Etikett: lady dahmer

Det är den politiska gärningen som räknas, inte den personliga livsstilen.

Lady Damer har skrivit grymt om den här grejen att det anses ”ofeministiskt” att som kvinna tjäna mindre pengar än sin man, inte gör karriär eller whatever. Ungefär som om feminism handlade om att typ ”leva korrekt” och inte om att bekämpa patriarkala strukturer.

Vissa feminister tycks tro att de kan göra ”rätt” livsval och på det viset leva det postpatriarkala samhället nu. Och visst kan det vara bra att prata om hur en kan undvika det värsta patriarkala förtrycket i sitt liv på en individuell nivå, till exempel genom att inte leva tillsammans med män, men det som måste vara feminismens mål är att en inte ska behöva göra ”rätt” livsval för att slippa bli förtryckt.

Jag tycker att det är grymt att en feminist som Lady Dahmer är såpass radikal i sin kritik av patriarkatet utan att hålla på med en massa trams om ”karriär” och ”livsval” hit och dit. Att prata på det viset är om något oerhört alienerande emot de feminister som inte har möjligheten att leva feministiskt korrekt i sitt liv, alltså det stora flertalet. Jag tycker det är fantastiskt och föredömligt att Lady Dahmer visar att en inte behöver leva ”rätt” för att kunna vara radikal i sin kritik av det patriarkala förtrycket.

Dessutom är det tydligt att det feministiskt korrekta levnadssättet utgår från västerländska, liberala och kapitalistiska normer. Att ”göra karriär”, alltså att tjäna kapitalismen, ses som en feministisk handling. Varför skulle det vara feministiskt att vika sig under dessa normer? Det är inte frigörande, det är bara att slava under ett annat system som är minst lika förtryckande som att till exempel vara hemmafru. Vissa personer tycker sig vara förmer än andra för att de lever liv som i dessa normativa glasögon anses mest ”feministiska”, även om de kanske inte alls är särskilt engagerade i den feministiska kampen eller sprider patriarkala ideal snarare än feministiska.

Lady Dahmer kämpar emot patriarkatet utifrån sina villkor, och det är det som gör henne till feminist. Hon skulle inte vara mer feminist om hon till exempel gjorde karriär, ty det är den politiska gärningen och inte den personliga livsstilen som räknas. Att skämma en kvinna som gör så mycket för den feministiska kampen för att hon är förtryckt i patriarkatet är bara fånigt och i sig en patriarkal grej; det bygger nämligen på föreställningen att den förtrycka själv bär ansvaret för förtrycket hen utsätts för.

Att tas på allvar.

Läste i Lady Dahmers kommentarsfält efter att vi hade varit på manshatarkonferens tillsammans och fann detta:
taspåallvarDet här tycker jag är intressant. En människa går in och liksom… beklagar sig över att någon inte kommer kunna tas på allvar. Jag får ofta den här typen av kommenterar, någon som tycker att något jag skrivit varit fel/över gränsen och tycker det är så himla tråkigt eftersom hen nu inte kommer kunna ta mig på allvar och det är ju så synd eftersom jag är så himla vettig annars.

Om du nu tycker att jag är det så kanske du kan ha överseende med att jag skrev en dum grej? Eller vänta, handlar det kanske mer om att få ett skäl att trycka dit mig, ett skäl att inte ta mig på allvar?

Och hela den här grejen med att bli ”tagen på allvar”. Det är så uppenbart att människor som skriver så menar att de personligen inte tar en på allvar. Det är såklart helt okej, alla kan inte älska varandra, men snälla höj inte upp era egna känslor till någon slags norm för hur alla ser på mig. Det är klart att det finns sjukt många som inte tar mig på allvar, men det handlar nog mer om att vi har olika världsåskådning än om att jag typ uttrycker mig på ett dumt sätt.

Jag tycker också att hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig. Väldigt mycket att ”bli tagen på allvar” handlar om att använda sig av rätt språk och det korrekta språket är såklart maktens språk och inget annat. En ska lära sig att använda vissa termer, viss ”ton” och så vidare för att vissa människor ska vilja ta en på allvar. Detta leder såklart till anpassning efter maktens spelregler och det är inte en bra grej om en vill föra någon slags progressiv kamp.

En av de bästa grejerna som hänt mig i min ideologiska utveckling är att män och liberaler i allmänhet slutade ”ta mig på allvar”, och framförallt att jag insåg att jag inte behövde att de tog mig på allvar. Jag insåg nämligen att de bara tog mig på allvar när jag anpassade mig efter deras agenda. Det hade ingenting med min förmåga att resonera eller argumentera att göra, det hade att göra med i vilken utsträckning jag tyckte som dem eller i alla fall på ett sätt som de godkänner.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Tack snälla herrn för alla tips om hur kvinnor bör gå till väga för att du ska sluta förtrycka oss.

Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.

Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.

I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?

Jämställdhetposerande.

Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.

Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.

Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.

Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?

Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.

Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.

Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.

Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.

Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.

Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.

Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.

Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?

Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?

Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.

Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.

Om mensbindan och provokationer.

Jag antar att de flesta som läser min blogg redan har stött på denna historia på andra vägar, men Lady Dahmer postade ju en bild på sin blodiga binda på instagram vilket gjorde folk provocerade, så provocerade att någon till och med anmälde bilden som ”stötande”.

Jag tycker ju först och främst att det är fascinerande att någon över huvud taget pallar bry sig om en blodig jävla binda. Jag förstår att folk har olika gränser för vad en blir äcklad av, personligen blir jag inte och har aldrig blivit äcklad av mensblod. Om en blir äcklad av det så förstår jag, däremot tycker jag att det är en orimlig hållning att förvänta sig att resten av världen ska censurera sig för att matcha ens egna behov.

Vad jag däremot tycker är mer intressant är följande argument: ”men du gör det ju för att provocera!” som brukar kastats fram av personer som tycker att det är dåligt. Detta för upp två tankar i mitt huvud.

Den första tanken är att det finns vissa saker som oundvikligen är provocerande, oavsett vem som gör det eller under vilka omständigheter. Att visa en bild på sin blodiga binda kan nog antas vara en av dessa saker. En kan antingen konstatera att detta är provocerande och sedan skylla på den som postat bilden och mena att personen ska sluta provocera, eller så kan en tänka lite längre och fundera på varför detta upplevs som en provokation. En provokation blir ju till i relation till omvärlden, och alltså så måste det vara både omvärlden och den som provocerar som bär på potentialen för att en situation ska upplevas som provocerande. Jag ser absolut inga skäl till att provocera bara för sakens skull, däremot tycker jag att en ska utmana normer som är negativa. En sådan negativ norm är, i mina ögon, idén om kvinnors kroppsfunktioner som något äckligt som måste döljas. En norm som jag inte tycker behöver utmanas är däremot att en inte använder rasistiska tillmälen mot andra, eftersom jag tycker detta är en positiv norm.

Den andra tanken är att det är fånigt att tycka att något får mindre legitimitet för att det är en medveten provokation. En kan resonera kring huruvida Lady Dahmer hade haft behov av att visa sin blodiga binda i ett samhälle där mens inte var stigmatiserat, men grejen är att vi inte kan veta hur det är med den saken eftersom mens är stigmatiserat i samhället idag. Kanske hade Fahrman och Kling bloggat ”dagens trosskydd” om det inte var så, jag har ingen jävla aning. Vad jag vet är att de otroligt starka reaktioner som kommer då någon postar en bild på en blodig binda är ett uttryck för en värdering i samhället, och denna värdering måste lyftas fram och utmanas.

Det är dock viktigt att påpeka att handlingen ”posta bild på blodig binda på instagram” uppstår i och får mening i en större samhällelig kontext. Det går inte att särskilja handlingen från denna kontext, eftersom personen som begår handlingen är medveten om kontexten. Alltså kommer en sådan handling alltid att vara en mer eller mindre medveten provokation. Det kan vara så att personen som begår handlingen inte vill att det ska vara en provokation, men icke desto mindre är det vad det är. Betyder detta att vi aldrig ska kunna posta bilder på saker som anses provocerande?

Nej, det tycker jag absolut inte. Jag tycker att det är jättebra att samhällets otroligt ansträngda relation till kvinnors kroppar lyfts fram i ljuset och att folk förstår att detta absolut inte är som vilken kroppsvätska som helst utan har en betydligt mycket mer omfattande kulturell laddning. Även för mig, som inte tycker att mens är äckligt alls, så är detta en viktig insikt eftersom det får mig att förstå att slaget knappast är vunnet bara för att jag har en avslappnad inställning till min egen kropp.

Men kan man få erkänna sina misstag eller?

Alltså gud. Detta är så otroligt fånigt. Nu kommer det låta som om jag ingår i någon slags stödtrupp till Lady Dahmer men jag hade faktiskt blivit lika upprörd vem det än handlade om. Lady Dahmer har i alla fall haft någon slags konflikt med en person som heter Ellen angående att hon har fotat och lagt upp bilder på sina barn när de gråter och Ellen tyckte väl att det var förlöjligande. Det är en åsikt jag kan förstå och inget fel med att ifrågasätta sånt. Grejen är att Lady Dahmer har skickat ett mejl till henne där hon skriver att hon har tagit till sig av det hon sagt vilket Ellen nu har publicerat och döpt filen till rövslickeri. Herregud. Ingen resonerande text om saken, inget mer än bara publicering av mejlet. Uppenbarligen gjort enbart i syfte att håna.

Nåja. Att det är jävla mellanstadiefasoner är egentligen inte det som stör mig för så är det ju ibland med så kallade bloggbråk, det som stör mig är att man hånar en person som faktiskt tagit till sig, svalt stoltheten och till och med skickat ett personligt mejl om saken. Det är ju jättemodigt gjort av Lady Dahmer! Det är inget jag säger för att smöra, utan det är fan inte många människor som faktiskt vågar erkänna när de har haft fel och bytt åsikt. Jag tycker att det är stort gjort.

Överlag kan det finns en tråkig attityd mot människor som ändrar sig och vågar erkänna att de gjort misstag. Vad är grejen med det? Måste man ha samma åsikter intakta från att man är femton? Är man plötsligt en rövslickare eller kappvändare för att man tar till sig av det någon säger till en och vågar erkänna det?

Det bästa sättet att få barn som är nöjda med sig själva är att vara det själv.

Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.

När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.

Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.

En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.

Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.

Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.

Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.

Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?

Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.

Videoblogg om Loreen.

Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.

I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.

Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.