Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.
Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.
I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?
Jämställdhetposerande.
Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.
Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.
Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.
Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?
Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.
Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.
Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.
Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.
Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.
Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.
Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.
Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.
Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?
Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?
Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.
Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.
Dom kan ta sin goda ton och köra upp den i röven.
Ja det är ju alltid lätt för någon utanför just det förtrycket att komma med tips och tricks.
Lite som alla jävla ”ryck upp dig, ta dig samman, se saker från den ljusa sidan” när en lider av en depression. Som om man tycker att det är kul att må dåligt och bara vill få uppmärksamhet.
Alla dessa självutnämnda gurus borde lära sig det viktigaste man kan ha – ödmjukhet!
Fast Sebastian är egentligen en kvinna. Så atte….. men det inlägget passade inte in i LD’s bild och hon valde att radera nyanserade inlägg. Eftersom förtrycket är det enda ni kan suga energi ur för att orka gå upp på morgonen. Tack snälla quinnan för dina ”dräpande” kommentarer. ZzZzz >_<
Det bevisar endast att det är är TANKEN av att bli förtryckt av en MAN är det ENDA ni kan suga energi ur. Nej nu har ni fått nog av min tid. Pusspåre quinnan.
Tja, det spelar ju egentligen ganska marginell roll vilket kön personen har, antifeminism är antifeminism. Men det blir såklart etter värre när det är en man som ska bestämma hur kvinnor ska kämpa emot deras förtryck.
Kan väl känna att du drar rätt många slutsatser av det jag skrev som inte direkt återspeglar det jag menade. Och andra sidan, det är ju lättare att bygga upp stråmän och slå ned dem istället för att ”sparka folk på pungen”.
Det här är f ö, svaret på Fannys frågor från Lady Dahmers sida. Min ursprungliga kommentar som Fanny redan citerat syftade givetvis på den här diskussionen: https://www.facebook.com/amie.bramme?hc_location=timeline
”Kvinnokamp är allas kamp. Jag tycker att det är ett ansvar för alla, inte bara kvinnor. Att bli objektifierad är inte någonting som är exklusivt för kvinnor. Det händer funktionshindrade, det händer etniska minoriteter, det händer män. Många kan relatera, många kan det inte. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma det, det är inte obetydligt.
Tycker inte att god ton utesluter ilska. Men du har ju givetvis rätt att tolka det hela hur du vill; det säger lite om min intention dock.
Jag har aldrig påstått att jag ska avgöra vad som är meningsfull feministisk kamp, det är ju något du påstår nu och är orelaterat till det jag skrev. Men även om man inte har en komplett utstuderad agenda eller en färdig plan utesluter inte att man kan ha åsikter och tankar om hur kampen utförs. Jag tror att feministisk kamp gynnas av pluralism, jag tror att de flesta kamper gör det faktiskt.
Med det sagt, jag tycker inte att mina kommentarer är särskilt kontroversiella i det här hänseendet.”
Fast du beskriver ju objektifiering som ett ickeproblem och kallar det poserier. Hur är det inte att lägga ett omdöme om vad feministisk kamp borde handla om?
Faktum är ju att jag inte gör det. Jag syftade på att jag tyckte att den diskussion som föjde Amies status var löjeväckande. Hennes problemformulering är relevant, hur det spelades ut, det är mindre relevant.
Du beskriver ju en åsikt jag uppenbarligen inte har.
Så du menar alltså att en diskussion om huruvida det är okej att hata män för det de gör är irrelevant?
Det är möjligt att jag inte är tydlig, men återigen så tycker inte att något jag sagt antyder det.
Det inte främst det diskussionen kom att handla om. Tycker att Lady Dahmers summerande av det hela känns bristande med tanke på att mycket annat sades som inte hon valde att ha med i sitt inlägg.
I min mening känns det oärligt och godtyckligt. De följande diskussionerna på t ex Facebook och i LDs inlägg präglades rätt mycket av denna bild. För att återkoppla till det inlägget av mig du valt att citera så är det detta jag menar är jämställdhetsposerande.
Sånt imponerar mig inte. Det borde inte imponera någon.
Okej. Tycker din kommentar andades ”jag vet vad som är viktigt”, men det är ju såklart min tolkning osv.
Men att bli -objektifierad- är väl verkligen exklusivt för kvinnor. När blir funktionshindrade porträtterade som saker, sexualiserade, framställde som enbart till för andras behag? Det är ju tvärtom, de blir osynliggjorda, på alla plan.
Andra grupper har sina problem men objektifiering är inte ett av dem.
Där har du enligt mig fel. Jag tycker att debatten om funktionshindrade ofta tar sig objektifierande uttryck. Man talar om någon med ett funktionshinder som ett skåp man inte vill kasta men inte riktigt vet vart man ska ställa det. Man blir ett passivt föremål istället för någon som får handla; kort sagt ”en sak”. Det är exakt samma princip som ligger bakom objektifiering av kvinnor och andra målgrupper.
Bara för att det inte är sexuellt i sin natur betyder det inte att det inte handlar om objektifiering.
Fast det är ju inte alls objektifiering på samma sätt. Kvinnor objektifieras för att tillfredsställa mäns behov, funktionshindrade objektifieras inte alls på samma sätt. Sedan finns det absolut ett mått av avhumanisering, men det är inte den typen av objektifiering som åsyftas när det handlar om kvinnoförtryck.
”det är inte den typen av objektifiering som åsyftas när det handlar om kvinnoförtryck”
Det är sant. Men jag förstår inte varför förtrycket mot kvinnor på något sätt skulle vara mer sublimt. Det är olika typer av objektifiering, ja. Men jag tycker fortfarande att principen bakom det hela är densamma.
Som sagt, bara för att det inte är sexuellt i sin natur betyder det inte att det inte handlar om objektifiering.Objektifiering är objektifiering, oavsett subjekt.
Fast det är ju olika till sin natur, eftersom det enda syftar till exploatering vilket det andra inte gör. Det finns visserligen andra former av objektifiering som också syftar till exploatering, som t.ex. objektifieringen av arbetare, men objektifieringen av funktionsnedsatta ingår inte i detta. En måste kunna åtskilja de olika formerna åt för att kunna föra en relevant diskussion. Säger jag objektifiering i en feministisk kontext menar jag den sexuella objektifieringen av kvinnor, att det sedan finns andra som också utsätts för objektifiering på andra grunder ser jag inte som relevant i sammanhanget.
Jag tycker inte att de är olika i sin natur. Det hela är relevant även i det här sammanhanget.
Att objektifiera någon gör en lätt ett offer för exploatering; även personer med funktionshinder. Detta är inget arbetare eller kvinnor har monopol på. Det är relevant för diskussionen för att det gör feminism slagkraftigare. Det handlar om samma ”mekanism”.
Du gör givetvis din egen analys, det borde inte vara på något annat sätt, men jag tror att du missar något om du inte ser likheterna. Jag tycker att du borde läsa mer en funktionsnedsattas situation.
Det är klart att olika förtryck har likheter, men det finns också olikheter. I fallet objektifiering så finns det kvalitativa skillnader på den objektifiering funktionshindrade utsätts för och den objektifiering kvinnor utsätts för.
Det tar sig olika uttryck. Men i grund och botten är det samma typ av mekanism. Sättet Karro beskrev det på ”att bli -objektifierad- är väl verkligen exklusivt för kvinnor” är inte sant. I min mening var det den premissen vi talar utifrån.
Bara för att få kontrastera din mening om kvalitativa skillnader: Jag tror att det största kvalitativa skillnaden är kvantiteterna observationerna av kvinnoförtryck tar sig är mycket större, haha.
Det jag säger nu är ju knappast något kontroversiellt inom feminismen. Inte ens radikalfeminismen om jag förstått rätt.
Förtydling:
I en diskussion om kvinnoförtryck så får ordet objektifiering en annan innebörd. Men Karros påstående var att ”att bli -objektifierad- är väl verkligen exklusivt för kvinnor”.
Det är givetvis inte sant.
Hej Fanny!
Jag funderar på några saker som det vore spännande om du skrev mer om. Dels tänker jag på det här med män som potentiella våldsverkare och hur hotet om våld på något sätt är inbyggt i manligheten och hur detta gör att mäns hot om våld gentemot kvinnor är värre än kvinnors hot om våld gentemot män, såklart relaterat till mäns överordnade maktpostition i förhållande till kvinnor i samhället.
Jag är inte på något sätt för våld, men jag tycker ändå det är en jävla skillnad på när män i sin maktposition uttalar sig aggressivt och hotande och när kvinor gör det. Vad tycker du?
En annan sak jag funderar på är att de män som gärna vill tala om hur den feministiska kampen bör bedrivas och vilka frågor vi bör lägga krutet på klumpar ihop kvinnor/feminister och generaliserar. Samtidigt tror jag inte de för fem öre känner sig skyldiga eller som en del av t.ex. ”näthatet” som feminister utsätts för. Alltså, när män beter sig illa är det enskilda pantade individer, men när kvinnor/feminister betett sig ”illa”, ger det en slags generaliserad skuld. När vi (som feminister) generaliserar kring gruppen män är det däremot oerhört provocerande och ”fel”. Varför?
Män och feminister är ju inte alls lika stora grupper, vilket gör det lättare att generalisera om feminister än om män. Det gäller alla typer av grupper oavsett så det är inget specifikt för denna debatt.
Nå, nu är det väl knappast bara storleken som avgör, utan även diversiteten och syftet med att generalisera.
Så är det förstås, att generalisera kring punkare vs att generalisera kring en liten by i Norrlands invånare (även om dessa två grupper är lika stora)kommer inte vara likadan. Men storleken är en sak som spelar roll om vad som man kan generalisera kring.
Oavsett så handlar det inte om vad en kan generalisera kring utan vad som är relevant att generalisera kring.
Kanske det, min kommentar rörde varför det är skillnad på att generalisera kring olika godtyckliga grupper och inget annat.
Då var den kanske lite irrelevant i sammanhanget då
Jag tycker det är jättefel att dra alla feminister över en kam, men feminism är en ideologi, någonting man väljer att tro på. Att jämföra det med att dra alla personer som råkat födas med ett visst kön över en kam blir ju väldigt konstigt.
Fast det handlar inte om att dra alla personer över en kam, utan att se att vi har en maktstruktur där män sitter i toppen. Jag har inte gjort något annat uttalande om män som grupp än att de har makt över kvinnor. Sedan finns det ett gäng män som beter sig helt efterblivet pga detta.
Denna kommentar kommer säkert inte gå igenom men gör ett försök.
Att ha god ton syftar nog till att skippa våld, förolämpningar och personangrepp, man kan vara extremt aggressiv i sin framtoning utan det, detta är ju iofs bara viktigt om man på något sätt vill att andra utanför den redan frälsta bubblan ska ta åt sig av budskapet och förändra sig eller tänka på ett annat sätt. Ibland får jag intrycket av att ni vill det, men självklart behövs inte god ton när man ”mässar”.
Sen detta med blickar, det är omöjligt att får stopp på om vi inte gör det olagligt att bli tittade på. Jag tycker själv det är obehagligt även om jag är man, jag känner mig utsatt när en grupp tjejer synar mig och min kropp, ibland verkar dom ”gillande” ibland fnyser dom sinsemellan och fnissar oavsett är det ju kränkande eftersom jag inte bett om dessa subtila granskningar men frågan är hur man får stopp på det.
Har provat att fråga kvinnor vad problemet är, om det är något som stör dom etc men som män så säger alla bara att dom inte ens titta, alltså hur tänker ni att man ska få slut på att folk tittar på varan rent konkret?
Idag är det ju så att män objektifieras lika mycket pga av sin fysik men även på ett annat sätt, vi bedöms ju också ständigt utifrån vad kvinnor tycker om oss, så ja hur löjligt du en tycker det låter så är det detta ett högt ”men ja då”.
Tja, vi ska såklart bygga ett samhälle där människor inte objektifieras, förslagsvis ett ickepatriarkalt samhälle. Brukar inte objektifiera män heller fyi.
Men tror du inte att folk kommer titta på dig även i ditt drömsamhälle? Någon kanske se ser dig på tuben och stirrar lite creepy, en annan kollar med ett ”wtf” uttryck i ansiket, en grupp tjejer kollar på dig störande.
Att bygga ett samhälle där människor inte objektifieras vore ju supertrevligt, men vad är dina tankar kring hur det ska se ut i praktiken, oavsett om vi raderar alla normer, ideal och bilden av hur våra kön är så tror jag folk likförbannat kommer titta, tänker du typ att vi ska sterilisera folk som tittar på dig.
Du säger att du inte objektifierar män, hur kan du säga så utifrån vad du själv skriver?
Okej, du menar alltså att eftersom en inte kan radera ut allt dåligt ska vi inte ens försöka då? Eller?
Sista frågan förstår jag inte alls faktiskt.
Människor kommer alltid att betrakta andra människor med ett sexuellt uttryck ibland. Vi är ju sexuella varelser. Men skillnaden är väl hur det sker och i vilken omfattning detta sker och hur våran sexualiteten används i samhället. Ett drömsamhälle vore ju att kunna bläddra i vilken tidning som helst och inte se sexuell objektifiering av något kön, att inte höra reklam som säger att nu finns botemedlet mot mina skönhetsfel, att inte behöva gå på krogen och få oönskad uppmärksamhet med diverse oanständiga förslag och nedsättande kommentarer, att inte behöva se 10 halvnakna kvinnor åma sig för en man i en musikvideo osv. Om vi istället som samhälle uppmuntrande, och kanaliserade ut en hälsosam sexualsyn så skulle enskilda människors eventuella närmanden inte ta sig samma uttryck. All denna objektifiering av människokroppen, och då speciellt av kvinnokroppen gör något med våra föreställningar och hur vi relaterar till varandra. Att vi ständigt matas med avhumaniserade sexuella föreställningar skapar ett samhälle där vi inte längre har känslomässig koppling till sex. Jag är inte väl insatt i ämnet men jag tror att vårt samhällsklimat påverkar hur vi är mot varandra och om det såg annorlunda ut så skulle vi också bete oss annorlunda mot varandra. Så ja, i ett drömsamhälle är vi fortfarande sexuella varelser som tittar på varandra och känner åtrå till varandra men att det uttrycks på ett sätt som inte utgår från en objektifiering.