Jag blev ju dumpad för ungefär ett halvår sedan och för kanske två månader sedan började sorgen så sakteliga läkas ut. Det som en gång brunnit så starkt i mitt kött gick nu på sparlåga och blev en hög glödande kol. Jag kände knappt övergången men plötsligt en dag stod jag här och härbärgerade en sorg som blev mindre och mindre. Solens strålar träffade min nya hud och jag tänkte att jag vill leva nu, jag vill släppa in nytt. Nya människor att ta mig an, nya äventyr på livets stig.
Att bli dumpad av en kvinna är ju inte samma sak som att bli dumpad av en man. Kvinnor dumpar varandra för att de respekterar varandra för mycket för att låta ett förhållande rinna ut i den varma sanden. Vi vet att detta är något av det mest smärtsamma som kan ske; när en försöker men ingenting finns att göra. Det är så nedbrytande, så oerhört destruktivt.
Jag har inte varit så arg som jag varit på männen i mitt liv. Snarare har det varit en omedelbar sorg som sköljt över mig likt en våg. Jag kunde inte äta eller gråta ( jag grät faktiskt inte på flera månader), jag kunde bara sova sova sova. Jag låg hela sommaren och läste Harry Potter i Emmas och Karins sängar och det var så fina mot mig trots att jag verkligen inte var något vidare sällskap. Men det blev bättre och nu är jag glad igen. Faktiskt lyckligare än jag tror att jag någonsin varit.
Det är viktigt att förstå hur stor skillnaden mellan män och kvinnor är. Exploateringen, det som är grunden i heterorelationen, existerar inte på samma sätt med kvinnor. De tjänar ingenting på att hålla fast vid en relation som de inte uppskattar nog, som ju män faktiskt gör. Män kan hålla en kvar och krama ur sista droppen surt vatten likt en våt trasa, för de har inte någonting att förlora på att sakna kärlek passion och så vidare i sina liv.
Nu är jag återigen kär och det känns bättre denna gång (som det alltid gör med kärlek, i alla fall för mig, den nya kärleken maxar alltid de förra). Nu har jag också tagit med mig så mycket mer; det som fyra år av relationer med män aldrig gav mig fick jag på ett halvår med henne. Vi samarbetade kring problem istället för att tävla i att vara mest passiv och ha maktövertag. Befrielsen i detta kan inte nog beskrivas. Det är som om en stor tyngd lyfts från mina axlar. Jag lämnades inte utsugen som en hög avskräde, jag lämnades visserligen trasig men med mig själv i gott förvar. Jag hade styrka och mod att ta mig an nya relationer i princip omedelbart, jag visste att jag inte förkastats för att jag var värdelös utan för att saker och ting inte fungerade mellan oss.
Men jag är inte arg, jag var inte arg, jag var bara så outhärdligt obarmhärtigt outgrundligt ledsen. Jag ville bara ta detta stora mörker och släppa ut det genom mun ögonhålor näsborrar. Jag ville att den skulle flyga ut likt tusen nattfjärilar. Men den bet sig fast.
Att sörja är viktigt och jag är expert. Jag har sörjt så många människor, så många öden, så många samhällen. Jag har lärt mig att sörja effektivt, att verkligen leva ut sorgen så att den kan få vila i ens innersta sedan. Att erkänna den som en del av den mänskliga erfarenheten. Det är vackert, jag tycker verkligen det. Det är vackert att låta sig vara sådär ledsen så att det inte finns någon botten.