Fanny Åström – Sida 53 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Om att sluta vara arg och gå vidare.

Jag fick denna fråga på twitter:

Tror du att det är ”viktigt” i sig att bearbeta sitt förhållande så mycket att man slutar hata sitt ex?
Det är länge sen, och upplever att jag lagt det bakom mig, men när jag tänker på vad hen gjort och hur det har fuckat upp mig så känner jag hat. Tror du att det är viktigt i ens återbyggnadsprocess att typ, låta bli att hata?

Jag tycker detta är en sjukt svårt fråga, och tänker att det är väldigt beroende på kontext. Det är viktigt att släppa ur sig grejer för att gå vidare. Ilska och hat är viktigt för att kunna släppa den skuld och skam som ofta kommer när en blivit dåligt behandlad av någon, och placera den där den hör hemma istället. Samtidigt är ilska och hat konsumerande känslor som inte är särskilt nyttiga att gå omkring med alltför länge.

När mitt förra förhållande tog slut hade jag en period där jag var väldigt förbannad och konfronterade mitt ex med en massa olika saker. Jag fick svar på många av mina frågor, vilket gjorde att jag kunde bli relativt tillfreds efter ett tag och lämna mycket bakom mig. Jag fick en möjlighet att förstå varför saker och ting blivit som de blivit, och jag är glad att han gav mig den. Däremot inser jag att alla inte kan göra såhär, många är helt enkelt upptagna med att försöka undkomma exets kontaktförsök själva, eller får absolut inget gehör. Om så är fallet måste en såklart finna andra vägar.

När det gäller andra relationer har jag snarare behövt köra på ändå, eftersom det inte funnits några möjligheter till upprättelse på det sättet. Mycket av det som hände i dessa relationer ligger fortfarande kvar hos mig. Det kan vara triggade när jag är med om saker som påminner om det, men det är ingenting som konsumerar min vardag.

Jag tänker att det enda sättet att gå vidare är att fylla tomrummet med något nytt. Att bevisa för sig själv att en kan ha nya, bättre relationer trots att en blivit skadad i sina tidigare. Vissa saker som görs mot en kommer alltid att ligga kvar och skava. Det är oerhört sorgligt, men det är villkoren för vår existens i detta samhälle. Jag tänker på det som gjorts mot mig i tidigare relationer som ärr. Det kommer att finnas kvar där och jag måste förhålla mig till det. Jag vet att vissa saker troligen kommer att vara problematiska för mig en lång tid framåt. Jag har inget annat val än att förhålla mig till detta om jag ska kunna ingå i nya relationer. Och jag vill ha nya relationer, så jag letar efter sätt att förhålla mig.

Människor blir ärrade på olika sätt och jag kan bara tala för hur jag hanterat mina. Jag vet till exempel att jag väldigt lätt går in i ett känslomässigt beroende och uppoffrar väldigt mycket av min tid för den andra parten, vilket sedan gör att jag får svårt att upprätthålla min självständighet och gör mig väldigt krävande. Denna tendens kvarstår och det jag måste göra är att försöka hantera den genom att undvika att gå in i den typen av beroende över huvud taget. Ett enkelt sätt att göra detta på vore att inte ha relationer, men eftersom en får livskraft och näring ur sådana är det inte ett värt pris att betala.

Om någon har skadat en djupt så tycker jag inte att det finns något egenvärde i att sluta hata. Däremot finns det ett värde i att inte fortsätta leva i känslorna. Det är en sak att hatet blossar upp när en tänker på det, det är en annan att hela tiden gå omkring och leva i det. Ibland sticker det till att tänka på saker en har varit med om, och det är okej, men det ska inte behöva konsumera en under en längre tid.

Jag tänker att det beror mycket på vad som har hänt också. Om det rör sig om misshandel finns det inget syfte med att förlåta, men om det snarare handlar om destruktiva spiraler en både varit delaktiga i så kan det vara nyttigt att fundera på sin egen del i det hela. Mina relationer har oftast förflutit på det senare sättet.

Även om jag fortfarande anser att de jag varit med har en större skuld, så kan jag också se hur jag själv kan komma att reproducera samma mönster i andra relationer. Detta är något jag måste våga se och ta ansvar för. Detta kan vara väldigt jobbigt och smärtsamt eftersom det kräver insikt i hur ärrad en har blivit. Det är ett slags sorgearbete som en måste låta ske. Det handlar om att acceptera det som gått förlorat, om att tillåta sig själv att vara ledsen över det just för att det gått förlorat men samtidigt inte söka upprättelse som inte kan ges. Helt enkelt att lägga det till handlingarna.

Sedan kan en förlåta vissa saker men inte andra. Jag kan förlåta mina partners för att de varit inkapabla att hantera sina egna eller mina känslor eftersom det snarare handlar om en brist eller oförmåga de själva varit maktlösa inför, men jag kan inte förlåta dem för att de aktivt tryckt ner mig genom att pika mig. Jag kan inte förlåta att de straffat mig genom ignorans och så vidare. Detta är liksom ett aktivt beteende som syftar till att skjuta över skulden för sin egen oförmåga på mig och det tycker jag inte är acceptabelt.

Processer får ta tid, men om en upplever att det stannar av så kan det vara en bra idé att aktivt söka upp något slags emotionellt stöd. Jag tänker att det är grundläggande för att komma vidare att uppleva att en blir mött i sina tankar, i alla fall av någon. Det kan gå bra med en vän, en psykolog/kurator, någon på en tjej- eller kvinnojour eller något forum på nätet. Jag tänker att det viktiga är att en känner att en inte är ensam. Att läsa texter av människor med liknande perspektiv kan också hjälpa, för mig var Det kallas kärlek och Prins charles känsla viktiga böcker som satte ord på mycket.

Men jag tycker att det här med sorg är svårt. Det finns inga enkla svar på hur en ska bearbeta trauman. I detta samhälle så finns det sällan tid eller förståelse för dessa processer, och det är väldigt sorgligt. En får göra så gott en kan.

Ritat.

Det är ett privilegium att kunna outa sig själv som normbrytande.

Tydligen skriver jag om ”cisrelationer” har jag fått höra. Detta tycker jag är intressant eftersom jag sällan brukar nämna om de personer jag ingår i relationer med är cis eller trans. Jag brukar inte direkt göra en utfläkning om vilket kön min partner tillskrevs vid födseln, för jag tycker att det är ganska känslig och i majoriteten av alla fall irrelevant information.

Jag ser ett problem i detta, och det är att jag tvingas in i en position där jag helt enkelt uppmanas till att använda de jag ingår i relationer med som alibin. Typ ”jag har faktiskt/har haft en relation med en transperson/rasifierad så det jag skriver är faktiskt inkluderande”, helt enkelt eftersom det är så många andra hämtar legitimitet för sina yttranden på.

Hur vet dessa människor att de män jag ingått i relationer med har varit cismän? Det är liksom ingenting jag har skrivit om när jag skrivit om dessa relationer. Transmän är ju också män så det finns ingen anledning till att göra en sådan distinktion.

Och här kommer vi väl in på det jag skrev om i inlägget om normer och normbrytande. Vissa har normbrytande kroppar, och det kan inte alls tas för givet att de är bekväma med att vara öppna med detta eller att deras närstående använder det som ett sätt att legitimera sina åsikter i någon slags diskussion. Detta kan inte likställas med folk som bryter mot ”normer” på andra premisser. I kontexten så får de som själva väljer att bryta mot normer mer att säga till om eftersom det är oproblematiskt för dem att vara ”öppna” med detta.

Det handlar dock inte bara om att ”välja” eller inte; det finns helt enkelt vissa sätt att vara normbrytande på som anses värre i samhällets ögon än andra. Vissa saker anses kanske mest vara lite konstiga, något en inte riktigt tar hänsyn till eller bryr sig om, andra saker kan vara grund för våldsbrott. Det är skillnad på de här sakerna och det tål att tänkas på för den som anser sig vara normbrytande.

Tills att jag själv ”kommer ut” med att jag är ”normbrytande” så antas det helt sonika att jag inte är det. Jag måste aktivt framträda i min roll som ”normbrytande” för att få ha något att säga till om angående ”normer”.

Då jag inte alltid tycker att ”normbrytande” är en relevant kategori, eller för den delen tycker att det är en sympatisk grej att berätta potentiellt känslig information om mig själv eller mina partners för att ge mig själv legitimitet, blir det knepigt.

Och här uppstår ett problem med hela resonemanget om tolkningsföreträde; den som inte känner sig bekväm med eller har möjligheten att outa sig själv kan helt enkelt inte hävda ”tolkningsföreträde” i en diskussion om saker som ändå angår dem. I vissa frågor kan det vara ett privilegium att kunna vara öppen med saker som andra inte kan eller vill vara öppna med, och det kan vara klokt att visa lite ödmjukhet inför detta.

Fråga er; vilka är de som har privilegiet att kunna trycka upp alla sätt en är normbrytande på i människors ansikte i diskussioner? Jag tänker mig att det inte alltid sammanfaller med de som utstår mest förtryck.

Jag tänker mig att det vore bättre om folk slutade använda vilka relationer de ingår i eller sina identiteter som ingångspunkt i diskussioner på det sättet, speciellt när det rör sig om saker som inte säkert syns. Att diskutera erfarenheter är en sak, att säga till någon annan att dennes åsikt är fel helt enkelt för att denna inte är ”normbrytande” och därmed saknar rätt att yttra sig är en annan. Det tvingar in människor i en situation där en måste redogöra för sin position, något som alla inte är okej med.

Januari 2014.

Kollade igenom bloggarkivet för Januari förra året och valde ut de inlägg jag tycker är bäst.

Män som hatar män.

Det finns också den typen av män som inte umgås med män för att det är trevligast så för dem. Detta provocerar mig något oerhört, för de talar ofta om det som om de liksom ingår i kvinnokollektivet och är där på samma premisser som de närvarande kvinnorna, vilket i princip aldrig är fallet. Det är klart som fan att det är soft för dem att umgås i ett sammanhang där de är överordnade alla närvarande. Jag kan också tycka att detta sätter en del press på mig som kvinna att vara så jävla härlig, något jag inte direkt känner för att leva upp till. Hur mycket än den här typen av män tar avstånd från män och är med i den feministiska jargongen så påverkar deras närvaro kvinnor, de utövar fortfarande maskulinitet och förtryck, de har fortfarande en överordnad position som män.

Minns att detta var en grej under en period, snubbar som höll på och tog avstånd från män och ”hatade” män. Såpass töntigt!!! Kan inte begripa hur en resonerar om en tycker detta är en rimlig grej att göra.

Lattepappor är också förtryckare.

Men det jag framförallt reagerar på är den oerhört oproblematiserade inställningen till faderskap som finns här! Många av dessa pappor kan uttrycka att de började bry sig om jämställdhet när de fick barn, framförallt om dessa barn råkar uppfattas som kvinnor. Det här anses vara ett oerhört fint utslag av faderskärlek. Men det finns något oerhört provocerande i män som plötsligt börjar bry sig om jämställdhet och genus när de blir pappor, fast de inte brytt sig ett skit innan. De bryr sig när de ha en liten människa, en dotter, som de kan skydda från patriarkalt förtryck, som givetvis utövas av andra personer (kanske förskolelärare, som ju ofta är kvinnor). Att de själva utövar förtryck mot vuxna kvinnor bryr de sig inte om.

Skrev om den här fina grejen med män som blir feminister när de blir pappor. Älskar det ämnet! Finns fan få män som är så självrättfärdiga som nyblivna pappor.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

Började formulera fler tankar kring radikalfeminism och reproduktion, tankar som jag i stort står fast vid även om jag har börjat se på ”reproduktion” som en bredare kategori praktiker än barnafödande och fostrande.

Heterosexualiteten.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Skrev om heterosexualitet och levda fortfarande i ett heterosexuellt förhållande. Ser hur jag försöker håla liv i tanken att det är något att ha. Skönt att en gick vidare.

Så stor är maktlösheten.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Om det här med mäns våld mot kvinnor och hur det alltid har funnits med en, även innan en hade ord för det. Känner så stor tacksamhet gentemot feminismen när jag läser detta, eftersom jag fått hjälp att förstå så mycket av min tillvaro.

Hur vi bör hantera manshat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Det eviga ämnet manshat.

En död mansroll är en bra mansroll.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

En grej som jag tar upp med jämna mellanrum; hur extremt problematiskt det är att prata om att ”förändra mansrollen” när det ju är mäns makt över kvinnor som är problemet.

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Skrev ganska mycket om barnfödarstrejk. Idag så tänker jag inte att det handlar om bara barnafödande utan om reproduktion i allmänhet, alltså även om typ omsorg och kärlek i heterorelationer. Jag kan se att resonemanget jag förde då var ganska marxistfeministiskt, där fokuset låg på arbete uteslutande. Nåja, kul att en kommer vidare.

Kvinnors relationer i patriarkatet.

Jag tror att det är lite såhär med kvinnors relationer i patriarkatet; det är okej att de finns men de får aldrig bli ”bärande” i ens liv. Med ”bärande” menar jag att det är relationer som en organiserar sitt liv omkring. Typ att en kanske väljer yrke eller bostadsort efter en relation med en kvinna.

Jag tänker att relationer med andra kvinnor var bärande på ett annat sätt när jag var barn. Då var det okej att de tog upp mycket plats i mitt liv, eftersom relationer med män ändå inte var aktuella. Ju äldre jag blev desto mer började dessa relationer fasas ut ur mitt känsloliv. De fanns såklart kvar i mitt liv, men de fick inte ta samma plats längre. De fick inte vara bärande inslag i mitt liv, eller så fick jag inte vara ett bärande inslag i deras.

När jag ser tillbaks på mitt liv så sörjer jag de kvinnor jag förlorat på ett annat sätt än männen. När det gäller mina relationer med män så är jag snarare ledsen att jag över huvud taget ingick i dem, eller att de varade så länge som de gjorde.

Framförallt är jag dock ledsen över de relationer med kvinnor jag offrade för relationer med män. När jag blev tråkigt sällskap för att jag var tvungen att älska honom, när jag inte kunde ta ansvar för mig själv för att jag hade blivit för djupt nedbruten av en man och så vidare.

Jag har inte upplevt relationer med andra kvinnor som oproblematiska, däremot har jag upplevt att det finns en annan ömsesidighet. Det finns en vilja att lösa problem tillsammans. Andra kvinnor brukar inte på samma sätt skamlöst utnyttja situationer eller skjuta ifrån sig ansvar, som män gärna gör. Kvinnor har generellt en annan medvetenhet om att relationer kräver tid och energi och kastar sig inte på samma sätt in i relationer de inte kan ta ansvar för. Kvinnor tenderar inte att tro att kärlek löser alla problem.

Detta är för mig oerhört viktigt; jag är trött på att bli utsatt för mäns oerhört höga ambitioner för att sedan se dem misslyckas och bli lamslagna inför detta faktum. Jag är trött på att bli behandlad som ett objekt som de ska rädda genom att ”ge” en bra relation. Jag är trött på ickesamarbete i relationer.

Män tycker ofta att det är genant när en kvinna kan göra något de själva inte kan, så därför låtsas de att denna kunskap är oviktig att lära sig över huvud taget istället. Hela den här grejen att män helt skamlöst kan säga att kvinnor är ”bättre på” känslor och därmed lasta över ansvaret för allt känslomässigt arbete på kvinnor helt utan att göra någon som helst ansats att lära sig något själva.

Helt enkelt; kvinnor är generellt på ett annat sätt i kontakt med de villkor som omgärdar relationer, eftersom kvinnor generellt är de som får ansvara för relationer. Det betyder inte att kvinnor är några genier när det kommer till känslor eller relationer, däremot att de ofta är villiga att lära av sina misstag och jobba tillsammans på problem. Det finns inte samma prestige i att göra rätt från första början.

2014.

2014 var uppbrottets år. Både frivilligt och ofrivilligt. Jag har brutit upp från en mängd olika relationer som fick mig att må dåligt. Jag har brutit upp med stora delar av min uppväxt mentalt. Jag har brutit upp med min bostadsort två gånger, både när jag flyttade från Uppsala till Stockholm och från Stockholm till Örebro.

I början av året tog det slut mellan mig och min dåvarande partner, som jag även bodde tillsammans med. Det hade varit dåligt länge men vi var för djupt beroende av varandra för att någon av oss skulle ha vågat ta steget innan. Nu blev det i alla fall gjort, vilket kastade mig in i total panik i flera veckor. Jag var deprimerad redan innan och det var som att han var det enda som höll mig flytande. Så var det såklart inte, men känslan vid uppbrottet var att jag föll ner i en avgrund utan slut och utan något att klamra mig fast vid.

Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som jag gjorde perioden efter detta i hela mitt liv. Jag flyttade hem till Stockholm under en period. Det enda som betydde något för mig var att tillfredsställa mina grundläggande behov och att hålla mig ständigt distraherad. Jag mådde verkligen så jävla dåligt, det är svårt att förstå när jag ser tillbaks på det. Fick stort stöd av mina vänner som umgicks med mig trots att jag verkligen inte var något fantastiskt sällskap. Är väldigt tacksam för detta.

Efter ett tag började jag känna mig instängd i min situation. Jag antar att detta är ett friskhetstecken; när en känner en lust till att göra mer, se mer. När en känner att det en har inte räcker till. När en vill stimulera sinnet. Jag ville inte vara kvar i Stockholm, jag känner mig ofta väldigt instängd där.

Jag försökte med nya relationer med män, men blev helt enkelt uttråkad av det. Jag kände mig inte stimulerad. Detta är inget nytt, men det nya var att jag kunde se att det inte tog mig framåt och avsluta istället för att klamra mig fast i hopp om att få ut något av det som jag inte fick. Jag hade en annan tilltro till mig själv och min förmåga än jag haft innan.

Kom in på Örebro universitet på sen anmälan och flyttade hit på bara några dagars varsel. Visste inte om det var en rimlig sak att göra men var verkligen tvungen att komma bort från Stockholm. Sov på en väns soffa en vecka, hade ett tillfälligt boende och hittade sedan lägenheten jag bor i nu. Hade ett stort sammanbrott och funderade på att skita i allt, men valde att stanna kvar vilket jag är glad för. Mår överlag väldigt bra i min situation nu.

När jag flyttade hit så tänkte jag att jag ska undvika vissa misstag som jag gjort tidigare. Till exempel så tänkte jag att jag ska undvika relationer med män, och framförallt att på något sätt bli materiellt beroende av en man. Det har jag gjort. Jag har träffat många underbara kvinnor i Örebro som jag hoppas att jag ska kunna knyta starkare band till. Det känns nytt och spännande.

Jag träffade också Linn för några månader sedan när jag var och föreläste i Göteborg och blev väl ”intresserad”. Kunde inte riktigt kategorisera känslan från första början, eftersom jag inte på riktigt tänkt mig att jag skulle kunna bli kär i en kvinna. I alla fall så sågs vi igen ett par veckor senare och jag blev jättekär och bla bla bla. Jag är väldigt glad över att jag faktiskt vågade agera på de här känslorna, något som jag nog inte hade gjort för ett år sedan. Jag känner att jag har haft en helt annan kontroll över mitt känsloliv, och kunnat förstå mina behov och begär på ett helt annat sätt än innan.

På det stora hela har 2014 varit ett av de mest smärtsamma men också bästa åren i mitt liv. Jag har brutit upp med så mycket skit, jag har haft så jävla mycket ångest, men det har verkligen varit värt det. Jag är stolt över att jag har tagit mig själv på allvar, att jag har funderat över varför jag mår dåligt och vad jag behöver, att jag har vågat begära ett bättre liv. Jag har nog aldrig vart så tillfreds med min tillvaro som jag är nu.

Jag hoppas att 2015 lir året då jag får nya rötter, knyter nya friska vänskapsband och bygger vidare på den känslomässiga grund jag skapat mig nu. Jag hoppas att jag ska våga ta mig själv och mina relationer på allvar. Jag hoppas att jag ska fortsätta röra mig framåt och uppåt.

Mäns sexuella makt.

Detta är mäns sexuella makt. Fast egentligen är det inte någon ”sexuell makt”, utan det är bara makt rakt av som ibland manifesterar sig ”sexuellt” eftersom den är könad. Den sexuella makten finns för att det finns en samhällelig makt, en materiell och social makt, som män utövar över kvinnor.

Män talar ofta om att ha sex med kvinnor som ett sätt att ”sätta dem på plats” och få makt över dem snarare än att ha någon slags ömsesidig aktivitet som båda deltar i och uppskattar. Skildringar av sex utgår ofta från att män gör det ena och det andra med kvinnor, kontrollerar dem genom sex och så vidare.

Det sägs att män tycker mycket om sex, men ofta när de talar om sex så låter det snarare som att de talar om makt och förnedring av kvinnor. De talar om kvinnor som objekt de ska använda för sin njutning. Uttryck som ”pumpa och dumpa” är liksom helt okej att använda, även inför kvinnor. Kan bara föreställa mig hur snacket går när de är ensamma, troligen är det inte särskilt sympatiskt.

När någon ”beter sig som ett barn”.

Ibland hör en att någon ”beter sig som ett barn” eller ”tonåring”, speciellt om kvinnor.

Jag funderar; vad är det som gör att barn och tonåringar beter sig som de gör? Är det att de helt enkelt är sämre människor på något sätt? Nja, jag tänker att det har att göra med att de sällan har någon kontroll över sin situation.

När en inte har någon kontroll över sin situation så blir en rimlig utväg att vara ”besvärlig” och på så vis tvinga sin omgivning att ta hänsyn till ens behov. Eftersom en saknar resurser till att själv lösa sina problem, eller kanske rentav är hindrade från det rent fysiskt, så är det rimligt att bli ”hysterisk”.

Det är också vanligt att barn inte tas på allvar av vuxna, till exempel när olika godtyckliga regler motiveras med ”för att jag är vuxen” istället för att förklaras. Klart detta är en frustrerande situation för en tänkande människa. En kanske har jättemånga bra argument, men det spelar ingen roll eftersom någon annan har makt över en.

Jag tror att de flesta vuxna hade blivit ”besvärliga” på samma sätt om de hade blivit förvägrade sin frihet på samma sätt. Tänk dig typ att någon som har full materiell makt över dig ska hålla på och bestämma till exempel när du ska gå och lägga dig, vem du får träffa och så vidare. Klart en blir sur!

Dessutom kallas allt detta för ”kärlek”. Klart en blir lack när någon ständigt ignorerar en och nedvärderar en under parollen ”kärlek”. Herregud.

Jag tänker också att kvinnor ofta är maktlösa i sina relationer med män. Till exempel när män upprepade gånger ignorerar problem i relationen som kvinnan pekar på, eller struntar i att göra något åt det. Eller när män kontrollerar kvinnors liv på olika sätt. När det inte fungerar att resonera med en människa en på något sätt är beroende av ligger hysterin nära till hands.

Så om någon ”beter sig som ett barn” kanske en ska fundera på vad som tagit personen till det läget. Ofta handlar det om att en inte känner att en har kontroll över situationen och att ”vuxna” problemlösningsmetoder inte fungerar.

Män vill upprätthålla illusionen om att det är de som väljer.

En blir ju förvirrad. Varför väljer män att ha relationer med kvinnor när de inte ens verkar uppskatta kvinnor. Till exempel ett av mina ex som envisades med att kommentera allt jag gjorde och ”uppfostra” mig hela tiden. Varför var han ens ihop med mig? Eller snubbar som snackar om hur jobbiga brudar är och så vidare, varför har de flickvänner?

Det handlar såklart om makt och kontroll: genom att få det att framstå som att de gör en en tjänst genom att vara ihop med en så kan de se till att en blir mer känslomässigt beroende av dem. Genom att framstå som att det är de som har kontroll över situationen, det är de som är oberoende och starka och som väljer att vara med en kvinna trots alla hennes fel och brister så upprätthåller de kontroll. De frånta henne hennes förmåga att själv se över relationen och välja, de döljer möjligheten som finns att det faktiskt skulle kunna vara de som behöver henne och inte tvärtom.

Ibland skriver snubbar typ såhär till mig: ”det är jättebra att du uppmanar kvinnor att inte ha relationer med män för vi vill faktiskt bli lämnade IFRED” i något slags försök att provocera. En önskar ju att det var sant, men tyvärr är det så att män i väldigt hög uträckning söker upp kvinnligt sällskap, trakasserar kvinnor till att ingå i relationer med dem och så vidare. Snarare är det kvinnor som drar sig undan, även känt som ”spelar svårfångade” (att det kan vara så att kvinnan helt enkelt inte vill brukar inte falla män in).

Jag antar att de skriver så för att inbilla sig att de har någon slags kontroll över situationen, att det fortfarande liksom är de som väljer bort kvinnor de inte anser passar dem. Men jag tänker typ: om det nu var så att de inte brydde sig, varför skulle de bry sig om att nedvärdera en? Då skulle de väl bara kunna chilla med att en inte vill ha något med dem och göra och känna sig glada och lättade. Uppenbarligen är detta inte fallet. De bara MÅSTE säga att det minsann var de som kom på det först, för att upprätthålla bilden av att det är De Som Bestämmer!!!!

Det viktiga är att en inte tror sig ha någon agens. Det viktiga är att en inte tror sig ha gjort ett aktivt val, att välja bort män, utan att en har kvar självbilden om att en är misslyckad och patetisk och inte är med män helt enkelt för att en inte lyckats med heterosexualiteten. Att det rör sig om ett personligt misslyckande och inget annat.

Det är lätt att godta denna självbild, den fungerar bra ihop med den självbild många kvinnor redan har om att de inte förtjänar mer än vad män ger dem, och eftersom män i regel ger dem skit så är skit vad de förtjänar.

Men jag vet att jag har valt. Jag har kommit fram till att det inte är värt att leta efter eller kämpa för att hitta ”den rätta” mannen, eller den Goda Förtryckaren. Jag vet att det inte är värt all den smärta en får utstå på vägen, att vaska fram de där beryktade guldkornen i en hög av skit. Jag har valt att inte leva mitt liv för att hitta en man.

För mig är det viktigt att hålla fast vid detta, för det handlar om att känna att jag själv har makten över mitt eget öde, något jag som kvinna annars brukar förnekas.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.