Om enighet inom feminismen och feministisk internkritik.

Att vilja ha enighet inom feminismen är en fullt rimlig målsättning. Med enighet menar jag inte tycka samma om allt, men att kunna samla sig kring ett gemensamt projekt för att driva igenom politisk förändring. För att kunna driva igenom våra mål måste viss enighet finnas.

Tyvärr används ofta målet om enighet som ett sätt att tysta kritiska röster inom feminismen, de som anses splittra. Vad en missar här är att sprickorna för det mesta redan fanns där från början, splittringen är inte ett resultat av att vissa kritiserar utan av att andra inte vill ta till sig av denna kritik. Sprickorna finns där för att det finns en dominerande feministisk analys och praktik som inte inkluderar alla som är förtryckta i patriarkatet.

Jag har tänkt mycket på min egen position inom feminismen och hur den formar min feministiska analys. Förutom att jag är kvinna så är jag egentligen inte förtryckt på något sätt, jag är cis, vit, står relativt högt när det kommer till klassbakgrund och så vidare. Jag har också levt som (och identifierat mig som) heterosexuell större delen av mitt liv. Det är ofrånkomligt att detta formar min feministiska analys, jag kommer alltid att utgå från min egen position när jag betraktar världen. När jag skriver utgår jag mycket från mitt eget liv vilket gör ämnena snäva. Det är så jag tycker att det ska vara, jag kan inte göra anspråk på att företräda någon annans personliga upplevelser och gör således bäst i att utgå från mina egna. Däremot har jag ett intresse av att ha en sammanhängande feministisk analys som inte bara utgår från min egen position.

För mig har det varit viktigt att när jag läser kritik inte bara ta in informationen om att ”det här perspektivet finns” utan även att försöka inkorporera det i en feministisk analys på ett seriöst sätt. Jag säger inte att jag lyckats med detta, jag tycker det en tendens hos feminister som har en liknande position som jag själv att liksom slarva lite med detta, att ta dessa perspektiv och lägga till det som en slags ”plusmeny” (tack Maria Ramnehill aka @tranzfeminazgul för begreppet) istället för att försöka förstå vad det innebär för ens egen analys. Det hela blir till en slags välgörenhet, att vara ”inkluderande” utan att faktiskt ta själva frågan på allvar och förstå vad den innebär för en själv, för ens egen analys eller ens feministiska praktik.

Till exempel; jag har ändrat hela mitt sätt att se på kön, genus, ”könsroller” och så vidare eftersom jag kom i kontakt med kritik av cisnormativ feminism. Detta har betydelse för hela min feministiska analys, vilket jag ser som positivt då denna såklart tjänar på att hamna närmare verkligheten. Ju bättre min analys stämmer överens med verkligheten desto bättre kan en använda den för att ta fram strategier. Det har också betydelse för hur jag ser på mig själv. Med andra ord; det är ingen sidoanalys som jag använder för att ”hantera” något, det är i alla fall min målsättning. Tyvärr uppfattar jag det ofta som att det är precis där det landar.

Jag tycker att det är beklagligt när kritik mot feminism behandlas som någon slags separat grej, när det är något som ska hanteras genom att lägga till lite fotnoter här och där snarare än att tas på allvar teoretiskt. Jag tror att feminismen förlorar sjukt mycket på detta.

Män som skriver ~*viktiga texter*~ om feminism.

Ibland händer det att män skriver ~*viktiga texter*~ om feminism. Alltså någon random snubbe som ska *tycka till* lite om feminism. I bästa fall så levererar de någon fullständigt banal insikt och levererar det med ”nu får det vara nog”-retorik. Det vill säga: ”nu får det vara nog, för nu kommer jag, en man, in här och säger det” *slå näven i bordet*. Jag blir helt matt av ”nu får det vara nog”-retorik, för jag jobbar med de här frågorna varje dag och jag vet att hur mycket en än säger, tycker och tänker att ”nu får det vara nog” så händer det ingenting. Att saker och ting är absurda, vilket patriarkatet givetvis är, gör inte att de upphör. ”Nu får det vara nog”-vinkeln kan endast antas av en människa som inte skänker dessa frågor en tanke särskilt ofta, men ibland ger det ett ögonkast och konstaterar det alla kan se; ”detta är orimligt”.

Jag förstår såklart att en kan bli chockad och förfärad när en för en gångs skull tittar på det förtryck som frodas i detta skitsamhälle signerat mannen. Vad jag inte kan förstå är hur en kan ta dessa helt grundläggande feministiska åsikter och framställa dem  dels som något nytt och dels som sina egna.

Att dela med sig av erfarenheter av att vara man kan jag tycka är relevant (inom rimliga gränser), men att bara skriva typ ”våldtäkter äger rum och det är fel” eller ”det finns jättedumma sexister på flashback” känns så jävla konstigt. Ungefär som om vi behövde en man som säger det som alla redan vet åt oss.

Det värsta är hur de alltid är så himla chockerade. Dels över att DET FÅR VARA SÅHÄR, dels över att INGEN PRATAR OM DET. Jodå, vi pratar en massa om det hela tiden, det handlar nog mer om att vissa väljer att inte lyssna. I alla fall inte innan de kan skriva en indignerad text om det och få applåder.

Av någon anledning är feminism lite av en slasktratt där vem som helst kan *tycka till* om det ena och det andra, bara ha någon random oinformerad åsikt, använda helt skeva begrepp och gud vet allt. Ungefär som om det inte spelade någon roll att vissa har levt som förtryckt i patriarkatet, studerat frågorna och engagerat sig feministiskt i flera år medan andra mest bara slänger ett litet öga åt det hållet ibland när det råkar var aktuellt.

wpid-img_20141027_091300.jpg

Ja, jag är elitist på den här punkten. Jag tycker inte att vem som helst ska komma in och typ *pröva lyckan* och skriva första bästa ord de hittar i munnen. Jag tycker det är direkt respektlöst mot människor som jobbar aktivt med de här frågorna, att bara komma in och ta lite idéer och fokus för att sedan valsa vidare. Inte ens bry sig om att sätta sig in i teorier och begrepp, som ju faktiskt är något som existerar, utan bara leva runt lite med olika tankar och spekulationer.

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Pliktskyldigt heterosex.

Kollade på första säsongen av L Word (en serie jag verklige kan rekommendera för den som inte sett den) och där förekommer det mycket av så kallat ”pliktskyldigt heterosex”.

Jag tänkte lite på att jag för några år sedan såg det som en helt normal grej att ”ställa upp” på sex i en relation. Jag resonerade typ såhär; om en har en relation (en monogam sådan då, eftersom det var typ vad jag kunde tänka mig) så borde en tillfredsställa varandras behov och ~*mötas i mitten*~. Ungefär som om att gå utan sex var likvärdigt med att ha sex mot sin vilja.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

Jag tänker mig att den här synen på sex kommer av hur oerhört symboliskt laddat det är i patriarkatet, det är liksom detta ”sex” som skiljer romantiska relationer från vänskapsrelationer, det är detta ”sex” som avgöra vem vi ska leva vårt liv tillsammans med. Därför är det viktigt att sex förekommer i en romantisk relation.

Detta gör såklart att sexet blir opassionerat och pliktskyldigt, även de gånger en kanske skulle vilja ha lust. Det blir en ritual en utför för att visa att en fortfarande passas ihop på ”det” sättet. Istället för att njuta av intimitet på sina egna villkor så blir det en symbol, tom på innehåll.

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

Sluta vara så jävla pedagogisk.

En grej som jag funderat på är detta att det i feministiska sammanhang ofta anses står högre i kurs att vara så kallat ”pedagogisk”, alltså ha tiden och orken att förklara saker och ting på ett enkelt sätt för folk som inte förstår eller antas inte förstå. Alltså typ att det skulle vara en bra sak att ”ta debatten” med folk om en orkar och så vidare. Jag har innan köpt denna idé rakt av och rentav beklagat mig för att jag själv inte orkat, men jag har nu börjat bli lite skeptisk.

Jag tänker såhär; feminister förväntar sig inte att andra, speciellt inte män, ska förstå feminism. Detta gör att vi ofta lägger oss på en extremt grundläggande nivå, för att alla ska kunna förstå. Men gör detta att alla förstår? Nej, givetvis inte, för det handlar inte om förmåga att förstå utan om vilja också. Om en inte vill begripa en teori, vilken det än må vara, så kommer en alltid kunna komma med en miljon korkade invändningar.

Jag tänker mig att vi skulle kunna tjäna på att höja nivån lite, att faktiskt förvänta oss att människor har en högre nivå. Det finns ju liksom väldigt mycket information att inhämta på egen hand, du behöver inte vara den enda källan.

Jag märker själv ofta i mitt möte med män(niskor) att jag tjänar en del på att inte lägga mig platt och förklara allting hela tiden. De tvingas helt enkelt tänka till själva. Givetvis finns det många som inte gör det också, men jag tror att det framstår som betydligt mycket med respektingivande att faktiskt ta sin egen idé på allvar och inte nedlåta sig till att svara på trams. Om inte annat så underlättar det en jävla massa för en själv, eftersom en slipper diskussioner med folk som faktiskt inte intresserar sig på riktigt.

wpid-img_20141023_103855.jpgSå länge vi själva nedvärderar feminism och inte förväntar oss att folk ska kunna någonting om det så tror jag att många kommer fortsätta ha den inställningen. Det är bekvämt att vara ignorant.

Så jag tänker mig att det där att vara pedagogisk i vissa fall kan göra mer skada än nytta. Jag tror inte att det är bra att män har ett samtalsklimat i dessa frågor där de aldrig ses som för korkade, för ignoranta, för opålästa. Där de aldrig behöver anstränga sig. Jag tror inte att det är bra att de vänjer sig vid att alltid bli lyssnade på och ~*respekterade*~ vilka dumheter de än kläcker ur sig, för att vi är så jävla tacksamma att de ens vill ha en diskussion om feminism.

Feminism är en ideologi men det är också ett teoretiskt fält där en kan ha kunskap. Givetvis har jag, som har ägnat mig åt feministiska frågor under flera år, mer kunskap än vad någon random snubbe som ”bara ska säga sin åsikt” om feminism har. Jag ställer mig generellt emot att trycka ner folk intellektuellt, däremot så anser jag att det är viktigt att förstå att det inte bara handlar om tyckande utan att en faktiskt kan ligga på väldigt olika nivå. Som feminist ser jag det som relevant att min och andras kunskap på området accepteras som just kunskap.

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Vad vill män egentligen?

Fick denna kommentar av Taja Suhinina på bloggposten om pickup artists:

Det som jag tycker är intressant är att det nästan aldrig talas om själva sexet som nåt bra och kul. Sex nämns knappt alls, liksom. Man pratar om hur man attraherar kvinns, men till vad?

Vilket fick mig att tänka på följande citat ur SCUM-manifestet:

Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. Även om vi förutsätter rent mekaniska egenskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning […] Det sägs ofta att män utnyttjar kvinnor. Utnyttjar dem till vad? Inte till njutning i alla fall.

Och det är väl detta jag försöker komma åt; vad är egentligen grejen? Vad fan drivs de av? För de verkar ju liksom aldrig faktiskt njuta av de här relationerna, den här intimiteten, som de ändå så desperat strävar efter. Och vad värre är; de verkar inte begära det heller. De verkar vara helt och hållet till freds med att ha sex som de inte njuter av.

På ett sätt hade det varit mer okej att de betedde sig som de gör om de faktiskt hade vett att uppskatta det, men de verkar ju vara oförmögna till detta. Det handlar ju bara om makt, inte om njutning.

Men ja, män är väl inte direkt kända för att kunna prioritera.

Varför ligga med människor en föraktar?

IMG_20141018_121805Då och då kommer jag i kontakt med fenomenet pickup artist, det vill säga män (finns säkert kvinnor också men har inte stött på det) som specialiserat sig på att ligga med så många som möjligt. ”Kulturen” präglas i regel av en oerhört brutal misogyni, det kan till exempel förekomma listor över varför det är så bra att dejta ätstörda tjejer eller innehålla ”tips” som i princip beskriver lätt psykisk misshandel. Kort sagt, kvinnohat i sitt esse.

Frågan jag alltid ställer mig när jag hamnar där är; varför vill en ligga med människor en föraktar? Vad drivs de av egentligen? Det verkar så sjukt jävla tråkigt och jobbigt att vara intim med människor en inte finner något som helst intresse i utöver att ”erövra”.

Jag förstår såklart att det handlar om makt. Att det är en fråga om att objektifiera och förnedra kvinnor. Ofta kan dessa människor uppvisa en viss bitterhet inför kvinnor. Typ att kvinnor är falska och cyniska och så vidare (kul med tanke på hur de själva beter sig) och att det var därför de inte fick ligga tillräckligt mycket innan.

Den här typen av människor brukar vara stolta och lite översittiga för att de ”genomskådat” spelet. Och det är klart att det är ett spel, det förstår nog de flesta. Det går att vinna en mängd olika ”fördelar” ur relationer om en håller huvudet kallt och manipulerar folk hej vilt. Men till vilken kostnad?

Frågan är vad en gör med denna insikt. Jag tänker liksom att ”spelet” inte går att vinna, vi är alla förlorare eftersom vi tvingas förhålla oss till varandra på det här sättet. De som förlorar mest är såklart kvinnor, men att ha den här inställningen till sin omgivning ser jag som en förlust i sig.

Det hela är så oerhört nihilistiskt. De har absolut ingen idé om att de skulle kunna förändra något, att de skulle kunna skapa mer meningsfulla relationer, utan deras enda syfte är att maximera sin position eller vinst i det så kallade ”spelet”. De tror att de har ”genomskådat” något, men i själva verket är de mer lurade än någon annan, eftersom de lurats att tro att de inte skulle kunna förmå mer.

Hela grejen är så sjuk; vi lever i ett samhälle där det finns en hel kultur av män som aktivt strävar efter att ligga med människor de föraktar djupt.