Ingenting är svart eller vitt är en sådan sak som folk tycker om att säga när det gäller brott män utsätter kvinnor för. Nu senaste läste jag det i SvD:s rescension av Gisèle Pelicots bok En hyllning till livet som handlar om övergreppen hennes man utsatt henne för under många år då han drogat henne och låtit män våldta henne.
Att ett offer kan ha delade känslor inför sin förövare är en självklarhet, i synnerhet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Våldsamma män utnyttjar sin närhet till offret – det är ju inte framförallt slumpmässigt utvalda kvinnor som utsätts (även om det såklart förekommer) utan det är flickvännen, hustrun, dottern, kollegan. Den absoluta majoriteten av alla våldtäkter begås mot någon förövaren har en relation till. Detta är det sexuella våldets natur.
En annan anledning till de delade känslorna är den så kallade ”känslomässiga kompetensen” kvinnor antas besitta. Jag skulle snarare kalla detta kvinnors plikt att förstå och förlåta män. Kvinnor är ju inte nödvändigtvis känslomässigt kompetenta, däremot är vi inlärda i att sätta våra behov åt sidan till förmån för männen omkring oss. Om man utsätts för ett brott av någon man står nära och som man dessutom är inlärd i att ha förståelse för ligger ”delade känslor” nära till hands. Kvinnor har ju inte tillgång till den självhävdande vrede män unnar sig i tid och otid.
Ändå reagerar människor ofta med förundran när ett kvinnligt offer har en nyanserad bild av sin manliga förövare. Det finns minsann MER av den här mannen än hans fruktansvärda brott! Om detta måste berättas! Men det är väl självklart att det finns mer än brotten, det går ju inte att våldta sin fru alla dygnets timmar. Nån gång måste man ju äta frukost, gå till jobbet, småprata lite. Det gör väl säkert ”kurdiska räven” och ”jordgubben” också, men av någon anledning bryr sig folk inte lika mycket om gängledarnas mänsklighet som våldtäktsmännens.
Blir en förövare mindre monstruös för att han också har goda sidor och en nära och kärleksfull relation till sitt offer? Gör inte detta snarare handlingarna än mer monstruösa? Dels för att det krävs en alldeles särskild sorts kallsinnighet att skada någon man säger sig älska men också för att närheten gör skadan större. Sveket fördjupar skadan och skammen många kvinnor känner för att ha släppt sin förövare inpå bara skinnet gör det svårare att gå vidare. Det kvinnliga offrets empati för förövaren ska inte få omvärlden att mjukna, snarare är det ett tecken på det patriarkala våldets alldeles unika cynism och brutalitet.