Fanny Åström – Sida 64 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Att vara en ”skön tjej”.

Läste denna recension av Gone Girl, där följande citat från filmen finns med:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Jag minns tydligt tiden då jag själv låtsades vara en ”skön tjej” och jag har nog aldrig föraktat mig själv så mycket som då. Föraktat mig själv för att männen jag umgicks med konstant nedvärderade mig såväl som andra kvinnor, föraktat mig själv för att jag inte kunde ”ta det” utan faktiskt tog illa vid mig.

Eftersom en inte kan visa att en tycker att det är jobbigt, för det vore ”oskönt” så internaliserar en istället. Nej, det går inte bara att vifta bort det, en vänder hatet inåt sig själv.

För mig har det framförallt handlat om att inte oroa mig. Jag är en ganska orolig person i största allmänhet, vilket många män tycker är ”oskönt”. Istället för att ta mig oro på allvar så har de tyckt att jag ska ”slappna av”. Att det är något som faktiskt är svårt för mig har liksom inte slagit dem.

Det finns såklart en anledning till att män kan vara ”sköna och avslappnade” – någon annan tar ansvar åt dem. Medan jag gick omkring och oroade mig för allt mellan himmel och jord så chillade de loss, för att sedan ha mage att skambelägga mig för att jag tog ansvar åt dem. Detta är ett mycket tydligt exempel på känslomässig exploatering.

Vad som har fått mig att kunna bli lite mer ”skön”, vilket ju faktiskt har varit en befrielse eftersom det suger att oroa sig, är att vara med människor som tar in oro på allvar och pratar med mig om den. Då försvinner den nämligen ofta. När jag tvingades undertrycka den hela jävla tiden så försvann den aldrig, den förvärrades eftersom jag aldrig fick ge utlopp för den, eftersom jag kände att det var mig det var fel på som inte bara kunde trycka undan de där känslorna långt lång bort. Jag kände mig dessutom fånig som oroade mig hela jävla tiden, och oroade mig således även över detta (är det inte lustigt hur det ofta blir såhär; en oroar sig för att en oroar sig, en känner skam för att en känner skam).

Det var en stor befrielse när jag slutade försöka vara en ”skön” person och vågade vara arg, hysterisk och orolig. Det gjorde också att jag slutade tycka så oerhört illa om mig själv, för jag började inse att många av mina känslor faktiskt inte handlade om min undermåliga personlighet utan var helt rimliga reaktioner på min omgivning. Det är helt normalt att vara orolig när en omger sig av människor som inte tar något som helst ansvar, det är rimlig att bli förbannad när en utsätts för regelbundna kränkningar (som en ju ofta gör i sällskap av män).

Jag började tänka att det kanske är omgivningen det är fel på, inte mig. Jag började se mig om efter nya sammanhang. Och se där, det fungerade ju! Det var inte jag som var problemet, problemet var att jag befann mig i en kontext där allting jag var ansågs fel.

Och efter detta så blir jag själv en person jag tycker om, för grejen är att den som alltid är spänd och nervös inför att göra ”fel” och vara ”oskön” ofta, paradoxalt nog, blir ganska… tråkig. Den som alltid är rädd för att bli ifrågasatt får liksom aldrig rum för sig själv, allting blir bara skådespel. En blir spänd och självmedveten, vilket är en ganska bra garanti för att inte vara så jävla soft att hänga med.

Det tragiska är väl att det finns vissa män som göra har det så, som vill ha kvinnor som hela tiden lägger band på sig själva för att leva upp till detta och därmed inte visar något av sitt sanna jag. Som hellre har ett umgänge som är bekvämt för dem eftersom de aldrig blir ifrågasatta, än att faktiskt lära känna någon.

Men ja, det är väl synd för dem att de inte kan ha genuina relationer eftersom de är för slappa för att kunna ta emot kritik och anstränga sig. Jag önskar bara att fler kvinnor kunde förstå detta och ge upp det dödsdömda projektet.

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier.

Twittrade lite om ”kvinnlig list”:

Det är klart att det finns fenomen som ”kvinnlig list” – tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier. En kan inte lägga en grupps existens i någon annans händer och sedan förvänta sig att de ska vara ärliga med sina känslor och intentioner.
När en i princip måste ha en heterorelation för social och ekonomisk överlevnad så kan en inte vara ärlig i den. Vi vet också att ärlighet inte uppskattas, snarare uppfattas den som påträngande och kladdig. Förstår verkligen inte människor som skammar kvinnor för detta, det är ju en helt rimlig reaktion på samhället. Idén om att kvinnor skulle vilja ha det så är dock idioti, varför skulle vi vilja ingå i relationer vi inte kan vara ärliga i?
Är så trött på att höra om kvinnor som är falska, utnyttjar sina män och så vidare. Det är en reaktion på att inte ha makt över sin tillvaro. När en inte har kontroll så blir en tvungen att manipulera för att vinna små fördelar, förbättra sin position bland de förtryckta.
Att vara ärlig i heterorelationer har ofta en mycket högt pris för kvinnor – det gör en sårbar, och mycket värre med ursprunglig maktobalans. Att dela med sig av sitt inre i den positionen är jävligt farligt och nedbrytande, det kan inte förväntas bara sådär. Men män verkar förvänta sig att kvinnor inte ska spela spel, trots att de gett oss världens sämsta förutsättningar för det.
Ärlighet kräver att en kan känna sig trygg med att inte bli straffad för det en delar med sig. Men så är det ju som känt inte för kvinnor, varenda liten detalj om vårt privata ska vridas och vändas på och användas emot oss. Till skillnad från män, som ofta får cred och sympatier när de delar med sig, så kan vi i princip räkna med mer skam.

Vill i princip inget hellre i mitt liv än att kunna ingå i ärliga, meningsfulla relationer. Strävar efter detta i väldigt hög grad, och har så gjort även i de relationer jag haft med män. Men nej, det funkar liksom inte. De kan inte hantera det förtroendet en delger dem när en försöker vara ärlig. De vill komma åt ens inre, men när de får ta del av det och inser att en inte är något mystiskt jävla väsen så ryggar de tillbaka.

Utifrån detta så förstår jag verkligen att kvinnor som väljer att ha relationer med män blir falska och cyniska. Det står liksom mellan det och att göra sig extremt sårbar, ge utan några skydd.

Plus att män är ju inte heller så jävla ärliga av sig, de sätter ju t.ex. i system att lova saker de inte kan hålla, även känt som ”romantiska löften”.

Septum!

Idag kom jag över en lista som någon snubbe hade skrivit om varför det är osexigt med tatuerade/piercade brudar, så tänkte att jag skulle göra slag i saken och fixa septum som jag funderat på ett tag.
Gjorde den i en ~*cool studio*~ med en massa män + rockmusik. Som alltid när män göra någonting, speciellt något som är obehagligt, så var han extremt opedagogisk. Men aja.

Såhär blev det:

Är väldigt nöjd! Och känner mig sexigare än någonsin.

Kvinnor som ursäktar män.

Ritade ju denna för ett tag sedan:

Denna bild har inte syftet att förlöjliga heteros, jag har själv varit i relationer som sett ut väldigt mycket såhär och där jag agerat så som jag beskriver kvinnans agerande, det vill säga ständigt bekräftande och ursäktande gentemot mannen och relationen.

Eftersom kvinnor har huvudansvaret för relationer och att upprätthålla en snygg bild utåt så kan det bli väldigt svårt att bryta relationen, det är ju hennes fel om så sker. Hon har misslyckats med en kvinnas uppgift; att hålla ihop en relation med en man. Män anses inte ”misslyckas” på samma sätt eftersom det finns en idé i samhället om att män vill och bör vara ”fria”. Det är kvinnan som har tvåsamheten som sitt främsta syfte, för mannen är det något han kan välja till om det är lockande nog.

Jag har själv varit väldigt ivrig i att dölja de problem jag haft i relationer, mest för min egen skull. Jag har helt enkelt inte velat erkänna att jag har misslyckats med denna uppgift, utan fortsatt låtsas som att allt är bra. Jag har inte velat erkänna att han behandlar mig dåligt, för jag har känt att det varit mitt fel när han gjort det. Jag har inte velat erkänna att han varit passiv i relationen, för det har känts som att det legat på mitt ansvar att ”motivera” honom genom att vara värd att kämpa för. Det är inte kul när någon som säger sig älska en behandlar en som om en vore värdelös, det får en nämligen lätt att tro att en är just detta. Det är förenat med väldigt mycket skam.

Jag tänker inte att kvinnor är ”lurade” men att vi är i en situation där vi i hög grad tvingas upprätthålla vissa illusioner för oss själva och andra. Att släppa dessa illusioner är svårt, det handlar om att släppa stora delar av sin identitet och sin trygghet.

Att sluta försvara männen en har relationer med eller relationerna som sådana tror jag kan vara en bra övning i största allmänhet. Alltså att våga prata om problem utan att genast säga ”men han är så snäll/vi har det ju så bra tillsammans”. Det är liksom okej att ha problem i relationer, en behöver inte alltid hålla på och täcka upp och snacka om hur bra det är efteråt. En behöver inte alltid ta ansvar för omgivningens bild av förhållandet. Jag tror att det är viktigt att börja stå emot impulsen av att alltid täcka upp, för det är någonting som i slutänden bara gynnar män.

Har ni det skit, säg det. Behandlar han dig illa, säg det. Utan en massa ursäkter. För jag kan garantera att han inte gör detsamma för dig.

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.
Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.
I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Ritat.

Har ritat en del med bläck och tusch. Tycker det är kul eftersom det går snabbt och jag har noll tålamod.

Våld är begränsande av handlingsutrymme.

En grej jag har tänkt på i kontakt med människor som blivit utsatta för våld i nära relationer är uttrycket ”över gränsen”. Till exempel ”han var ofta hotfull men det gick sällan över gränsen”. ”Gränsen” i det här fallet brukar i regel vara fysiskt våld. Vad fysiskt våld är är i sig ingen självklarhet; räknas det att bli fasthållen? Räknas knuffar?

Ibland hör jag människor prata om fysiskt våld som synonymt med direkta slag. Jag antar att det handlar om att slag inte kan ha något annat syfte än att faktiskt skada en annan människa. Att till exempel bli fasthållen eller knuffad kan förklaras med något annat, men ett direkt slag går inte att tolka som något annat än en vilja att skada personen ifråga.

En definition av våld jag tycker är bra är att det utgör ett begränsande av handlingsutrymme. Detta innefattar en mängd olika praktiker – alltså från att komma med kommentarer om en annan persons utseende, val och så vidare till direkta slag.

Att komma med kommentarer är en form av våld. Kommentarer och ifrågasättanden påverkar människor, speciellt om det kommer från människor de har en nära relation med. Att tvinga en annan att försvara sina val hela tiden är en våldshandling, det är ett sätt att kontrollera den personens handlingar.

En kan också begränsa personens handlingsutrymme genom att förvägra denne rätten till privatliv, till exempel att snoka runt i personens konversationer med andra. En kan också kräva att få reda på vis information om personen. Detta har jag fått intrycket av är väldigt vanligt; människor som anser att deras partner eller någon annan de har en relation med har en skyldighet att berätta saker som pågår inom dem, att berätta detaljer om ens känsloliv eller ens förflutna och så vidare.

Jag tycker att det är skillnad på att vilja ha information som rör relationen, till exempel att förvänta sig att ens partner meddelar en om denna av någon anledning inte kan vara så närvarande som den brukar, och på att vilja veta allt om de grundläggande orsakerna till tillståndet. Om jag är i en sinnesstämning som jag vet kommer påverka människorna jag har samröre med så brukar jag berätta det, och det tycker jag också är en rimlig sak att förvänta sig i en relation, men det betyder inte att jag behöver redogöra för varför jag känner så. Att kräva att veta alla detaljer är ett väldigt kontrollerande beteende. Ofta kommer det också tillsammans med ifrågasättande av detta.

Detsamma gäller för hot om våld. Att hota med en våldshandling är såklart ett begränsande av en persons rörelsefrihet. Hot om våld kan vara verbalt, men det kan också ta sig uttryck genom handlingar såsom att vara våldsam mot föremål när en blir arg, ha ett aggressivt kroppsspråk och liknande. Detta brukar kallas för latent våld.

Ett annat sätt att hota om våld är att i en helt annan kontext påpeka att möjligheten till våld finns. Jag hörde till exempel om en man som sa ”jag skulle kunna våldta dig nu om jag ville” till en kvinna när han var ensam med henne. Även om han inte sade direkt ut att han tänkte göra det så är det ändå ett sätt att begränsa den andra personen; en påvisar att det är en själv som har makten/övertaget i en situation. Jag har också hört många historier om män som till exempel lyft upp/hållit fast kvinnor fast de protesterat, på ”skämt” såklart. Detta är ett sätt att etablera ett fysiskt övertag i en relation. Även om det inte är ett medvetet hot så är det något som begränsar handlingsutrymmet för den som utsätts för det.

Det finns även andra former av våld som utgör mer praktiska hinder för en person, men som inte är direkta fysiska våldshandlingar. Till exempel att begränsa någons rörelsefrihet genom att inte ge denna tillgång till pengar. Detta kan bli extra problematiskt med personer som har någon slags funktionsvariation och kanske behöver hjälp för att kunna röra sig fritt. Det är då enkelt för andra att förvägra denne tillgång till detta.

Egentligen är termen ”fysiskt våld” ganska märklig. Även de former av våld jag nämnt ovan påverkar människors kroppar. Att leva under den här typen av stress påverkar kroppen. Nedvärderande kommentarer kan göra att en förändrar sina vanor gällande mat, träning och liknande. Det kan också påverka ens rörelsemönster.

Direkt fysiskt våld måste ses i sin kontext. När en person slår en annan så visar denna att den är kapabel till våld. Detta kommer påverka offrets rörelseutrymme. Även människor som inte själv är utsatta för våld kan påverkas. Till exempel barn som växer upp i hem där misshandel förekommer kommer påverkas av det, även om de själva inte är föremål för direkta fysiska slag. Det kommer skapa en rädsla som kommer begränsa deras rörelseutrymme.

Normaliseringsprocessen, som det brukar kallas när en relation förändras på ett sätt som gör att direkt fysiskt våld är möjligt, är inte bara en väg mot direkt fysiskt våld utan också en våldshandling i sig. Långt innan knuffar och slag kommer så har offrets rörelsefrihet begränsats.

Det fungerar inte att säga ”gå vid första slaget”, för vid första slaget har det troligen redan skett väldigt stora skador och dessutom är en troligen ganska fast i relationen, då det skapas starka emotionella band i den här typen av relationer. Istället borde en gå vid den första nedvärderande kommentaren, den första pressande frågan.