Fanny Åström – Sida 54 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

Ibland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

Det personliga är politiskt.

Det är så intressant. En får hemskt hemskt gärna vara lesbisk, så länge det är just en fråga om ens personliga preferenser eller val. En får gärna välja bort män så länge det handlar om att en personligen inte står ut för män eller är rädd för män eller whatever. Men när en säger: jag tror det finns en poäng i att leva mansfria liv. Jag tror det finns en poäng i att allokera våra emotionella resurser mot kvinnor istället för mot män. Jag tror det finns en poäng i att försöka leva ett liv där en är så oberoende av män som möjligt såväl socialt som ekonomiskt, då är det plötsligt ett problem.

Nej, jag är inte lesbisk för att jag har ”valt” det politiskt, däremot har feministiska sammanhang, systraskap och så vidare hjälpt mig att komma fram till att jag skulle må bättre av ett liv utan män. Dessa kvinnor, som har hjälpt mig att nå denna insikt, har själva valt bort män ur sina liv. De har kunnat ge mig emotionellt stöd, engagemang. De har kunnat ge mig ett perspektiv på tillvaron som inte präglas av män, ursäktande av män och så vidare.

Många kvinnor har en längtan bort från män inom sig, något en märker när en börjar prata om sådant. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”, eller raljerande om ”karlar”. Hur ofta ser en inte kvinnor som lever upp när de umgås med sina vänner, men ser ständigt obekväma och spända ut i sällskap av den man de lever sina liv med. Hur ofta ser en inte svallande vänskapsförälskelser som prioriteras bort för relationer med män. Det finns frön till detta överallt, det jag vill göra är att göda dem.

Nu när jag själv har lämnat många relationer med män så har jag märkt stora förändringar i mitt sätt tänka på tillvaron. Jag tycker inte längre att mäns åsikter är intressanta. Jag upplever inte att jag behöver bry mig om män. Jag upplever att det är mycket lättare att ta mina egna och mina medsystrars upplevelser på allvar. Detta är såklart en gradvis process som även kan infinna sig när en har relationer med män, men ju mindre män har makt i ens liv desto friare kan en bli i tanken.

Innan gav jag väldigt mycket av mig själv till män, som sällan ger särskilt mycket tillbaka. Nu när relationer med män inte är en stor del av mitt liv så behöver jag inte göra detta. Detta gör det mycket enklare för mig att ge av mig själv till de som jag vill ge till, och som kan ge tillbaka. Jag kan ge av mig själv till medsystrar som behöver stöd i sina liv istället för att ge till män som bara suger ut. Jag kan inspirera andra kvinnor till att lämna destruktiva relationer och sluta leva för och genom män, något jag gör och kommer fortsätta att göra.

Detta är ett (jag kursiverar eftersom vissa älskar att tolka in att detta skulle vara det enda) sätt att bygga systraskap och solidaritet mellan kvinnor. Det är ett sätt att göra oss mindre utelämnade till män, och därmed bättre kunna kämpa för våra intressen utan att ständigt behöva ta hänsyn till vad männen vi har relationer med tycker och tänker om saken. Det gör att vi kan lägga vår kraft på att hjälpa andra kvinnor som behöver stöd, och ge dem såväl social som materiell trygghet.

Om fria val, falskt medvetande och underkastelse.

Jag tänkte lite på det här med frivillighet och underkastelse.

Det finns ju en radikalfeministisk idé som är typ ”falskt medvetande”, det vill säga att kvinnor i princip är med män för att de är lurade att tro att det är vad de vill. Jag tror visserligen att det finns viss sanning i detta, men det är knappast en fullgod förklaring. Snarare handlar det om underkastelse.

Eftersom detta samhälle premierar en viss typ av relationer så är det enkelt att en väljer just den typen av arrangemang för att det känns enklare och tryggare, eller helt enkelt för att det är det enda som är eller framstår som möjligt. Det är mer riskabelt att ”satsa” på en mindre konventionell typ av relation eftersom en är rädd att till exempel bränna sig i vissa sociala sammanhang, eller kanske att den en har den med ska överge en för något mer konventionellt och enkelt. Till exempel; svårt att satsa på relationer med vänner när risken alltid finns att de hittar en pojkvän och överger en emotionellt. Svårt att satsa på kärleksrelationer med kvinnor som kanske kommer ta ens relation på mindre allvar än en kärleksrelation med en man.

Så det ”enklaste” blir helt enkelt att underkasta sig den vanligaste relationsformen som står till buds, en heteromonogam relation. En relationsform som har hög status i samhället, som samhället är anpassat för, som är enkel att ”passa in” i diverse sociala sammanhang och så vidare och så vidare. Helt enkelt som ger minsta möjliga friktion i samvaron med andra, i kontakt med myndigheter och så vidare.

Jag tror att de flesta är medvetna om, om än dunkelt, vad det är som offras i den här typen av relationer. Jag tror att de flesta kvinnor vet att heteromonogami innebär isolation och exploatering, även om de kanske inte formulerar det på det sättet. Generellt när en pratar med kvinnor om heterorelationens villkor så talar de i dessa termer; det handlar mer om vad som gör den aktuella partnern ”okej” i förhållande till andra män eller heteromonogama relationer, det handlar mer om hur en lyckas ”hantera” de problem som självklart uppstår i denna relationsform.

Detta är ett ”val”, men det är inte ”fritt”. Jag tänker att många gärna vill tro att det är fritt, eftersom det är smärtsamt att se att en lever ett annat liv än vad en hade velat och kunnat leva i ett annat samhälle. Sedan kanske vissa skulle ha valt att leva precis som de gör, men det gör inte att valet är fritt i detta samhälle.

Om pikar.

Fick en kommentar på inlägget Snubbminnen. Citerar lite ur den här:

-klagat på min ”ickeexisterande” musiksmak och sagt att jag fan inte ska lyssna på mer sånt
-sagt att jag borde raka mig på diverse ställen för jag är för okvinnlig
-när jag inte gjort saker han antagit att jag skulle gjort (typ förbereda innan han kom hem till mig) kunde han blänga på mig och gå in i mig när han passerat
-när jag var hos honom skulle jag alltid hjälpa till att städa efter oss, men hos mig slapp han ”för han var gäst” (trots att vi känt varann sen dagis)
-kommenterat egenskaper hos andra som han mycket väl vetat att jag har, sa med avsmak och eftertryck att de var Äckliga människor
-minsta sak jag inte förstod eller klarade av så kallade han mig för dummer

Just detta, små pikar om det ena och det andra, är så oerhört normaliserat i många relationer. Jag vet att jag både har tagit emot en del av det och gett tillbaks med samma mynt. Främst i en relation där det blev ett sätt att hämnas för mig att pika hans beteende när han hade pikat mitt. Jag letade ”fel” hos honom för att kunna ge tillbaks, något som såklart är utmattande i sig.

En undrar ju VARFÖR män är ihop med kvinnor som de upplever att de måste uppfostra på det här viset. Jag blir fundersam; varför valde denna partner att ha en relation med mig om han ville ha en kokett liten dam som var ”välartad”. Det är för att det inte handlar om hur en ska vara ”egentligen”, utan om makt och kontroll. Han skiter väl i vilken musik en lyssnar på, han vill bara ha en ursäkt för att nedvärdera en.

Detta nedvärderande fyller en funktion; när en känner sig värdelös så blir en mer inställd på att tillfredsställa andra och blir mer osäker i sociala sammanhang, vilket gör det svårare att bryta relationen. Det är helt enkelt ett sätt att skapa känslomässigt beroende.

Jag tänker att det också handlar om att en som par i detta samhälle på ett helt annat sätt presenterar något gemensamt utåt. Det är en av de skönaste grejerna i min nuvarande relation, att jag inte känner något socialt ansvar för det här personen på det viset som jag gjort med män, eller som jag upplevt att män känt inför mig. Vi behöver inte ”representera” som par på samma sätt, eftersom vi liksom inte ingår i normen från första början. Jag behöver inte vara i sammanhang i egenskap av någons ”flickvän” (ägodel).

Det finns ingen självklarhet i att det är jag som ska uppfostras av en auktoritär man. Det finns ingen självklarhet att det är en viss persons uppfattning som är den ”korrekta”. Helt enkelt så är utbytet mer jämlikt (med detta inte sagt att det är helt jämlikt).

Den här typen av pikar och kommenterar kan tyckas obetydliga och små, men det säger mycket om en persons inställning till en. Det säger att personen värderar att nedvärdera en för skitsaker som inte har något faktiskt med relationen att göra hellre än att bete sig bra och lägga fokus på att lösa de faktiska problem som finns.

Det är privilegierat att kunna välja bort relationer med män, det gör inte att det är irrelevant.

Människor säger: det är privilegierat att kunna välja bort män ur sitt liv. Givetvis är det så. Givetvis finns många kvinnor som inte har några eller väldigt begränsade möjligheter till detta. Precis som med all annan kamp, gäller det även här att vi har olika förutsättningar att bedriva den.

Men, jag tror knappast att skälet till att hetersexualitet är så dominerande är att människor helt enkelt inte kan välja bort det. Det finns också gott om förväntningar på oss att vi ska göra dessa val. Vi lär oss att bejaka heterosexuella begär, och att förneka andra. Vi behöver inte alltid göra detta. Ibland gör vi det ändå. För att vi inte vet vad alternativet är, för att vi är så inpräntade i idén om att det är där lyckan hämtas.

Jag förstår inte varför det skulle gynna de som inte kan välja att de som kan gör det. Jag tänker tvärtom: sedan jag valt bort män ur mitt liv har jag också.mer energi för mina relationer till kvinnor, även att stötta dem som inte är där jag är. Som behöver stöd, främst emotionellt, för att kunna bli mer oberoende.

Jag vill uppmuntra de som kan att lägga mindre energi på män, och att istället fokusera mer på relationer med kvinnor. För att jag tror att detta är en av många möjliga vägar framåt. Det innebär inte att den som inte gör detta är en dålig feminist. Det finns andra sätt att kämpa på.

Däremot är våra relationer och vårt sätt att organisera våra liv politiskt, och det är relevant att fundera på hur en kan omsätta denna insikt i sitt praktiska liv.

Myten om kvinnor som underkastar sig.

Sakine Madon har skrivit om att feminister borde ”hylla” Paradise Hotel, en tes som jag förövrigt hört många människor driva:

Paradise hotel-tjejer som Jasse, Saga och Paow må se ”tjejiga” ut, med höga klackar och ett och annat opererat bröst. Men de har inte sämre integritet än genomsnittlig jämnårig för det. Att dumförklara dem är bara förmätet och slappt.
Tvärtom borde varenda feminist applådera att tjejer äntligen tävlar och har kul utan en tanke på att be om ursäkt.

Jag tänker typ såhär; Paradise Hotel är ett program som kretsar kring heterosexualitet. Jag har så himla svårt att se hur detta kan vara ”feministiskt”.

Madon pratar om hur dessa kvinnor bryter mot könsroller, men det är väl för fan en självklarhet när de filmas dygnet runt. Detta handlar inte om att de är mer ”frigjorda” än andra kvinnor, utan att kvinnor i regel inte lever upp till den så kallade kvinnorollen, eftersom ”kvinnorollen” är ett ouppnåeligt ideal som ingen kvinna lever upp till. Det finns ingen exceptionellt i att bryta mot dessa förväntningar. Alls. Det görs hela jävla tiden. Vet inte Madon om detta???

Jag tycker det är lustigt hur ofta kvinnor som utnämns som ”feministiska” i den här typen av krönikor överlappar med aggressivt heterosexuella kvinnor. Jag ser det hela tiden. Till exempel när folk snackar om att denna film är minsann feministisk för den handlar om en kvinna som själv tar initiativ till att ligga med snubbar. Ungefär som om kvinnor i allmänhet inte tog initiativ till att ligga med snubbar. Spela roll att hela filmen handlar om män????

Om en tänker att kvinnor som bryter mot ”kvinnorollen” per automatik gör något feministiskt så blir det helt enkelt en väldigt väldigt låg tröskel för att ”vara” feminist. Hur tänker sig Madon att Paradise Hotel ska kunna lära oss något om feministisk kamp för frigörelse?

Nej, kvinnorna är Paradise Hotel är väl inte ”dumma”, som om det var det som var grejen. Kvinnor är inte förtryckta i patriarkatet för att de är ”dumma”. Kvinnor ägnar inte all sin tid åt heterosexuella relationer för att de är ”dumma”. De gör detta för att det är deras situation. Paradise Hotel kan troligen säga oss en del om patriarkatet, det betyder inte att programmet som sådant är feministiskt.

Jag är så trött på idén om att feminism handlar om att enskilda kvinnor ska ”ta för sig” eller ”bryta könsroller” genom att vara ”starka” eller ”smarta” eller något liknande. Det befäster en bild att kvinnor generellt är förtryckta på grund av typ bristande intelligens eller ”styrka” och att vi skulle behöva ”inspireras” av kvinnor som ”bryter könsroller”.

Jag undrar verkligen hur Madon tror att Kvinnor I Allmänhet är? Det känns rätt mycket såhär:

”Normal Girls” är på det ena eller andra sättet, i alla fall är det fånigt och kanske ofeministiskt. Själv fyller en inte upp den stereotypa kvinnorollen och därför är en högre stående på något vis.

En grej som kanske vore mer intressant än att reproducera myter om hur Kvinnor I Allmänhet är vore att lyfta fram subversiva inslag som många kvinnor kan känna igen sig i och komma med idéer om hur en kan omvandla dessa till feministisk praktik på ett mer strukturerat sätt. Att påvisa det motstånd som kvinnor gör i vardagen.

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Jag är misslyckat heterosexuell och stolt.

Ibland e folk ba: du e bara flata för att du är misslyckat heterosexuell. Och jag känner typ; gud vad bra att jag misslyckades med mina heterorelationer. Misslyckandet, som jag ser det, låg för min del i att jag är på tok för grälsjuk för att acceptera vissa saker. Detta har gjort att mina heterorelationer har varit sjukt misslyckade, för jag har inte kunnat acceptera att män gör som de gör i relationer utan att ställa till en så kallad ”scen”.

Jag har såklart gjort detta för att jag tänkte mig att det skulle förbättra relationen, vilket inte fungerade över huvud taget. Det gjorde istället att relationerna gick åt helvete för att sprickorna blev alltför uppenbara. Det blev helt enkelt för jobbigt att hålla ihop, speciellt för män som hatar att konfronteras med sitt beteende.

Ibland tänker jag: tänk om jag hade varit lättare att ha att göra med i relationer. Tänk om jag hade varit lite mindre bråkig. Tänk om det hade varit bekvämt för mina partners att vara tillsammans med mig. Då hade vi kanske fortfarande varit ihop. Och jag hade bara svalt allting, internaliserat allting.

Givetvis blev jag ledsen när förhållandena sprack. Givetvis önskade jag att jag hade varit mindre bråkig. Men såhär i efterhand ser jag det som en form av försvarsmekanism som jag använde. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde, även om det var sjukt smärtsamt då så har det tagit mig framåt till en situation jag är betydligt mer tillfreds med.

Det finns inget egenvärde i att vara lyckat heterosexuell, det finns inget egenvärde i att hålla kvar vid relationer som inte tar en uppåt och framåt. Det råkar bara var så i detta samhälle, att det är status att ha en ”lyckad” heterorelation. Och detta sker alltid på bekostnad av kvinnan, det är hon som måste tugga i sig allt det förtryck och den exploatering som äger rum i relationen. För vems skull? För mannens såklart, och i slutänden patriarkatet.

Jag är misslyckat heterosexuell. Jag försökte, jag försökte verkligen, men det funkade helt enkelt inte. Jag kunde inte ha relationer på de premisserna. Jag kunde inte kompromissa med mig själv på det viset. Det är ett stort misslyckande i mitt liv. Det är något jag förväntas känna en massa skuld och skam över, ty det är min plats som kvinna att få relationer att fungera. Men nej, jag skäms faktiskt inte. Jag är snarare stolt över att jag lyckades se att skälet till mina misslyckanden inte var att jag gjorde fel, utan att jag försökte anpassa mig till en ohållbar situation.

Inom detta samhälle betyder lyckat heterosexuell som kvinna att anpassa sig till det förtryck som finns i heterorelationer, och givet detta tycker jag att misslyckat heterosexuell är en ganska bra grej att vara.

Om ”bra” relationer med män.

Ganska ofta skriver folk till mig att de har relationer med män som är bra. Jag kan bara gratulera till detta. Jag är såklart också glad om mina texter om relationer har hjälpt någon att få ett mer drägligt liv. Samtidigt är det viktigt för mig att påpeka att mitt syfte med att skriva om relationer inte är att hjälpa folk i deras heterorelationer, utan att påvisa hur angeläget det är med kamp mot patriarkatet eftersom det fuckar upp mellanmänskliga relationer så djupt.

Ofta när jag talar om hur heterorelationer är grundläggande i patriarkatet så börjar andra prata om att en minsann kan ha bra heterorelationer, som om min åsikt var att alla heterorelationer per definition är rakt igenom dåliga. Uppenbarligen är det ju något som får oss att ingå i dessa relationer, så det kan ju inte vara rakt igenom kasst.

Jag tvivlar liksom inte på att en kan ha det (relativt) soft i en heterorelation, men jag kan också konstatera att dessa relationer i regel innehåller en massa problem, såsom våld, isolation, känslomässig utsugning och så vidare. Vidare kan jag konstatera att det är ett problem att vi i detta samhälle hänger upp våra existenser på tvåsamhet, vilket skapar såväl isolation som känslomässigt beroende. Detta är ett samhällsproblem alldeles oavsett hur fint du har det med din pojkvän.

För mig finns det flera olika skäl att skippa relationer med män. För det första är män i regel ganska ointressanta. För det andra är det mycket lätt att en hamnar i ”traditionella” relationer vilket i regel skapar väldigt mycket utsatthet. Det handlar om självbevarelsedrift från min sida. Det skulle såklart inte vara mitt ”fel” om jag blev utsatt av en man jag hade en relation med, men jag vill ändå eftersträva att inte hamna i en sådan position eftersom jag gör vad jag kan för att värna min psykiska hälsa och min säkerhet. Givetvis är relationer med kvinnor inte alltid perfekta, men genom att utesluta relationer med män så försvinner väldigt stora risker väldigt enkelt.

Sedan finns det också politiska skäl till detta beslut, jag ser det helt enkelt som en del i feministisk kamp eftersom det gör att jag inte bidrar till upprätthållande av heteronormen, inte ingår i den formen av patriarkal exploatering och får mycket mer energi över till att lägga på mina relationer med kvinnor. Detta anser jag vara feministiskt. Eftersom detta är en feministisk blogg så är detta min primära utgångspunkt. Jag tycker helt enkelt att folk ska skippa relationer med män av politiska skäl. Sedan anser jag att det också finns en massa andra goda skäl till att fatta detta beslut, men det är inte det som är det primära skälet till att jag skriver om det. Jag är varken någon livscoach eller relationsrådgivare, jag är feminist.

När en talar om relationer som en politisk strategi brukar folk tycka att det är obehagligt. Typ ”kommer du tycka att jag är en dålig feminist om jag har den här relationen”. Jag vill understryka att det inte är det som är poängen i mina ögon. Jag anser inte att ”feminismen” är någonting som en som kvinna har skyldigheter till, däremot tycker jag att det är relevant att fundera på möjliga strategier för frigörelse eftersom det vore gött att slippa vara förtryckt. Att jag fokuserar på relationer innebär inte det att jag tycker att det är det enda eller bästa strategin, men att det är en möjlig strategi som en kan fundera på. Jag skuldbelägger ingen som har relationer med män, men jag tror att det är gynnsamt för feminismen att sluta.