Ritat.
Heteropropagandans två steg.
Först etableras idén om att en tvåsam relation med en man är tyd Det Viktigaste här i livet. Alltså; det heterosexuella begäret etableras. I detta steg är romantiken en viktig del. Romantik handlar ju i hög grad om skönmålande av heteromonogami. Typ att Om Du Bara Hittar Den Rätta så kommer livet kännas meningsfullt/kommer du sluta vara olycklig/kommer du vara trygg och säker och så vidare. Detta är en oerhört väletablerad idé.
När denna grundförutsättning sedan etablerats så börjar folk vara ”realistiska”. Nej, det kommer nog ingen drömprins trots allt, så du får nöja dig med bästa möjliga. Att en här skulle kunna välja att bara kasta hela skiten över bord tänker människor sällan så, eftersom det är såpass etablerat redan att lycka nås genom monogami.
En intressant grej är att den som håller fast vid den romantiska idén för mycket i regel skämmas för detta. Om en faktiskt vill att den en inleder en relation med ska vara precis sådär fantastisk som en blev itutad så anses en vara bortskämd, naiv och så vidare och så vidare. Det är så konstigt, för det borde väl ändå vara ens eget val om en hellre är ensam än att vara tillsammans med någon en inte känner så mycket för. Men nej, det är inte ens eget val.
Jag tänker mig att om det inte vore för romantiken så skulle fler helt och hållet skippa heteromonogamin, men romantiken etablerar det hela som ett ideal en helt enkelt måste förhålla sig till, eftersom det väcker begär inne i en. Det är ju inte så konstigt, klart tanken om att hitta en annan människa att leva för och genom, som kan fylla ens liv med mening, är något en gärna vill ha.
Jag tror att det kan vara en framkomlig kritik att påpeka just denna motsättning mellan ideal och praktik.
Sexuell makt är makten att begära.
När en läser typ ”dejtingtips” och liknande så är det tydligt att en som kvinna under inga omständigheter får vara ”jobbig” eller ”för på”. Att ”ragga” som kvinna tycks i princip gå ut på att signalera tillgänglighet, men under inga omständigheter signalera desperation. Det handlar om att lägga upp så att mannen liksom kan sätta in sin stöt. Typ skratta åt hans skämt och få honom att känna sig lite bekväm och ”manlig” eller vad det nu kan vara.
En kille som är på är ofta ”romantisk” eller åtminstone ”snäll”. Om en kvinna skulle ägna sig åt liknande uppvaktning som vissa män gör, alltså typ tjata om att få träffas/går på dejt/ha sex så skulle det nog främst anses vara belastande och ganska konstigt. ”Alla vet” att kvinnor inte ska göra så. Om en kvinna ska ta initiativ så ska hon vara lite sådär skönt avslappnad.
Män behöver inte vara lite ”skönt avslappnade” utan kan gå in fullt ut. Om kvinnan inte har någon lust så är det kanske tråkigt för honom, men det är inte pinsamt. Det är inte pinsamt för en man att begära och att uttrycka detta begär (inom vissa gränser såklart, även män kan straffas socialt om de siktar ”för högt” och liknande, men inte alls i samma grad som kvinnor). Ofta anses kvinnan till och med vara skyldig mannen det ena och det andra för att han gett henne denna uppskattning. Att en man skulle vara skyldig en kvinna som uppvaktat honom något förefaller absurt, jag har nog aldrig sett någon uttrycka den typen av tankar eller förväntningar.
Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.
När män talar om kvinnors sexuella makt talar de om att kvinnor är det som blir begärda, men att bli begärd är inte en aktiv handling. Den som blir begärd kan möjligtvis ha ett inflytande eller en möjlighet, men hon har inte makt eftersom makt kräver agens. Hon bestämmer inte om hon ska bli begärd eller inte. När hon väl blir begärd har hon kanske vissa möjligheter i förhållande till det, men dessa möjligheter bygger på att det finns ett begärande subjekt som gett dem till henne.
Kvinnor har ofta inte ens makten att säga nej och bli lyssnade på. Många gånger så bestämmer sig män för att inte lyssna på våra protester på allvar eller att tycka att vi är skyldiga dem det ena och det andra. Män bestämmer sig också för att ha sex med oss mot vår vilja eller hålla oss kvar i relationer med våld.
En stor del i detta är just idealet om att kvinnan ska vara en passiv mottagare av mannens begär, att hon inte anses har rätt att begära och kräva något av mannen, men att mannen får göra det motsatta. Jag tänker att detta är en väldigt central del i formandet av oss som könsvarelser; vad det är vi har rätt att kräva och vad vi förväntas ge i en kärleksrelation. Att jag aldrig lärt mig att begära har varit en central del i formandet av hur jag förhåller mig i relationer, det har i väldigt hög grad styrt vad jag anser mig vara värd och vilka människor jag haft relationer med.
Kvotering.
Jag är väl ingen brinnande förespråkare av kvotering sådär, men jag tycker det är intressant hur oerhört starka känslor det rör upp hos vissa människor. Tänkte ta upp mina favoritargument.
Argumentet som går såhär; ”vänstern bryr sig ju bara om utfall”. Visst, det är väl problematiskt om en bara bryr sig om utfall, vilket jag i och för sig väldigt sällan tror är fallet, då kvotering generellt ses som ett sätt att höja förtroendet för kvinnors kompetens snarare än att få in en kvinna på den specifika posten just då. Men om det nu vore sant så är det väl fan bättre att bry sig om utfall än att inte bry sig alls, vilket ju är högerns alternativ.
Så jävla fånigt att anklaga andra för att inte vilja göra något ”på riktigt” när en själv inte vill lyfta ett finger. Dock väldigt typisk högerretorik; ingen av vänsterns lösningar är bra nog, så vi skiter helt i att lösa problemet, alternativt lämnar det till ”människor själva” att bestämma. Men men, det är väl också ett sätt att bedriva ”politik”, det vill säga att ta alla problem och antingen definiera dem som oviktiga eller komma fram till att de ändå inte är möjliga att lösa.
Och så detta argument ”om vi kvoterar in kvinnor kommer folk anta att kvinnor är inkvoterade och därför mindre kompetenta”. Det roliga med det här argumentet är att det kommer från samma käftar som anklagar typ alla kvinnor på högre poster för att vara just inkvoterade, alldeles oavsett om de har något belägg för det eller inte.
Jag tänker typ att det kan vara så att det inte främst är själva inkvoteringen som är problemet här utan deras egen misogyni. Det är nästan lite som att de använder sig av kvotering för att misskreditera kvinnor. Funderar på om det kan vara så att de helt enkelt inte tycker så värst mycket om kvinnor eller litar på deras förmåga att kunna ta ansvarsfulla poster.
Jag antar att det som upprör med kvotering är tanken om att de urvalsmekanismer som finns idag inte är fullt objektiva. Många högermänniskor vill ju gärna tro att vi lever i en så kallad ”meritokrati”, det vill säga att de mest kompetenta hamnar på rätt platser och så vidare. Kvotering är att erkänna att det inte är så, utan att det finns strukturer som gör att vissa missgynnas. En mycket upprörande misstanke! Den innebär nämligen att vita män kanske inte är de mest objektiva, kompetenta människorna när allt kommer omkring.
Att skriva om relationer.
Senaste uppbrottet jag var med om bestämde jag mig för att skriva om det och att vara ärlig. Jag ville vara ärlig om hur ont det gjorde och hade gjort genom vårt förhållande, jag ville vara ärlig om alla de jobbiga känslor som jag gick igenom. Detta gjorde jag för att jag har en övertygelse om att det är viktigt att prata om den typen av saker och att våga vara personlig, och jag kände att det var ett utmärkt tillfälle för mig att börja med det.
Sällan har jag sett folk så elaka, upprörda, hånfulla som när jag har skrivit om detta. Jag har framförallt haft en människa på mig som varje inlägg jag skriver om kärlek och relationer är tvungen att manifestera hur mycket allting bara är mitt eget fel, och hur oerhört lyckade relationer denna person själv har och gud vet allt. Till vilken nytta?
Till exempel när jag skrivit om romantiska löften och hur en anses vara naiv om en faktiskt tar dem på allvar så fick jag mer av samma skit tillbaka; ”men gumman, alla vet ju att det bara är så en säger”. Må så vara, men är det inte sjukt att vi har ett sätt att leva tillsammans på som delvis bygger på lögner? Jag tycker att det är relevant att ifrågasätta detta.
Andra tycker att det är osmakligt eller bara ”fel” i största allmänhet att vara så öppen med sin sorg som jag har varit. De tycker kanske att jag ska ”komma över” det ena och det andra. För det antas vara så att när en skriver om jobbiga relationer med män, då är en ”sur” eller ”bitter” över denna relation. Att det faktiskt kan vara så att en helt enkelt tycker att det är en intressant eller viktig grej att skriva om alldeles oavsett finns inte.
En annan kategori som ligger nära ”komma över” är de som ska komma med välmenande ”råd” om hur jag ska gå till väga i framtiden eller hur jag skulle ha tänkt istället. Jotack, jag vet att jag inte skulle ha litat på dem eller att jag skulle dumpat dem tidigare eller att jag skulle hittat någon som var bättre för mig men det intressanta för mig är att försöka förstår varför jag ändå drogs till det här destruktiva och inte var kapabel att lämna det. Mitt syfte är inte att lära mig hitta ”den rätta” eller att bygga det perfekta förhållandet utan att förstå något om mig själv och samhället jag lever i, och att förmedla detta till andra.
Varför är det viktigt för andra människor att jag ”kommer över” dessa erfarenheter, det vill säga inte skriver om dem offentligt?
Det hade nog varit mer okej om jag hade skrivit typ ”jag är så ledsen att jag och min pojkvän gjorde slut”. Det hade varit hjärtesorg och det kan folk relatera till. Det som är upprörande är att jag försöker koppla ihop detta i en större kontext, att jag försöker förklarar varför min smärta inte bara är en individuell upplevelse.
Hela den här grejen handlar ju om att förpassa erfarenheter i relationer till den privata sfären igen. Att få mig att känna skuld och skam och därför sluta skriva om det. Och jag tänker mig att det ofta kan handla om svårigheter med att själv erkänna sorg och smärta. För jag menar, om deras liv nu vore så jävla perfekta så skulle de väl knappast bry sig om att mitt inte är det?
Minnen.
Tänkte att jag skulle göra ett sånt där ”september 2013”-inlägg, men det känns så konstigt med alla minnen. Ger det ett försök i alla fall:
Hade långt hår. Saknar denna frilla lite när jag ser den här bilden.
Var på ”vattenkrig mot raskrig”, motdemo mot nazistmarsch. Tänker på hur mycket som har hänt politiskt sedan dess och blir rädd. Nu är nazistnärvaro vardag. Det handlar säkert om att min egen politiska medvetenhet höjts också, men det har verkligen varit många många nazistmarscher/torgmöten på sista tiden och polisen har också agerat på ett väldigt aggressivt sätt. På den här demonstrationen var det många som lyckades bygga blockader och blöta ner nazisterna, på den senaste jag var på fanns det inte en chans. Samtidigt känns det som att även motståndet har blivit större. Uppslutningen på den senaste jag var på var enorm.
Bodde i Uppsala. Mådde väldigt väldigt dåligt hela sommaren och även under hösten. Hade en panikångestattack i början av sommaren och sedan träffade jag en människa som jag kom väldigt nära väldigt snabbt och som ifrågasatte mycket av det jag innan hade tagit för självklart, och det satte nog igång en jävla massa processer. Processer som var nödvändiga och som jag är tacksam för men som tog väldigt mycket i anspråk. Jag var väldigt olycklig i min dåvarande relation men jag var för känslomässigt beroende och förvirrad för att kunna ta mig ur den. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag behövde.
Gick många promenader. Saknar omgivningarna i Flogsta en del. Saknar inte mitt liv där. Tror jag. Saknar vissa saker. Det är smärtsamt att tänka på det.
Det är intressant att kolla igenom gamla foton. Mycket bilder på människor som har försvunnit ur mitt liv. Det är tungt att tänka att en faktiskt hade fina stunder med dem också. Samtidigt; det känns så oerhört avlägset, trots att det bara är ett år sedan. Det har hänt så jävla mycket, varav jag är glad över vissa saker och sörjer andra. Har fått så många insikter, varav vissa har varit väldigt smärtsamma.
Misslyckade heterosexuella – förena er!
Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!
Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.
Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.
Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.
Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?
Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.
Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.
Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.
Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.
Jag vill komma åt människan.
En grej som jag känner att jag vill lägga till angående manshat är detta: jag tror verkligen att det finns en massa fina, smarta män med rimliga åsikter. Alltså verkligen. Men grejen är att detta sitter i mig också. Hur lite dessa män än vill ha makt över mig så har dem det. Inte bara för att de utövar dem utan för att jag har ett visst sätt att se och förstå världen som givetvis också är präglat av patriarkatet. Jag tänker främst på kärleksrelationer med män. Det spelar liksom ingen roll hur bra och fin en kille är, om vi har en kärleksrelation så KOMMER jag att gå in i vissa tankar och vissa mönster. Det är liksom så jag är konstruerad.
Detta är inte menat att vara någon slags ursäkt, för jag anser inte att det finns något jag borde be om ursäkt för, utan jag vill mer peka på hur oerhört svårt det kan vara. Hur medveten jag än är om detta så faller jag in i det när det väl kommer dit, jag kan inte undvika det. Tro mig, jag har verkligen försökt, men det går inte. Och jag orkar inte försöka mer, ja orkar inte vara på helspänn hela jävla tiden. Jag orkar inte vara rädd för att bli sviken och sårad när jag ska ha en relation med en annan människa.
Jag märker hur deras sällskap liksom gör att jag blir kvinna, vilket inte är så konstigt då kvinna i hög grad är något en är i relation till män. Jag gör mig till, blir fnissig, gör mig dummare än jag är, tonar ner det som behöver tonas ner och så vidare. Jag anstränger mig för att leva upp till vissa normer och ideal jag egentligen motsätter mig. Jag för mig på ett visst sätt, jag önskar att jag hade en mer heterosexuell frisyr. Jag vill helt enkelt behaga, ty det är vad jag har lärt mig att jag ska göra som kvinna.
Detta är i grund och botten en stor tragik, en stor sorg som jag bär på. Insikten om att det finns människor som jag kanske skulle kunna ha något utbyte av, men som jag inte kan närma mig eftersom det finns så mycket annat, ett helt jävla patriarkat närmare bestämt, i vägen.
Jag önskar såklart att det inte var såhär, men något jag lärt mig den hårda vägen är att det inte går att leva det postpatriarkala samhället nu. Det spelar ingen roll hur mycket insikter jag har, hur mycket jag ifrågasätter och dekonstruerar. Jag är fortfarande en kvinna i ett patriarkat, jag är skapad efter dessa ideal och i vissa sammanhang är det som att jag tappar bort vad jag egentligen står för. Hur hårt dessa insikter än sitter så är det som att de försvinner i vissa situationer, jag kan inte längre leva efter dem.
Och det är bland annat därför som kampen känns så oerhört angelägen. Jag vill kunna möta män som människor, jag vill kunna ha ett fritt utbyte som inte hindras av maktförhållanden. Jag vill komma åt människan. Idag är detta inte möjligt, hur mycket jag än försöker.
Sex och känslor.
Hur en ser på kopplingen sex-känslor är en sån där grej som folk gärna pratar om. Det verkar finnas en uppdelning mellan de som lätt får känslor för människor de har sex med och de som menar på att de inte får det alls. Av dessa tu så verkar den senare inställningen vara den mest eftersträvansvärda, för då kan en vara en skön person som ligger runt utan att det blir sådär jobbigt och kletigt. Män tycker inte om när det blir för mycket feelings, så det är väldigt praktiskt med en kvinna som inte blandar ihop sex och känslor.
Jag tycker att hela begreppet ”få känslor för” är ganska oklart. Jag får känslor för alla personer jag har samröre med på ett eller annat sätt, och detta tror jag gäller de flesta. En känner alltid någon inför människor en har nära, speciellt om en är intim med dem. Jag har svårt att se hur det skulle vara något eftersträvansvärt att inte göra detta, det låter bara distanserat vilket jag knappast ser som något positivt.
En sak som stör mig är den här uppdelningen i att en antingen ska låtsas som ingenting, tycka att det inte spelar någon roll, eller så antas en vara ”kär”. Jag behöver inte vara kär för att vilja bli respektfullt behandlad av någon jag har haft sex med. Tyvärr verkar många män tycka att det är väldigt viktigt att markera att de inte är intresserade av ”något mer”. Nej, det är inte jag heller MEN jag tycker att det är absurt att gå från att vara intim med någon till att knappt hälsa, utan att det ens funnits någon uttalad konflikt däremellan.
Att ha sex med någon är att släppa någon nära, och det ger såklart känslomässiga efterverkningar. Jag tycker att det är tråkigt att detta ofta beskrivs som någonting negativt, som en begränsning och som något en ska typ ”jobba med”. Jag tycker snarare att det är motsatsen som är absurd. Vad är ens meningen med att vara intim om en inte låter det beröra en känslomässigt?
Självhat är granne med hybris.
Twittrade lite om det här med ”självförtroende”:
En dryg grej: folk som ba ”jag är så himla bra som släppt prestationsångest/slutat bry mig om vad andra tycker” och så vidare. En grej är att vara glad för sin egen skull, för att en mår bättre. Men ofta kommer det i form av ”se på mig jag är bättre”. För det första: fenomenet att söka bekräftelse och framhäva sig själv för att en inte söker bekräftelse är… ja ni fattar. Om ni nu är så jävla nöjda med er själva borde ni väl inte ha det där jävla behovet att framhäva det?
För det andra: det är till ca 0 jävla hjälp för människor som inte har kommit dit ni säger att ni är. Snarare har jag hatat mig själv ännu MER för att jag inte kan vara en sån person som ba ~*älskar sig själv*~. Det här jävla idealet som finns av att en ständigt ska framhäva sig själv, det gör mig fan knäpp.
Tänker att det hör ihop med kapitalismen på ett sätt; vi ska göra oss själva till varor, ”älska” oss själva för att kunna sälja oss själva. Det är inte den som faktiskt kan något som lyckas, utan den som kan göra sken av att den kan något. Tänker också på detta när en läser typ jobbsökartips; alltid alltid fokus på att en ska framhäva sig, våga osv. En ska bli en jävligt osympatisk människa som hela tiden göder sitt jävla ego.
Det finns en mycket populär idé om att det finns någonting som heter ”jantelagen” som i korthet går ut på att det är fult att tycka sig vara förmer, att framhäva sig själv och så vidare. Jag skulle snarare säga att jag upplever det motsatta problemet. Jag upplever att det finns en mycket stor press på att framhäva sig själv.
Speciellt från arbetslinjen kommer detta krav; när en söker jobb ska en framhäva sig själv å det grövsta. En ska göra spontansökningar, en ska ringa till arbetsköpare, en ska ”lyfta fram” sina talanger och så vidare och så vidare. När jag läser dessa ”tips” undrar jag bara; men om en inte känner att en kan göra detta, om en inte är bra på något som efterfrågas? Om en inte har en så jävla säljbar personlighet, vad gör en då?
Vad jag tror är problematiskt är att det finns så lite utrymme för att vara en jävla medelmåtta. När det är så oerhört tuff konkurrens om allting så måste alla liksom hålla på och ”sälja in sig”, ha ”det lilla extra” eller ”ge 200%”. Och denna process kräver att en börjar se på sig själv som en vara, en måste leta efter lika egenskaper, talanger, erfarenheter, personlighetsdrag att skriva i cv:t. Hela ens person ska scannas igenom för att en ska hitta något som kanske gör en säljbar.
Vem som vinner på det här i slutänden är ju uppenbart. Givetvis är det en jävla dröm för arbetsköpare när folk vänder ut och in på sig för att stå sig i konkurrensen.
Men det som stör mig är att det här sättet att sälja in sig själv förväxlas med att ha bra självförtroende eller självkänsla. Att den som lyckas framhäva sig själv mest också antas tycka om sig själv. Jag tror att det är fullkomligt förödande för ens självbild att gång på gång behöva lägga ut sig som en vara på en marknad, och jag tror att de flesta som gör detta mår dåligt av det.
Men det är uppenbart att ett sådant beteende och en sådan syn på sig själv är status i detta samhälle. Entreprenören som pratar om att ”tro på sig själv” och ”satsa på sina drömmar”, som om företagande var det enda sättet att förverkliga sig själv. Och vi förväntas se upp till denna person, vilket många också gör. Vi förväntas eftersträva en självbild som går ut på att en ska kunna klara allt, se motgångar som ”utmaningar” och så vidare och så vidare. Och framförallt att aldrig någonsin vara missnöjd, ge upp hoppet. Att alltid bara ta bakslagen med ett leende och vänta på att det ska gå bra. Att försöka igen och igen, pumpa upp sitt ego igen och igen, för det är så en lyckas. Jag tror det är väldigt få människor som har förmågan att göra detta. Det handlar ju ofta om att leva i en lögn, ändå uppmuntras det.
För vad är det egentligen som händer när en pumpar upp sitt ego för att sälja in sig själv? Jo, en lägger sitt värde i någon annans händer. En måste ge väldigt väldigt mycket, utan att kunna lita på att faktiskt få någonting tillbaka. En måste lämna ut sig själv, sin personlighet, sina förmågor, till någon annan som sedan ska sitta och bedöma detta. Och om en sedan misslyckas så går luften ur det där gigantiska luftslottet, och en måste börja om igen. Det är klart som fan det tär på en.
Jag tror detta är ett oerhört destruktivt sätt att förhålla sig till sig själv. Att allting tvingas in i att pumpa upp sitt ”självförtroende” och sitt ego, intala sig själv att en kan lyckas för att sedan kanske bli besviken. Och att sedan göra om samma process igen och igen och igen. Att göra detta tär som fan. Jag tror också att detta förhållningssätt tar fram jävligt osympatiska personligheter; att vara konkurrensinriktad i allt en gör, att de all verksamhet som ett led i att få ett jobb.
Hela den här retoriken skapar en grogrund för människor som upplever sig ha ”lyckats” att känna sig förmer än andra, vilket är ett jävligt osympatiskt drag. Och sedan när människor blir trötta eller irriterade på det är det en fråga om ”jante” och inte om att det helt enkelt är jävligt oskönt med människor som ständigt framhäver sin egen förträfflighet.
Det hade varit så mycket enklare att slippa söka efter sitt värde på arbetsmarknaden. Om arbete liksom bara var något en gjorde, och en förverkligade sig själv på annat håll. Eller kanske inte förverkligade sig själv över huvud taget utan bara gjorde saker en tyckte om. Då kanske en inte skulle behöva jobba på sitt ”självförtroende” så jävla mycket, för det skulle kanske inte vara en nödvändighet att gå omkring med ett gigantiskt ego för att kunna leva ett bra liv.