Etikett: anklagelse

Om att svara på frågor.

Ganska ofta tycker folk att de ska ”ställa mig till svars” och uppmanar mig till att svara på frågor om den könslösa samhället, om jag vill ha det som i Sovjet eller liknande. Ganska ofta så vägrar jag också svara på dessa frågor. Då kan en få höra att en har ”skygglappar” och vägrar ”stå till svars” för sina ställningstaganden. ”Du måste kunna svara på frågor” kan folk bräka ur sig.

En fråga är aldrig neutral. En fråga innehåller alltid värderingar. Och ibland är det som rent grammatiskt låter som en fråga snarare ett påstående eller en anklagelse.

Jag vägrar av princip svara på frågor som ställs offensivt, där jag ska ”försvara mig”. Dessa frågor ställs alltid utifrån en utgångspunkt om att jag har en plikt att försvara något, utan att det nödvändigtvis framgår vad eller varför. Detta är otroligt vanligt när det kommer till detta att jag kallar mig kommunist. Folk tycker att jag ska försvara mitt ställningstagande, ofta med hänvisning till Sovjet, trots att jag aldrig uttryckt mig positivt om Sovjet!

När jag sedan inte svarar, eller svarar oseriöst på frågan, så heter det att jag vill ”undvika samtalsämnet” och inte är beredd att ”stå för mina åsikter” eller att jag inte kan ”ta kritik” och bla bla bla. Som om att kunna ”ta kritik” eller ”stå för sin åsikt” vore detsamma som att svara på varenda jävla fråga som ställs!

Om någon frågat ”vad menar du med att du är kommunist?/vad innebär kommunism för dig?” eller något liknande hade jag inte haft några problem med att svara (förutsatt att jag har tid såklart). Det hade varit en trevligt ställd fråga, uppenbarligen med syfte att utforska mina åsikter och mitt sätt att tänka. Men när frågan är ställd ”vill du ha det som i Sovjet eller?” är det inte riktigt lika inbjudande. Det är för att den senare frågan knappast är öppensinnad, utan aggressiv och fylld av fördomar om mina ståndpunkter. Visst, alla har fördomar, men vissa försöker faktiskt utforska andra åsikter relativt förutsättningslöst medan andra sätter upp sina fördomar som en självklar premiss för själva diskussionen. Den som ställer en sådan fråga är nog inte särskilt intresserad av en diskussion kring kommunismens idé, utan vill mest bara att jag ska försvara mig inför den personens fördomar, något jag är brutalt ointresserad av.

För att svara på en sådan fråga måste jag dissekera den för att få någon rätsida på vad personen egentligen menar. Jag kan ju inte svara på en fråga som är ställd på grunder jag över huvud taget inte delar. Troligen kommer personen som ställde frågan inte att förstå, eller i alla fall inte erkänna, problemet med formuleringen utan hålla fast vid sin offensiva attityd. Sådant tar otroligt mycket tid och ork att hantera. Därför har jag gjort ett val att inte svara på den typen av frågor.

Den som är på riktigt intresserad av en tankeströmning ställer inte frågor på det viset, utan närmar sig ämnet ödmjukare än så. Att ställa någon till svars är långt ifrån samma sak som att föra en diskussion med någon. När någon ställs till svars hamnar den redan från början i försvarsposition, och detta omöjliggör diskussion på lika villkor. Är det konstigt att en inte vill diskutera på de premisserna?

Falska våldtäktsanklagelser.

Ibland sägs det att kvinnor har en ”fördel” i något slags ”könskrig” i och med att vi kan falskanmäla folk för våldtäkt. Problemet är som sådant, att eftersom människor i regel misstror rättssystemets förmåga att döma skyldiga våldtäktsmän så blir man i praktiken socialt dömd om man blir anklagad.

För det första så läggs de allra flesta våldtäktsmål ner redan vid anmälan eftersom åklagaren inte anser sig ha något att gå på och då blir det i regel heller inte allmänt känt att något åtal existerar. Rättssystemet fungerar inte som så att du kan traska in och göra en anmälan och sedan tvinga personen av närvara på en massa rättegångar, en åklagare måste vara villig att anta ditt case och det görs i regel inte om man inte tror att det kan leda till fällande dom. Vissa fall, som till exempel rörande stureplansprofilerna, blir uppmärksammade av olika skäl. Men sånt sker ju i alla typer av rättegångar: vissa blir uppmärksammade och då har folk åsikter. Det är verkligen inga konstigheter.

För det andra så kan precis alla, precis när som helst, bli anklagade för vilket jävla brott som helst eller varför inte något som inte är brottsligt utan bara anses dåligt socialt. Det är ju också en ”social dom”. Gud, folk sprider ut lögner och skit om varandra precis hela tiden, det är ju inte som att just precis en falsk våldtäktsanklagelse är något helt annat än andra lögner folk kan tänkas sprida om varandra.

För det tredje så betyder inte att möjligheten till falskanmälan finns att de sker i särskilt stor utsträckning. Jag vill påpeka att en falskanmälan inte är detsamma som att göra en anmälan som inte leder till fällande dom. En falskanmälan borde ju vara när en person faktiskt utstuderat väljer att anmäla ett brott hen vet inte har begåtts för att göra livet surt för en annan människa. Ett sådant beteende är givetvis alldeles förkastligt. Det är dock inte omoraliskt att sakna kunskap om hur man ska rubricera något man blivit utsatt för i juridiska termer.

Lösningen på problemet med bristande tillit till rättssystemet borde ju vara att skapa bättre rutiner kring dessa mål, inte något annat. Dessutom tycker jag inte att samhället brukar vara sent med att komma till ”falskt anklagade” killars försvar, redan innan rättegång avslutats. Givetvis kan det ändå vara en börda att gå igenom en rättegång, men det är det nog oavsett vilket brott man är anklagad för. Rättegångar tar liksom en massa tid och energi i anspråk, så är det oavsett. Det är ändå viktigt att de sker för att rättssystemet ska fungera.