Svar på kommentarer.

Tänkte att jag skulle svara på lite kommentarer!

Kanske är det inte detta du menar, men jag tänker att din text är problematisk i relation till folk som definierar sig som femme. Där är ju den klassiskt feminina estetiken/ klädseln osv många gånger ett politiskt ställningstagande= att visa på flera sätt att göra (i huvudsak) lesbisk/ queer. Vad jag vill säga -utan att vare sig sätta det ena eller det andra görandet mot varandra- är att jag tänker att det kan finnas något väldigt viktigt/ subversivt i att återta och problematisera görandet av femininitet.

Jag har ingenting emot ”femininitet” (har extremt svårt för det här begreppet men låt gå) och kan också se att det kan ha en subversiv potential. Det jag försöker problematisera är hur det ofta utmålas som om det sitter en massa butchflator och liksom förtrycker feminina kvinnor.

Det finns inget samhälleligt motstånd mot att som kvinna klä sig i kvinnlig kodade attribut, det är det jag försöker ringa in. Som kvinnan uppmuntras en till att vara ”feminin”. Därför tycker jag att det blir konstigt när kvinnor ska hävda sin rätt att vara det i feministiska rum.

Sedan tycker jag givetvis att vi ska jobba för att alla ska känna sig bekväma i rum som är menade att inkludera dem oavsett uttryck. Problemet i mina ögon är att den här typen av retorik ofta får direkt motsatt effekt, det blir istället de som klär sig maskulint som pekas ut. Det anspelar också ofta på vissa lesbofoba föreställningar om att lesbiska är ”manliga” kvinnor och därmed förtrycker ”feminina” kvinnor precis som män gör.

Ja fy fan…män som alltid klagar på kvinnor hur jobbiga/tjatiga/svartsjuka ”deras” flickvänner/kallar de ”regeringen” för att tjejerna bestämmer allt i relationen/att de inte vill ”släppa till” osv.

Plus att killar alltid snackar om att ”jamen tjejerna är ju känsligare än killar/de är kära på ett annat sätt än killar/killar vill ju bara ha sex, det är biologiskt…”

I så fall kan väl killarna bara göra tjejerna en tjänst och dra. För om det nu va så att de bara vill ha sexet kan en ju ligga runt. nää, de vill egentligen ha en flickvän för att hon blir just ”regeringen” dvs tar ansvar för allt hemma/deras vänskapskretsar/relationen/familjen osv. och killen kan bara sitta tillbaka o enjoy the ride så att säga för ärligt talat så har de ju ganska så gött men en flickvän som tar hand om livet åt dem…

Jag är ju gift med en man… >__< och varje dag ber jag honom ta känslomässigt ansvar i vår relation…haha och med det sagt betyder det ju att det ä’r JAG som tar det ansvaret eftersom att jag BER honom…the irony…om jag skulle sluta dalta honom och lägga av med allt ansvar hade relationen bara dött..

Känslan av att en själv är den som bär relationen tycker jag ofta är påtaglig i relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Jag har märkt att när jag slutat anstränga mig för att upprätthålla relationer med män så rinner de i regel ut i sanden. De har sällan något eget driv att ta tag i saken. De blir liksom förlamade. Jag tänker att det delvis har att göra med att de är rädda för att misslyckas. De är rädda för att erkänna att kvinnor har kompetenser som de själva inte har och som de är beroende av. Därför väljer de helt enkelt att inte försöka lösa problem som uppstår.

Jag tror också att det finns en aspekt av att inte vilja visa sig svag. Att lösa relationsproblem handlar ju ofta om att försöka kommunicera med den andra parten och be denna att göra saker för en och detta kräver ett visst mod. Att bli avvisad när en gör detta kan vara både smärtsamt och kränkande. En sätter sig liksom i en position där en kan bli förskjuten, och detta är helt enkelt jävligt obehagligt.

Som kvinna lever en ju ständigt med detta obehag, en är helt enkelt van vid att ens existens är kringskuren av vad män anser att en är värd. Män däremot är inte vana vid detta, och därför upplever dem det som mycket obehagligt att ta ansvar. Män vill ju egentligen att kvinnor ska ta kommando i relationer och vara ”regeringen”, helt enkelt för att det sätter dem i ett överläge. De kan välja att säga ja eller nej, de kan alltid avvisa kvinnans ansatser och det är jävligt bekvämt för dem. Jag tror inte att det bara handlar om ”ren” arbetsbelastning, utan det handlar till stor del om vem som visar sin svag och beroende i relationen.

Så himla sant. Tänker på det här så sjukt mycket. Känner mig så utnyttjad av allt mansprat som mina heterovänner för. Älskar mina vänner och vill vara där för dom men känner det precis som du beskriver, att de i slutändan väljer att leva genom sina manliga partners och inte genom mig eller andra viktiga kvinnor i vår närhet. Svårt att förhålla sig till detta tycker jag. Märker att jag börjar bry mig mindre om att fråga och stötta, vilket känns så fel på många sätt men också ett skydd, för känner ofta att jag inte orkar lyssna mer när det kokar av ilska inom mig. Statusen pojkvän eller familjemedlem tröttar personligen ut mig mer än statusen arbetskamrat, den är det svårare att välja bort. Vill därmed inte säga att kvinnor är helt fria att välja bort män i sitt liv, önskar bara att fler vågade, personligen mår jag så mycket bättre.

I mina ögon handlar det inte om huruvida kvinnor är fria att välja bort män eller inte utan hur en används som vän. Det som stör mig är inte att folk har relationer med män eller vill prata om dem, utan hur jag förväntas ställa upp och stötta dem i högre grad än vad de stöttar mig i mina relationer. Jag stör mig också på hur jag ska ändra inställning efter vad som passar dem för stunden. När de är sugna på manshat är det det jag förväntas ägna mig åt, när de däremot vill att någon ska bekräfta deras relation är jag osysterlig om jag inte gör det.

Givetvis är det viktigt att stötta kvinnor, detta säger jag på intet sätt emot. Men det är också viktigt att fundera på hur detta systraskap ser ut och vilka syften det tjänar.

För mig är det viktigaste att upprätthålla min integritet när jag stöttar folk. Jag pratar gärna med kvinnor om deras relationer med män, men inte utifrån premissen att jag ska bekräfta kvinnan i att allting är okej, vilket jag ofta upplever är vad som förväntas av mig.

Jag har haft problem med den biten med ”att känna mig som man” då jag inte vetat riktigt hur jag ska kunna begära kvinnor från ett annat perspektiv än ”the male gaze”. Det har gjort att jag känt mig så äcklig varje gång jag åtrått en kvinna, som en snuskgubbe.

Jag tänker att en lätt tror att det är ”the male gaze” så fort en begär en kvinna, eftersom det liksom är den tolkningsram vi har för begär gentemot kvinnor i detta samhälle. Typ om en uppskattar bröst så tänker en att en uppskattar dem på samma sätt som män gör det och så vidare. Jag tänker att den stora skillnaden är utifrån vilken position det görs, som kvinna kan en per definition inte ha den formen av ”objektifierande” blick på andra kvinnor, eftersom en inte har den manliga maktpositionen som krävs för att kunna objektifiera.

Jag tänker också att vi alla lever i patriarkatet och det formar vårt begär och vårt sätt att uttrycka dessa, vilket såklart även märks i lesbiska relationer. Det innebär inte att vi begär kvinnor som en man begär kvinnor, snarare att patriarkatet har format oss och vårt sätt att prata om våra relationer. Detta är inte lesbiska kvinnors fel, snarare utgör relationer mellan kvinnor en slags motmakt mot detta, för vi har också möjligheten att utforma våra relationer på andra premisser och vidga förståelsen av vad det är och kan vara att begära kvinnor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *