Jag läste nyss ut Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp”. Det är en självbiografisk bok om att leva med anorexi. Boken har kritiserats för att ”göra reklam” för ätstörningar men också hyllats. Jag är kluven – jag kan absolut se hur boken kan vara triggande för någon som har ätstörningsproblemtik. Jag har också haft olika typer av matproblematik och kände absolut någon slags lockelse av beskrivningarna av svält. Samtidigt tycker jag att det finns en värde i att en sjukdom skildras innifrån den sjukes värld. Jag tänker att många psykiska sjukdomar präglas av en stor ensamhet och jag tänker att Meidells bok är ett försök att bryta den. Jag tycker också att Meidell är tydlig med att sjukdomen är en stor sorg för henne, hon vet bara inte hur hon annars ska leva.
Kanske hade språket kunnat vara mindre romantiserande, men jag tror i grund och botten att det är en omöjlig balansgång att lyckas göra en skildring av sjukdomen innifrån utan att på något sätt dra in läsaren i sin värld. För den som dras till självsvält spelar det ingen roll att det står om en kropp som inte fungerar, ett dysfunktionellt föräldraskap, en skiljsmässa och så vidare. Det är ju en del av sjukdomen – att inget offer framstår som för stort. Det är naivt att tro att en sjuk person på något sätt ska ändra sig bara för att man radar upp olika nackdelar med sjukdomen.
Att förstå vilken funktion olika sjuka beteenden har för människorna som utövar dem tror jag är viktigt. Det jag tar med mig från Meidells bok är självsvältens karaktär av missbruk, som jag tycker skildras med en tydlighet jag inte sett förut. För mig ger detta en fördjupad förståelse av sjukdomen såväl som mina egna erfarenheter (jag har inte varit anorektisk men i perioder haft ätstört beteende där självsvält förekommit). Denna fördjupade förståelse gjorde i mina ögon boken läsvärd.