Public service va. Vilken grej! Det känns jag varje dag men vissa inslag får en att känna det lite extra mycket. Till exempel detta klipp från ekot som handlar om att ungdomar knarkar mindre. I klippet intervujas Jukka Törrönen, professor i folkhälsovetenskap vid Stockholms Universitet. Han verkar inte alls glad över att det knarkas mindre.
Törrönen menar att anledningen till det minskade substansbruket hos unga är att de har för lite tid över:
”Ja, det är en trend så jag är inte överraskad […] Prestation ökar i fritid, i studier, i träning, så dom har mycket att göra på lördagar och söndagar. Det finns ganska lite tid för spontant umgänge”.
Även effekterna av sociala medier berörs:
”Dom kan jämföra hela tiden […] dom kan inte leva i nuet. Dom lever inte i en värld utan de lever i många olika världar på sociala medier […]. Samtidigt som deras substansbruk går ner… de mår mer illa. De har mera problem med mental hälsa än tidigare”.
Jag tyckte det kändes lite uppfriskande med ett sånt perspektiv på frågan. Jag tror också det ligger mycket i detta. Jag är absolut inte drogliberal men jag tror liksom Törrönen att det minskande supandet och knarkandet hos unga tyvärr är ett resultat av kravet på att hela tiden prestera. När allting ska optimeras finns inte tid för knark eller fylla. Det finns säkert inte utrymme för andra typer av lustupplevelser eller förströelser heller.
Problemet är att utrymmet för onyttighet blir mindre. Inte onyttighet som i ohälsosamma substanser utan onyttighet som i att ägna sig åt sådant som saknar ekonomiskt värde. Att ha prestation och arbete som mål och mening i livet fråntar oss många aspekter av mänskligt liv. Det är ett sådant synsätt som gör att vännen som behöver stöd ses som en energitjuv eller oförmåga att hänge sig åt en kärlek av rädsla för att gå miste om ett bättre parti en tindersvajp bort. Att inte tillåta sig själv eller människorna omkring en att vara onyttiga försvagar oss som kollektiv.
Men jag ska inte fastna i att motivera onyttigheten med argument för varför den egentligen har ett värde. Onyttigheten behöver inte ha ett värde eftersom den i sig är det högsta värdet. Vad ska vi leva för om inte det som ger oss extas – andra människor, nöjen, konst.