Jag har funderat en del på det här med skuld, skam och ansvar i den moderna feminismen. Mycket av nutida populär feministisk analys kretsar kring att på olika sätt frigöra kvinnor från skuld och skam över den belägenhet vi befinner oss i på grund av patriarkatet. Att ”lägga skulden där den hör hemma”, det vill säga på männen som förtrycker snarare än kvinnorna som utsätts för förtryck, är ett viktigt feministiskt slagord. Det används för att peka ut män som slår och våldtar kvinnor som förövare och påtala att kvinnor är offer. Det används också för att påtala att kvinnor på ett strukturellt plan tvingas till vissa känslor och handlingar, vilket de inte bör skuldbeläggas för. Inget av det här är fel i sak. Att slut skuldbelägga sig själv och andra kvinnor för patriarkala strukturer ÄR en viktig del i varje kvinnas feministiska uppvaknande. Vad jag däremot finner oerhört frustrerande är hur ofta den feministiska analysen stannar där; i ett enda stort berättigande av allt kvinnor är och gör i ett patriarkat.
Vi måste börja med att fråga oss VARFÖR vi är feminister. Att vara feminist är att känna till att det finns ett patriarkat och att vilja förändra detta. Feminism är en politisk ideologi som innehåller en världsbild och en utopi. Visst finns det ”olika feminismer”, men för att kunna kalla något för feminism måste det innehålla en idé om att kvinnor är underordnade män och att detta är någonting som bör förändras. Det bör också finns en idé om att det är någonting som KAN förändras, för vad skulle poängen annars vara?
Jag vill hävda att det är ett i grunden individualistiskt projekt att göra sig av med skuld och skam inför sin belägenhet som kvinna i ett patriarkat. Visst är det någonting vi till viss del kan hjälpa varandra med, men det är ett arbete som till största delen sker inne i den enskilda kvinnan. Det är den enskilda som slutar skämmas för det hon blivit utsatt för och det hon är. Så långt kan man nå med feministisk upplysning; den enskilda kvinnan kan läsa och ta till sig och nå någon slags känsla av frihet och välbefinnande. Problemet är att det samhälle där kvinnor exploateras och hatas finns kvar oavsett hur mycket skam man som kvinna känner inför detta. Att göra sig av med skuld och skam är ett slags feministiskt feel good-projekt, perfekt anpassat efter vår individualistiska tid där allting handlar om att förbättra och optimera den egna individen.
Feministisk teori kan och bör absolut användas för att få kvinnor att må bättre, men det är inte allt den kan eller bör användas till. För varför är vi egentligen feminister? Det yttersta målet med det feministiska projektet är att bryta ner de strukturer som möjliggör exploateringen av och våldet som riktas mot kvinnor. Detta sker inte för att kvinnor ”slutar skämmas”; det sker som ett resultat av politiska förändringar. Att kasta skuld och skam kan vara ett steg på vägen i detta förändringsarbete, men det kan inte vara allt.
Fokuset på skuld och skam blir ibland kontraproduktivt för feministisk politik. För att skapa de förändringar vi feminister vill se i samhället krävs ett omfattande arbete. Detta arbete innebär att man måste offra saker och ta risker. Som feminister måste vi vara beredda att göra detta, inte bara när det är roligt utan också när det är tungt. Somliga vänder sig emot detta resonemang med att kvinnor inte är ”skyldig feminismen något”. Det är såklart sant, men det handlar inte om att vara skyldig utan om att vi måste skapa oss en väg framåt. Varför är man feminist om man inte vill det? Politiskt arbete måste ske på ett hållbart sätt, men det innebär inte att det kan eller bör vara enkelt. Det feministiska arbetet handlar ju trots allt om att motarbeta en av världens mest omfattande maktstrukturer, det kommer inte vara enkelt.
Vissa menar att det är att ”lägga skulden på kvinnor” att mena att kvinnor bör vara de som kämpar mot patriarkatet. Egentligen borde männen hållas ansvariga! Detta håller jag absolut med om, men nu är detta inte en fråga om hur det borde vara utan om vad som är möjligt. Visst kan man tycka att det, i den bästa av världar, borde vara männen som befriar oss, men alla (och särskilt vi feminister) vet ju att det inte är vad som kommer ske. Det finns ingen rättslig instans dit vi kan vända oss med detta, ingen gud som kommer att kunna ge männen order om att verkställa det postpatriarkala samhället. Det är alltså ingen utsaga om det moraliskt rätta att kvinnor är ansvariga för sin egen frigörelse; det är en slutsats av den feministiska analysen av hur världen är beskaffad.
Ibland anklagas feminismen för att vara källan till skuld och skam hos kvinnor. Den feministiska analysen av till exempel skönhetsideal och allt kvinnor gör för att uppnå dessa anses av många vara skuldbeläggande av kvinnor. Istället för att kritisera detta ska man som feminist göra, ja vadå egentligen? Idealet verkar vara att passivt acceptera att hela kvinnoliv försvinner i ett evigt bantande, noppande, rakande, smörjande och sminkande. Att uttrycka önskan om någonting annat betraktas ofta som skammande. Genom denna manöver blir feminismen plötsligt det som håller kvinnor fånga. Det är nämligen ofta just den feministiska analysen som attackeras med dessa argument. De patriarkala påbud kvinnor omgärdas av betraktas ofta som neutrala, eller åtminstone irrelevanta för diskussionen. Det betraktas som ett slags grundvillkor för kvinnlig existens och mycket sällan diskuteras hur dessa villkor ska förändras. Istället diskuterar vi att feminister ska sluta skamma.
Det är som att feminismens uppgift har blivit att få kvinnor att ”må bra” med vad de är och gör i patriarkatet. Feminismen ska producera analyser som får kvinnor att sluta känna ”skuld och skam”. Att säga saker som får kvinnor att må dåligt är per definition ”ofeministiskt”. Om en feminist analyserar ett fenomen och denna analys får kvinnor att känna skuld och skam för att de deltar i detta fenomen, då har feministen ”skammat” och gjort sig skyldig till förtryck genom att försöka styra vad kvinnor tar sig för. Men varför skulle feminister inte ha åsikter om vad kvinnor gör? Den politiska kampen mot patriarkatet har ju Kvinnan som sitt revolutionära subjekt. Det är Kvinnan som förtrycks och exploateras i den patriarkala ordningen och det är Kvinnan som kan organisera sig politiskt och kräva förändring. Alltså angår det i allra högsta grad kvinnokampen hur kvinnor lever sina liv. Detta är inte ”förtryck” utan tvärtom en önskan att kämpa mot förtrycket vi kvinnor drabbas av i patriarkatet.
Feminism bör uppmana till handling, inte passivitet. Att göra ”exakt vad man vill” innebär i många fall ett följa minsta motståndets lag, och patriarkatet kommer alltid att bjuda på motstånd. Jag önskar också en värld där kvinnor kan ”göra exakt vad de vill”. Som feminist är jag smärtsamt medveten om att vi lever i ett patriarkat som begränsar kvinnors möjligheter att göra ”exakt vad de vill” långt mycket mer än vad någon skammande feminist någonsin kan göra. Jag inbillar mig inte att det är möjligt för mig eller någon annan kvinna att kliva ur samhället. Det är därför feminism behövs, för att vi är fast i det har samhället och måste förändra det. Och för att förändra samhället måste vi vara beredda att förändra oss själva.