Fanny Åström – Sida 55 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Om normbrytande som grund för förtryck.

En grej jag har funderat lite på när det kommer till vissa diskussioner är att definiera sig som normbrytande. Det finns ett sätt att prata om förtryck som centrerar kring ”normer”, och då är det den som är ”normbrytande” om blir förtryckt. Vad som är en ”norm” är ofta ganska löst definierat.

När jag resonerar kring hur jag är förtryckt så brukar jag tänka att jag lever i patriarkatet och penga-arbetesystemet. I patriarkatet förtrycks jag för att jag ses som kvinna, vilket gör att män som sitter inne på ekonomisk och social makt kan utsätta mig för en massa saker och utestänga mig. I penga-arbetesystemet förtrycks jag eftersom mitt värde mäts utefter om jag är lönsam eller inte, och att mitt jag måste anpassas efter detta för överlevnad.

Detta är direkta och påtagliga villkor för min existens i detta samhälle. Det faktum att jag är kvinna gör att omgivningen kommer tolka allt jag gör mer negativt och oförlåtligt än hur de tolkar en mans handlingar. Oavsett hur jag sedan väljer att leva är det fortfarande ett faktum att jag är mer begränsad, och detta enbart på grund av att jag är kvinna. Visst kan jag göra vissa val för att få en bättre position, men utdelningen kommer fortfarande alltid vara sämre än om en man gjorde motsvarande. Det är därför vi talar om att förändra samhällen, inte individer.

När det kommer till ”normer” är jag ”normbrytande” på en mängd olika sätt. Bland annat i mitt val av utseende, sätt att föra mig, relationer att ingå i och så vidare. Detta är någonting jag har valt att göra för att jag tycker om det, men det är ingenting jag tvingats till. Detta gör såklart att jag möter vissa reaktioner från omgivningen, men eftersom det rör sig om saker jag har valt så tänker jag inte att jag är förtryckt på grund av detta. Snarare är jag förtryckt för att min kropp och mina val granskas, och att jag tvingas förhålla mig till detta. Visst kan de vara så att förtrycket blir mer tydligt när en bryter mot de förväntningar som finns på en, men det gör inte att det uppstår i och med detta.

MEN det är inte samma sak att behandlas på ett visst sätt för att en inte anpassar sig till den ena eller den andra normen och på att behandlas på ett visst sätt på grund av sin kropp eller sin materiella position i samhället. Det är möjligt för mig att välja att anpassa mig efter ”normen” i ett givet sammanhang. Jag kan till exempel klä och agera ”respektabelt”, men jag kan inte sluta vara kvinna.

Att anpassa sig efter normer är ju också en konsekvens av förtryck. Jag tänker mig att en utifrån sin position kan välja att underkasta sig samhällets villkor och få olika ”fördelar”, eller i alla fall tro sig få dem. Underkastelse är smärtsamt, det kräver ofta att en ljuger för sig själv och lever ett annat liv än vad en vill, men att inte underkasta sig kan leda till olika former av bestraffningar och exkludering.

Jag ser att människor liksom definierar sig som ”normbrytande” som om det vore en politisk kategori i paritet med kvinna, rasifierad eller transperson. Jag tycker att detta kan te sig lite lätt osmakligt. Det är inte samma sak att drabbas av bestraffningar för att en inte anpassar sig och på att drabbas för att en har viss kropp eller materiella förutsättningar.

Ett annat problem är att en målar upp en idé om att det finns ”normpersoner”, det vill säga människor som glatt anpassar sig efter normen för att de trivs med det. Ungefär som om heterosexuella kvinnor inte led av att heterorelationer är känslomässigt exploaterande och ofta innehåller våld mot kvinnan. Ungefär som om inte underkastelsen kostade även för dem. Vilka är egentligen dessa normpersoner? Jag tänker att det kan vara problematiskt att utmåla människor som underkastar sig normer som en motpart i kampen på det sättet, snarare borde vi väl framhäva hur mycket det kostar på en människa att göra detta och att ett annat sätt att leva är möjligt?

Jag tänker också på vilka som har råd att välja att bryta mot normen. Det är ju uppenbarligen så att vissa människor har ett större utrymme, eftersom deras kroppar inte från början granskas på samma sätt. Som vit ciskvinna är mitt utrymme större än för rasifierade kvinnor och transkvinnor, en vit cisman har ett ännu större utrymme. Detta gör inte att jag inte ska bryta mot normen, det kan ändå vara subversivt, men däremot gör det att mina handlingar måste förstås utifrån sammanhanget som är min position i detta samhälle. Att hävda att de val jag gör, och som jag ofta kan ta tillbaka, skulle vara en grund för förtryck på samma sätt som ens kropp är det är helt enkelt jävligt verklighetsfrånvänt.

Diskutera gärna normbrytande som kampmetod, men inte som grund för förtryck. Syftet borde vara att få fler att tänka över sina livsval både för sin egen skull och för att nå politisk förändring, inte att måla ut en motsättning mellan normbrytande och normpersoner.

Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.

Twitter 20/12. Om ”sex” i relationer.

Att sluta ha sex i en relation är ofta väldigt laddat, och jag tänker att detta har att göra med att sex ofta är den enda formen för närhet. I de relationer jag har haft med män har det i regel inte funnits närhet som inte förväntas leda till sex. Om en då inte vill ha sex måste an avvisa närheten, annars är en taskig mot dem. Detta har även varit förväntningar från eget håll, att jag har tänkt att enda skälet till att någon skulle vilja vara nära mig är sex. Och så blir det ju när en ser sex som en vara, för egentligen är det absurt att en skulle vilja ha sex med någon en inte vill vara nära.

När jag och en partner slutade ha sex så fanns det inga andra sätt för oss att närma oss varandra. Det fanns inga sätt att vara nära på där vi inte behövde förhålla oss till förväntningen att vi skulle ha sex. Viktigt för mig nu är att bygga upp många olika sätt att vara intim och njuta av varandra på, som inte inkluderar sex. För ibland vill en inte, men vill ändå ha närhet och kärlek. Och det ska finnas utrymme för det i en relation.

Ofta med män så blir det som att så fort en släpper dem nära så förväntar de sig att få ”hela kittet”, det vill säga ”sex”. Denna förväntan förhåller en sig aktivt till som kvinna, en måste vara säker redan INNAN en varit intim på något sätt. Om en ”ångrar sig” när en redan varit intim så anses en vara skyldig mannen något. De kan inte förstå att en kanske måste vänta in, bygga upp tillit och trygghet, för att personen ska känna sig bekväm. För de kan inte förstå att kvinnor också kan njuta av sex, det ser det som en tillgång vi har som antingen kan ges eller inte ges. Så när vi väl bestämt oss för att ge så är det liksom upp till dem hur det går till, det finns inget utrymme för förhandlingar.

Jag tror inte mina partners ville ha det såhär heller, men det är så jävla inpräntat i hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det var som en dans ingen av oss kunde träda ur, för vi hade inte språket för att förstå vad som hände. Jag underkastade mig, jag gav mig till dem, för jag har lärt mig att det är min plats. Och de tog emot, för det är deras.

Självporträtt.

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Män som slår kvinnor är patriarkatets poliser.

Polisens syfte i samhället är att upprätthålla ”ordningen”, alltså någon form av samhällelig stabilitet som gör att saker och ting kan flyta på. I detta samhälle behöver vi en polis som upprätthåller ”ordningen” eftersom denna ”ordning” suger för det stora flertalet.

Nåja, när det kommer till mäns våld mot kvinnor kan vi konstatera att detta är ett utbrett problem i samhället som inte bara påverkar de kvinnor som blir direkt utsatta, utan även närstående, barn som växer upp i dessa miljöer samt såklart alla kvinnor som går omkring och är rädda för att själva bli utsatta. Detta är såklart ett gigantiskt samhällsproblem om en nu anser att det är ett ”problem” när människor lider. Men grejen är att detta inte utgör något mot mot den ”ordning” som polisen finns till för att skydda.

Detta våld är till och med en del av ordningen. Patriarkatet är en del av ordningen i detta samhälle. Patriarkatet är grundläggande för att få ett kapitalistiskt system att fungera, och våldet är grundläggande för att patriarkatet ska fungera. Varför skulle en instans som jobbar för att upprätthålla ”ordningen” i detta samhälle bry sig om att kvinnor bli slagna?

Syftet med polisen är liksom inte att hjälpa människor som far illa. Polisen struntar i om människor far illa. Så länge våldet inte riskerar att löpa amok och förstöra ”ordningen” så är det inte ett problem, och eftersom det patriarkala våldet äger rum i hemmet och ofta döljs och förnekas effektivt så är det inte ett problem. Alla dessa isolerade små enheter där våld äger rum dagligen, det spelar ingen roll eftersom det är människors ”privatliv”. Det riskerar inte att blir ett problem för någon annan än kvinnorna själva. När det kommer upp extra uppseendeväckande fall, som när en man huggit ihjäl en kvinna på öppen gata, då kan en ingripa. Men då handlar det såklart inte om mäns våld mot kvinnor utan om en ”familjetragedi”.

En skulle faktiskt kunna säga att de män som utövar våld mot kvinnor är patriarkatets polis. Dessa män som straffar kvinnor som gör ”fel” som gör att alla andra kvinnor känner sig tvungna att anpassa sig mer för att inte utsättas för samma öde. Det är skönt för alla män som inte slår kvinnor att dessa män finns, för de kan framstå som ”goda” i jämförelse, samtidigt som kvinnorna hela tiden påminns om sin utsatthet från annat håll. Praktiskt! Klart att poliser, som ju ofta är män, inte tycker att detta är särskilt upprörande.

Det är av detta skäl vi säger att vi vill avskaffa mäns våld mot kvinnor, för vi ser att det är en del av ett system, inte bara någon slumpmässig händelse. En del i att avskaffa mäns våld mot kvinnor är att motarbeta dessa patriarkala strukturer som genomsyrar hela samhället, även polisen.

Poängen är väl följande: våldsmonopolet finns inte till för oss, eftersom förtrycket vi drabbas av är en del av samma ordning som våldsmonopolet finns till för att upprätthålla. Detta är mannens samhälle, och alla institutioner i det är således mannens. Detta gäller även polisen, kanske i synnerhet polisen.

Så vad göra? Tja, kanske ska vi sluta visa trohet till ett system som inte finns till för oss. Kanske ska vi sluta upplåta vår reproduktiva förmåga för att gynna ett system som aldrig gynnar oss. Kanske ska vi sluta be männen som är överordnade oss om beskydd, och istället fundera på hur fan vi ska skydda oss själva och varandra. Kanske ska vi sluta ingå i relationer där vi är våldsutsatta och rättslösa, och fundera på hur vi istället ska tillfredsställa varandras behov av trygghet, närhet och kärlek. Bara en tanke.

Frånvaron av en pappa skadar mindre än närvaron av en våldsam pappa.

Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:

Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?

Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.
Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.
Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?
Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.

Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.

För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.

Vänner som försummar en på grund av kärleksrelationer.

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.