i mängden av sätt en kan bry sig om sitt utseende på och så vidare. Det hade inte funnits något behov för olika män att stå i en ring och komma i kontakt med sin inre grottmänniska, för de hade inte varit så jävla fixerade vid att legitimera sin totalt oberättigade makt i samhället.

Patriarkatet handlar om mäns makt, inte om att män gynnas.

Det finns en sköj uppfattning om att patriarkatet skulle vara en struktur som ”gynnar män”, som om det fanns någon mansälskande gud om bara gjorde så att det blev bra för män sådär i största allmänhet. Det här är en jättemärklig uppfattning. Jag tror aldrig jag har sett en feministisk teoretiker definiera patriarkatet som en struktur som ”gynnar män” sådär i största allmänhet (såpass oseriös teori???), däremot som en struktur i vilken män har makt över kvinnor (och äldre män makt över yngre).

Det säger väl förvisso sig självt att den som har makt ofta gynnas av detta, då den som har makt i högre grad kan styr situationer till sin fördel. Men en person kan ha makt och göra sjukt dåliga grejer av den makten, även för sig själv. Det är inte helt ovanligt att män använder sin makt för att fucka upp sitt eget och andras liv, det ändrar inte det faktum att det är de som sitter på makten i situationen. Män kan också fucka upp så att de förlorar makt, men faktum kvarstår att de har haft makt att styra sig tillvaro i högre grad än kvinnor.

IMG_20141129_083903

Strukturer har inget eget liv på det sätt som de som kritiserar idén om patriarkatet på dessa premisser försöker få det till. En struktur utgör ett ramverk för vår existens i detta samhälle, våra handlingar, våra relationer och så vidare. Det är ingenting som styr oss rakt igenom, vi har fortfarande utrymme att välja, och män har detta utrymme mer än kvinnor eftersom de har mer makt. Att män gör ”dåliga” val och får ett sämre liv motsäger inte patriarkatet, lika lite som det göra det att kvinnor gör ”bra” val och därför får ett bättre liv. Att du lever i en struktur där du relativt sett har mer makt gör inte att du kan göra vad som helst utan att få konsekvenser, på samma sätt som kvinnors relativt sett mindre makt inte gör att de helt saknar inflytande.

Jag tänker att detta delvis hänger ihop med den retorik som ibland förekommer bland feminister, där en talar om ”patriarkatet” som något fristående från människorna i detta samhälle. Det kan ju vara relevant i vissa fall, men ofta säger folk ”patriarkatet” när det faktiskt handlar om faktiska mäns faktiska handlingar. Det är som om detta ”patriarkat” hade ett eget liv, som om det var någon slags intelligent kraft som bara råkar göra så att män får det bättre på kvinnors bekostnad, helt utan att faktiska män och kvinnor gör något särskilt. Detta är en väldigt problematisk uppfattning eftersom det osynliggör männens del i det hela; det talas bara om kvinnors utsatthet för detta ”patriarkat”. Det enda som syns är ett offer för ett abstrakt förtryck, kvinnans ”speciella” situation blir tydlig medan mannens situation och makt fortfarande anses irrelevant.

Typ såhär; det är patriarkatet som gör att män så ofta kommer undan med sexuellt våld, att skulden så ofta läggs på kvinnorna och så vidare, men det är faktiska män som utövar sexuellt våld. Det är patriarkatet som premierar heteromonogamin som relationsform, men det är faktiska män som ingår i dessa relationer och förtrycker sina kvinnliga partners. Detta måste också belysas, för patriarkatets upprätthålls av män som agerar på detta sätt.

I mina ögon är det ganska ointressant och män är lyckliga eller olyckliga, deras makt över mig blir inte mindre för att de själva lider av den. Oavsett hur olyckliga de är har det fortfarande makt i egenskap av män, och det är detta är feminism handlar om. Det är inte något allmänt livsförbättrarprojekt, utan det är en fråga om att förändra ett väldigt tydligt och specifikt förhållande i samhället, nämligen patriarkatet.

Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.

Jag har ju skrivit om det här med makten att begära tidigare:

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

Och jag har utifrån det här funderat lite på mäns reaktioner när de ”förvägras” kvinnor.

Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.

IMG_20141112_133948

Grundtillståndet för mannen är att han förtjänar kvinnor just för att han är man, det räcker med att han inte gör något direkt fel. Han tänker sig inte att det är relevant att kvinnorna ska få ut något särskilt av att ha en relation med honom, utan ser det snarare i termer av att han inte aktivt beter sig på ett sätt som gör honom oförtjänt av en relation. Många kvinnor internaliserar också den här idén genom att resonera i termer av att ”han är så snäll” och liknande, utan att sätta något större värde vid att de ska ha en relation som får dem att må bra, att utvecklas.

Jag tänker att denna föreställning är någon slags kärna när det kommer till mäns våld i detta samhälle. Eftersom de känner sig berövade på sina rättigheter när de inte får tillgång till kvinnor på det sätt de önskar, till exempel när kvinnan de lever med (”deras kvinna”), inte glatt underkastar sig alla deras nycker, så blir det ”naturligt” att ta till våld. Våld är något en tar till när en upplever sig ha legitimitet till det, och eftersom mannen uppfattar situationen som att hans legitima anspråk inte har besvarats så är våld ”möjligt”. Våld hade inte varit ”möjligt” på samma sätt om han inte hade ansett sig ha någon legitimitet i grunden. Visst hade rent fysiska våldshandlingar kunnat förekomma, men de har inte samma betydelse om personen som begår dem inte kan stå fast vid sina anspråk och kunna hävda sin ”rätt” genom upprepade våldshandlingar. Att kunna använda våld som maktmedel bygger på att en själv uppfattar våldet som legitimt, så att en kan framhärda i det. Det är därför mäns våld är så skrämmande, för att det uppfattas som legitimt av dem själva och därför obehindrat kan användas för att få det de vill ha.

IMG_20141112_132912Detta hänger såklart ihop med makten att begära; eftersom män tänker sig att deras anspråk är legitima så kan de obehindrat formulera dem, för att sedan söka efter att få dem tillfredsställda med vilka medel som nu står till godo. De kan formulera dessa anspråk eftersom de vet att de också har en legitim rätt att sträva efter att tillfredsställa dem. Det blir meningsfullt för dem att göra dessa anspråk, att formulera dessa begär, eftersom de kan agera på dem.

Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. Att aktivt använda våld som ett kontrollmedel för att få något en har en naturgiven rätt till är inte på samma sätt något som kvinnor kan göra gentemot män. Det förekommer säkert, men det ingår inte i hur kvinnor generellt lär sig att förhålla sig till världen.

”Barns makt”.

Fan vad jag stör mig på den här idén om ”curlingföräldrar” som folk gå omkring med. De ba ”barnen har ju all makt i relationen” och sen berättar de en massa om barn som blir skjutsade till en miljon olika fotbollsträningar och hur HEMSKT det är.

Sorry, men det är väl för fan ändå ganska uppenbart att en individ som i princip är juridiskt någon annan egendom och dessutom inte har några som helst ekonomiska resurser inte sitter på en jävla maktposition. Det spelar liksom ingen roll om någon typ kör denne till en fotbollsträning eller whatever, det är inte en fråga om makt.

Jag tycker också att det är en intressant utgångspunkt som människor har att barnen ”får” allt detta för att de själv efterfrågar det. Mig veterligen så handlar det ofta snarare om att föräldrarna ”pushar” barnen till en massa olika grejer. Jag bad liksom inte om att få syssla med olika aktiviteter när jag var liten? Med detta inte sagt att det inte var bra för mig att göra det, men det var inte som att jag tjatade på mina föräldrar för att det skulle bli av, och det vet jag nog ingen annan som gjorde heller.

Att ha makt är att kunna styra sin egen tillvaro, och detta kan barn i regel inte göra. Att barnen ska få hjälp med sina aktiviteter bygger på föräldrarnas goda vilja och i regel på att de ska godkänna och rentav tycka om aktiviteten i fråga.

Jag förstår att många föräldrar känner sig pressade att göra det ena och det andra med sina barn, men det innebär inte att barnen har makt, snarare är det en fråga om en vuxengrej. Olika vuxna människor har nämligen en massa idéer om vad barn ska och inte ska göra och vad som är ett bra föräldraskap vilket såklart påverkar barnen.

Här kanske vissa skulle invända att en ju gör det för ”barnets skull”. Men ärligt talat; barn ber inte om att födas, barnaskaffande är i regel ett rakt igenom egoistiskt projekt och det gäller även det en sedan gör med sina barn. Att engagera barnet i olika ”aktiviteter” för att det ska bli ”bra” är också ett egoistiskt projekt, hur mycket en än inbillar sig att det bara är för barnets skull. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel eller dåligt för barnet, men däremot så är det inte barnet som har makt över situationen. Att börja dilla om att barn skulle ha någon slags ”makt” är så oerhört verklighetsfrånvänt och säger mycket om hur mycket vuxenvärlden projicerar sin egen skit på barn.

Twitter 11/9. Feminismen måste vara militant.

Jag hatar hur ni pratar om ”jämställdhet” som om det vore en liten spricka i fasaden, inte ett grundläggande system. Som om vi skulle kunna få bort patriarkatet genom lite punktinsatser, som om vi inte behövde förändra samhället i grunden.

Nej alltså snälla det går inte att ”utbilda” bort patriarkatet på grund av är inte en fråga om ”värderingar” utan om MAKT. Män har MAKT, makt som de använder till att exploatera och få fördelar med. Varför skulle de släppa den ifrån sig? Kanske finns några få män som är beredda att göra detta och det är bra men det stora flertalet kommer INTE göra det. Det är en fråga om hur hela samhället är organiserat, alla jävla institutioner, det går inte att ta bort med ”kunskap”. Det handlar för helvete inte om en rosa jävla tröja det handlar om systematiskt förtryck och exploatering. Du kan ha hur många ”goda samtal” som helst och detta kommer ändå inte bli mindre sant.

Feminismen måste, för att kunna komma någonstans alls, vara MILITANT. Vi måste vara beredda att ta till våld för att skydda våra kroppar. Vi måste vara beredda att organisera våra liv helt annorlunda, om att förena oss i kamp för vår rätt till självbestämmande. Trött på lobbying, kampanjer, punktinsatser. Det är bara att skrapa på ytan, men patriarkatet är inte yta utan ett grundläggande system.

Undrar verkligen hur det kommer sig att vissa inte tänker längre än näsan räcker. VARFÖR kräla i idioti. T.ex. ”feminist har en extremiststämpel”. Jamen VARFÖR tror du det är så ditt jävla mähä. Men se där tog tankekedjan slut för det handlar bara om att upprepa dessa jävla floskler in i oändligheten.

Att ha en framgångsrik strategi är inte detsamma som att ha makt.

Ofta hör jag kvinnor säga typ ”jag försöker att inte göra så mycket känslomässigt arbete i vår relation”. Det är ju bra att de är medvetna om ”känslomässigt arbete” och försöker åtgärda obalansen MEN jag tycker att den här synen är väldigt problematisk och jag ska förklara varför.

ÄVEN att aktivt försöka anpassa sig för att saker och ting ska bli mer jämställda är att göra känslomässigt arbete. Det är precis som med hushållsarbete; om kvinnan går omkring och aktivt undviker att göra hushållsarbete för att det ska bli mer ”jämställt” så gör hon ju en ansträngning, hon står ut med att saker och ting är skitiga, hon måste trycka undan sin impuls, hon måste anpassa sig efter den spelplan som mannen sätter upp.

Detta är i mina ögon inte något som egentligen leder till jämställdhet, snarare är det en överlevnadsstrategi en som kvinna kan ha i patriarkatet för att inte arbeta ut sig totalt. Men grundregeln, att män har makt och sätter upp spelregler i heteromonogama relationer, är fortfarande den som förhärskar. Som kvinna kan en ha olika strategier för att hantera detta, men en kan inte upphäva själva maktförhållandet som sådant. Att ha en framgångsrik strategi är inte samma sak som att ha makt eller att ha en jämställd relation. Själva det faktum att du behöver ha en strategi är i sig förtryck.

Jag tänker på de strategier jag själv har haft, hur nöjd jag varit när jag kommit på en men hur extremt utslitande det är att alltid behöva tänka på dem, upprätthålla dem. En blir distanserad till sig själv såväl som till relationen. Vad är meningen med att ha en relation om en inte kan ge sig hän känslomässigt? Om en måste lägga band på sig själv för att inte utföra känslomässigt arbete?

Lösningen? Tja, tyvärr tror jag inte på ”jämställdhet” i heteromonogama relationer inom ramarna för patriarkatet över huvud taget. Jämställdhet handlar om makt, och makt handlar om hur samhället är strukturerat. En enskild man kan vara hur snäll och medveten som helst och han kommer fortfarande ha makt över kvinnan han delar sitt liv med eftersom han är man. Det är i denna maktobalans som ojämställdheten ligger, och så länge den maktobalansen finns så kommer jämställdhet i en enskild relation att vara en naiv utopi. Lösningen är alltså, som alltid, politisk kamp. Kamp för att kunna älska fritt.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
wpid-img_20140709_122800.jpgOch visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

wpid-img_20140709_135438.jpg

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.