Tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier.

Twittrade lite om ”kvinnlig list”:

Det är klart att det finns fenomen som ”kvinnlig list” – tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier. En kan inte lägga en grupps existens i någon annans händer och sedan förvänta sig att de ska vara ärliga med sina känslor och intentioner.

När en i princip måste ha en heterorelation för social och ekonomisk överlevnad så kan en inte vara ärlig i den. Vi vet också att ärlighet inte uppskattas, snarare uppfattas den som påträngande och kladdig. Förstår verkligen inte människor som skammar kvinnor för detta, det är ju en helt rimlig reaktion på samhället. Idén om att kvinnor skulle vilja ha det så är dock idioti, varför skulle vi vilja ingå i relationer vi inte kan vara ärliga i?

Är så trött på att höra om kvinnor som är falska, utnyttjar sina män och så vidare. Det är en reaktion på att inte ha makt över sin tillvaro. När en inte har kontroll så blir en tvungen att manipulera för att vinna små fördelar, förbättra sin position bland de förtryckta.

Att vara ärlig i heterorelationer har ofta en mycket högt pris för kvinnor – det gör en sårbar, och mycket värre med ursprunglig maktobalans. Att dela med sig av sitt inre i den positionen är jävligt farligt och nedbrytande, det kan inte förväntas bara sådär. Men män verkar förvänta sig att kvinnor inte ska spela spel, trots att de gett oss världens sämsta förutsättningar för det.

Ärlighet kräver att en kan känna sig trygg med att inte bli straffad för det en delar med sig. Men så är det ju som känt inte för kvinnor, varenda liten detalj om vårt privata ska vridas och vändas på och användas emot oss. Till skillnad från män, som ofta får cred och sympatier när de delar med sig, så kan vi i princip räkna med mer skam.

Vill i princip inget hellre i mitt liv än att kunna ingå i ärliga, meningsfulla relationer. Strävar efter detta i väldigt hög grad, och har så gjort även i de relationer jag haft med män. Men nej, det funkar liksom inte. De kan inte hantera det förtroendet en delger dem när en försöker vara ärlig. De vill komma åt ens inre, men när de får ta del av det och inser att en inte är något mystiskt jävla väsen så ryggar de tillbaka.

Utifrån detta så förstår jag verkligen att kvinnor som väljer att ha relationer med män blir falska och cyniska. Det står liksom mellan det och att göra sig extremt sårbar, ge utan några skydd.

Plus att män är ju inte heller så jävla ärliga av sig, de sätter ju t.ex. i system att lova saker de inte kan hålla, även känt som ”romantiska löften”.

BzGGtn_CcAAmNA-

Septum!

Idag kom jag över en lista som någon snubbe hade skrivit om varför det är osexigt med tatuerade/piercade brudar, så tänkte att jag skulle göra slag i saken och fixa septum som jag funderat på ett tag.
Screenshot_2014-10-17-13-20-31Gjorde den i en ~*cool studio*~ med en massa män + rockmusik. Som alltid när män göra någonting, speciellt något som är obehagligt, så var han extremt opedagogisk. Men aja.

Såhär blev det:

IMG_20141017_131831

IMG_20141017_152413Är väldigt nöjd! Och känner mig sexigare än någonsin.

Kvinnor som ursäktar män.

Ritade ju denna för ett tag sedan:

10390964_527951624006602_6377824173730363460_nDenna bild har inte syftet att förlöjliga heteros, jag har själv varit i relationer som sett ut väldigt mycket såhär och där jag agerat så som jag beskriver kvinnans agerande, det vill säga ständigt bekräftande och ursäktande gentemot mannen och relationen.

Eftersom kvinnor har huvudansvaret för relationer och att upprätthålla en snygg bild utåt så kan det bli väldigt svårt att bryta relationen, det är ju hennes fel om så sker. Hon har misslyckats med en kvinnas uppgift; att hålla ihop en relation med en man. Män anses inte ”misslyckas” på samma sätt eftersom det finns en idé i samhället om att män vill och bör vara ”fria”. Det är kvinnan som har tvåsamheten som sitt främsta syfte, för mannen är det något han kan välja till om det är lockande nog.

Jag har själv varit väldigt ivrig i att dölja de problem jag haft i relationer, mest för min egen skull. Jag har helt enkelt inte velat erkänna att jag har misslyckats med denna uppgift, utan fortsatt låtsas som att allt är bra. Jag har inte velat erkänna att han behandlar mig dåligt, för jag har känt att det varit mitt fel när han gjort det. Jag har inte velat erkänna att han varit passiv i relationen, för det har känts som att det legat på mitt ansvar att ”motivera” honom genom att vara värd att kämpa för. Det är inte kul när någon som säger sig älska en behandlar en som om en vore värdelös, det får en nämligen lätt att tro att en är just detta. Det är förenat med väldigt mycket skam.

Jag tänker inte att kvinnor är ”lurade” men att vi är i en situation där vi i hög grad tvingas upprätthålla vissa illusioner för oss själva och andra. Att släppa dessa illusioner är svårt, det handlar om att släppa stora delar av sin identitet och sin trygghet.

Att sluta försvara männen en har relationer med eller relationerna som sådana tror jag kan vara en bra övning i största allmänhet. Alltså att våga prata om problem utan att genast säga ”men han är så snäll/vi har det ju så bra tillsammans”. Det är liksom okej att ha problem i relationer, en behöver inte alltid hålla på och täcka upp och snacka om hur bra det är efteråt. En behöver inte alltid ta ansvar för omgivningens bild av förhållandet. Jag tror att det är viktigt att börja stå emot impulsen av att alltid täcka upp, för det är någonting som i slutänden bara gynnar män.

Har ni det skit, säg det. Behandlar han dig illa, säg det. Utan en massa ursäkter. För jag kan garantera att han inte gör detsamma för dig.

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

IMG_20141016_153800Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.

Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.

I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Våld är begränsande av handlingsutrymme.

En grej jag har tänkt på i kontakt med människor som blivit utsatta för våld i nära relationer är uttrycket ”över gränsen”. Till exempel ”han var ofta hotfull men det gick sällan över gränsen”. ”Gränsen” i det här fallet brukar i regel vara fysiskt våld. Vad fysiskt våld är är i sig ingen självklarhet; räknas det att bli fasthållen? Räknas knuffar?

Ibland hör jag människor prata om fysiskt våld som synonymt med direkta slag. Jag antar att det handlar om att slag inte kan ha något annat syfte än att faktiskt skada en annan människa. Att till exempel bli fasthållen eller knuffad kan förklaras med något annat, men ett direkt slag går inte att tolka som något annat än en vilja att skada personen ifråga.

IMG_20141014_145745En definition av våld jag tycker är bra är att det utgör ett begränsande av handlingsutrymme. Detta innefattar en mängd olika praktiker – alltså från att komma med kommentarer om en annan persons utseende, val och så vidare till direkta slag.

Att komma med kommentarer är en form av våld. Kommentarer och ifrågasättanden påverkar människor, speciellt om det kommer från människor de har en nära relation med. Att tvinga en annan att försvara sina val hela tiden är en våldshandling, det är ett sätt att kontrollera den personens handlingar.

En kan också begränsa personens handlingsutrymme genom att förvägra denne rätten till privatliv, till exempel att snoka runt i personens konversationer med andra. En kan också kräva att få reda på vis information om personen. Detta har jag fått intrycket av är väldigt vanligt; människor som anser att deras partner eller någon annan de har en relation med har en skyldighet att berätta saker som pågår inom dem, att berätta detaljer om ens känsloliv eller ens förflutna och så vidare.

Jag tycker att det är skillnad på att vilja ha information som rör relationen, till exempel att förvänta sig att ens partner meddelar en om denna av någon anledning inte kan vara så närvarande som den brukar, och på att vilja veta allt om de grundläggande orsakerna till tillståndet. Om jag är i en sinnesstämning som jag vet kommer påverka människorna jag har samröre med så brukar jag berätta det, och det tycker jag också är en rimlig sak att förvänta sig i en relation, men det betyder inte att jag behöver redogöra för varför jag känner så. Att kräva att veta alla detaljer är ett väldigt kontrollerande beteende. Ofta kommer det också tillsammans med ifrågasättande av detta.

Detsamma gäller för hot om våld. Att hota med en våldshandling är såklart ett begränsande av en persons rörelsefrihet. Hot om våld kan vara verbalt, men det kan också ta sig uttryck genom handlingar såsom att vara våldsam mot föremål när en blir arg, ha ett aggressivt kroppsspråk och liknande. Detta brukar kallas för latent våld.

Ett annat sätt att hota om våld är att i en helt annan kontext påpeka att möjligheten till våld finns. Jag hörde till exempel om en man som sa ”jag skulle kunna våldta dig nu om jag ville” till en kvinna när han var ensam med henne. Även om han inte sade direkt ut att han tänkte göra det så är det ändå ett sätt att begränsa den andra personen; en påvisar att det är en själv som har makten/övertaget i en situation. Jag har också hört många historier om män som till exempel lyft upp/hållit fast kvinnor fast de protesterat, på ”skämt” såklart. Detta är ett sätt att etablera ett fysiskt övertag i en relation. Även om det inte är ett medvetet hot så är det något som begränsar handlingsutrymmet för den som utsätts för det.

wpid-img_20141014_153437.jpgDet finns även andra former av våld som utgör mer praktiska hinder för en person, men som inte är direkta fysiska våldshandlingar. Till exempel att begränsa någons rörelsefrihet genom att inte ge denna tillgång till pengar. Detta kan bli extra problematiskt med personer som har någon slags funktionsvariation och kanske behöver hjälp för att kunna röra sig fritt. Det är då enkelt för andra att förvägra denne tillgång till detta.

Egentligen är termen ”fysiskt våld” ganska märklig. Även de former av våld jag nämnt ovan påverkar människors kroppar. Att leva under den här typen av stress påverkar kroppen. Nedvärderande kommentarer kan göra att en förändrar sina vanor gällande mat, träning och liknande. Det kan också påverka ens rörelsemönster.

Direkt fysiskt våld måste ses i sin kontext. När en person slår en annan så visar denna att den är kapabel till våld. Detta kommer påverka offrets rörelseutrymme. Även människor som inte själv är utsatta för våld kan påverkas. Till exempel barn som växer upp i hem där misshandel förekommer kommer påverkas av det, även om de själva inte är föremål för direkta fysiska slag. Det kommer skapa en rädsla som kommer begränsa deras rörelseutrymme.

Normaliseringsprocessen, som det brukar kallas när en relation förändras på ett sätt som gör att direkt fysiskt våld är möjligt, är inte bara en väg mot direkt fysiskt våld utan också en våldshandling i sig. Långt innan knuffar och slag kommer så har offrets rörelsefrihet begränsats.

Det fungerar inte att säga ”gå vid första slaget”, för vid första slaget har det troligen redan skett väldigt stora skador och dessutom är en troligen ganska fast i relationen, då det skapas starka emotionella band i den här typen av relationer. Istället borde en gå vid den första nedvärderande kommentaren, den första pressande frågan.

Att ”inte låta sig trampas på”.

En sak som provocerar mig djupt är när folk kommer med tips som att en ”inte ska låta sig trampas på” och liknande. Alltså visst, jättefint tips och så, men det är inte som att jag ”låtit mig trampas på” för att jag gjorde ett aktivt val.

Att inte låta sig trampas på eller att inte gå in i destruktiva relationer är inte något som görs i en handvändning, det är ett gediget arbete som innefattar att omvärdera hela sin person.

Efter min senaste relation så bestämde jag mig för att jag aldrig igen skulle bli så känslomässigt beroende som jag var i den. Det är ett val som jag praktiserar och som innebär en massa olika saker, bland annat att jag inte ägnar mig åt vissa former av bekräftelsesökande från de jag är intim med, eller att jag varken efterfrågar, ger eller accepterar löften av olika slag. Detta tycker jag på det stora hela är en mycket bra val, men jag kan inte förneka att det också innebär en förlust. Det innebär förlusten av en viss form av njutning, som visserligen är skadlig på många sätt men också jävligt stark.

Jag har lärt mig att mitt värde som människa hänger på andra människors bekräftelse, mer specifikt män. När jag släpper denna källa så känns det som att jag faller fritt, jag vet inte vad jag ska haka upp min existens på. Detta är en sjukt jobbig upplevelse, och därför är det svårt att ”respektera sig själv” bara sådär. När en väl hamnar i en relation där en blir nedbruten går det inte att bara släppa den hur som helst; den relationen är ju den primära källan till ”kärlek” och bekräftelse! Vad händer om en låter den gå?

Men jag jobbar på det, och jag försöker också hjälpa andra med det genom att förklara de mekanismer som jag har uppfattat som avgörande i mitt eget fall. Jag tänker att det är där en måste börja; för att kunna respektera mig själv måste jag förstår varför jag inte gör det. Jag kan inte bara bygga självrespekt från ingenting, jag måste gå till kärnan med problemet.

När människor kommer med den här typen av ”tips” så blir jag arg eftersom jag tycker att det är en stor ignorans inför de processer jag faktiskt går igenom och det arbete jag faktiskt gör. Jag har liksom mer insikt i min situation än vad de har, men det tycks de inte begripa. De tror att de bara ska kunna ta ett färdigt paket, ”självrespekt”, och säga åt mig att anamma det helt utan att förstå var jag befinner mig vid tillfället.