Kategori: Läsvärt

Vad innebär det att ”må bra”?

En annan grej jag tänker på apropå det jag skrev om att känna sig som en fuskare är vad det innebär att må bra. Under mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt i långa perioder. Jag har haft mycket ångest, stress, självskadebeteende och så vidare. Trots detta har jag inte gått omkring och varit ledsen hela tiden, utan jag har gjort saker som jag tycker om också. Jag har umgåtts med vänner, skrattat och så vidare. Många människor tror att bara för att en gör detta så mår en bra, mig själv inräknad. Jag har tänkt väldigt mycket så att om jag har haft en bra dag så mår jag bra generellt, om jag har haft en dålig dag så mår jag dåligt generellt.

Ibland kan det kännas som om en måste bevisa för sig själv och sin omgivning att en mår dåligt. Om en ska göra anspråk på att vara deprimerad då ska en fan inte njuta av någonting i livet. Men egentligen handlar det ju om en generellt nedsatt sinnesstämning, inte om att en är jätteledsen precis hela tiden. Under mina depressiva perioder har jag ofta upplevt att omgivningen bemöter de stunder jag är glad som om jag vore ”frisk” i just den stunden. Det har varit jobbigt, för då har jag känt mig tvungen att påminna dem om att jag faktiskt är sjuk. ”Du har ju varit glad flera gånger på sista tiden”, kanske någon säger. Ja, jag har skrattat, men jag har gjort det mer sällan.

Under de perioder jag mått som sämst har jag också haft mina absolut roligaste upplevelser, mina bästa dagar. Detta eftersom jag haft en slags maniska tillstånd. Jag har kastats mellan extrem svartsynthet och extrem optimism, för jag har inte haft någon reell kontakt med mina känslor. Under de perioder jag var som mest ätstörd så kunde jag till exempel älska min kropp, mig själv, mitt liv vissa dagar men det försvann snabbt igen. Jag förväxlade ofta detta med att jag ”mådde bra”, fast det var ju egentligen tillfälliga kickar. Jag hade ingen känslomässig närvaro eller kontroll, jag styrdes helt av tillfälliga infall.

Under vissa perioder då jag varit deprimerad har jag också ägnat mig mer åt olika slags ”nöjen” än jag gjort när jag varit frisk. Detta handlar om att det vid en depression är svårare att koncentrera sig på mer givande aktiviteter. När jag upplevt detta har jag flytt in i olika sätt att underhålla mig själv, för att hålla ångesten borta. När jag mår bättre ägnar jag mig mindre åt att ”ha kul” och mer åt saker jag uppfattar som givande, till exempel att skriva. Ett sant friskhetstecken för mig är att jag orkar skriva och uppfattar det som givande, även om det inte är kul. Sedan har jag också haft perioder där jag inte orkat med något av det också. Min poäng är att en depression kan ta sig väldigt olika uttryck, och att det på intet sätt innebär att någon är frisk bara för att hen orkar ta sig utanför dörren, för att hen skrattar eller liknande.

Detta kommer också med en generellt syn på att den som mår dåligt ska ”botas” och bli ”frisk”. Visst är det bra om en kan bli frisk, men jag tror att det är problematiskt att se på tillståndet så binärt. Antingen är en sjuk och livet är total misär, eller så är en frisk och allting är som det ska vara. Jag ser mig som ”frisk” från min depression nu, men jag har fortfarande kvar grundläggande problem med bland annat stresshantering som jag måste ta tag i för att undvika framtida depressioner. Jag har fortfarande kvar vissa problem som fört mig in i depressioner, men just tillståndet som sådant är inte aktuellt just nu.

Jag vill inte må skitbra hela tiden. Jag försöker eftersträva någon slags balans och känslomässig kontakt. Att kunna må dåligt och ha dåliga dagar utan att känna att det är döden, eller att kunna ha bra dagar utan att tänka att en klarar allt. Livet blir enklare då, för en slipper kastas runt av sina egna känslotillstånd utan kan se mer klart på sin tillvaro oavsett om en har bra eller dåliga dagar. Att må bra för mig handlar inte om att gå omkring och ha kul hela tiden, det handlar om att ha känslomässiga resurser att kunna leva sitt liv, ta tag i det som är jobbigt, fokusera på givande aktiviteter och så vidare.

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

wpid-img_20140514_101342.jpgJag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Mitt liv har varit en kamp, en kamp mot mig själv. En kamp för att undertrycka, anpassa mig till patriarkatet. Jag har slitits mellan olika ideal som varit omöjliga att sammanfoga, jag har haft sex fast jag inte velat, jag har låtit mig domineras och förnedras, jag har levt för män som egentligen inte har givit mig något bara för att jag så gärna velat ha deras bekräftelse, jag har svultit mig, spytt i toaletter, stått i timmar framför spegeln och synat min hy, klämt på mitt fett, hallucinerat mig igenom hundratals nätter för att jag inte ätit ordentligt, gått upp klockan fem på morgonen för att bränna några hundra kalorier innan skolan. Det har varit så mycket lidande, så mycket underkastelse, så mycket ångest och självhat, och allt detta med ursprung i den vidriga struktur som förtrycker mig bara för att jag är född till kvinna. Det är från denna erfarenhet jag hämtar styrka. Jag vill så gärna leva i ett samhälle där ingen kvinna behöver plågas av det patriarkala förtrycket, och jag vill befria mig själv från detsamma. Jag hatar patriarkatet så innerligt, just för att jag vet vad det har gjort med mig. Jag vet hur det har plågat mig, begränsat mig, fått mig att hata mig själv så innerligt.

I mina första, trevande, feministiska steg tog jag mest avstånd från det kvinnliga, från de rosaklädda tjejerna i skolan, från tjejbanden, från glittret och rosetterna, från allt det där som jag kände att jag inte passade in i. Jag ville vara som en man; vara stark och oberoende, rationell och okänslig, obrydd om mitt utseende. Det var ett ideal jag kunde identifiera mig med i högre grad, men jag passade inte in där heller. Jag var för mycket kvinna, för mycket människa, jag var för känslosam och utseendefixerad, jag oroade mig för mycket, jag var för svag och beroende av andra. Skammen blev istället dubbel. Först skammen över att inte vara som en kvinna ska vara, sedan skammen över att jag inte kunde skaka av mig det kravet, att jag inte varit stark nog att bara strunta i det, att jag inte var som en man. Skammen över att de där känslorna satt kvar inne i mig, trots att jag hatade dem så innerligt. Känslan av att bara vilja skära bort och gömma undan den där delen av mig själv, och att den just därför ständigt gjorde sig påmind.

Men ju längre tiden gått, desto mer har jag kunnat acceptera mig själv. Jag har accepterat att jag ibland känner mig ful, att jag ibland inte vill hellre än att gå en bantningskur, baka bullar jag inte äter, ta på mig en blommig klänning och bete mig precis sådär som en kvinna ska göra. Och det är okej. Det är okej, för det är inte mitt fel att jag känner så. Det är inte mitt fel att jag blivit matad med tusentals bilder på perfekta kvinnor, fått tusentals kommentarer om hur jag borde vara, hört män prata om hur andra kvinnor är eller borde vara tusentals gånger. Det är inte mitt fel att jag inte kunnat värja mig för patriarkatet.

Och det är den acceptansen, den insikten, som är det första steget till förändring. När jag kunnat släppa den där jävla skulden, när jag kunnat förstå att det inte är mig det är fel på och istället kunnat se den verkliga orsaken till min ångest, till skulden och skammen, till idealen som ständigt flåsar mig i nacken, har jag kunnat börja slå mig fri, ta de första trevande stegen ut i något nytt; en skuldfri värld. När jag slutat se varje bakslag som ett tecken på min personliga svaghet och ett stort misslyckande har det blivit lättare att acceptera det för vad det är, en kamp. En hård jävla kamp, en kamp mot det patriarkat som internaliserats i mig under hela livet, det patriarkat som har slagit sina järnklor kring mina önskningar, mina ideal, min vilja. En kamp mot det patriarkat som straffar mig för alla överträdelser, alla snedsteg. Det patriarkat som tränger ihop mitt livsrum, bevakar varje steg jag tar, som gör hela livet till en enda lång balansakt för att passa in, inte vara för mycket, men som likförbannat ändå straffar mig för att jag är för beräknande, för ängslig, för undergiven.

Den kampen kan aldrig vinnas med mer självhat, mer skuld. Kampen måste gå genom frihet från skulden, inte genom att lägga ännu ett ok på kvinnors axlar, foga in ännu ett motsägelsefullt ideal till de tusentals vi redan har att förhålla oss till. Inte genom att säga att det förtryck du drabbas av är ditt fel. Det finns så många som beskyllt kvinnor för deras egen underordning, som gjort patriarkatet till en fråga om kvinnors svaghet. Meningen med feminismen är att bryta underordningen, det kan vi inte göra enligt samma patriarkala logik som redan idag lägger skulden på kvinnor.

Vi behöver inte höra att vi måste förändra oss en gång till, det är samhället som ska förändras. Att vi sedan måste vara ett vapen i den kampen, använda och omforma våra kroppar, vårt arbete, våra känslor och relationer för att uppnå detta är något annat. Förändrandet av kvinnorna är inte målet, utan ett medel för att ändra samhället. Utan att ständigt påminna oss om var skulden ska läggas, om varför vi förändrar oss, så kommer det bara bli ännu en uppfostringsanstalt för att forma bra kvinnor. Men det handlar inte om att feminismen ska forma kvinnor, det handlar om att kvinnorna ska forma samhället. Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Feminismen kan inte komma någonstans med skuld och skam. Det är aldrig aldrig ditt fel att du fötts in i ett patriarkalt system, att du blivit förtryckt, att du blivit överhopad med värderingar omöjliga att sammanföra. Det är inte ditt fel att du känner skuld för din kvinnlighet samtidigt som du gör allt för att upprätthålla den. Det är inte ditt fel att du mår dåligt över hur du ser ut, att du ingår i förtryckande relationer, att du har sex fast du egentligen inte vill, att du får lägre lön, att du underkastar dig. Det är inte dig det är fel på, det är patriarkatet. Feminismen måste ha plats för även de kvinnor som inte kan eller vill göra upp med alla ideal, för de är lika mycket offer för patriarkatet som oss andra. De har också rätt att leva i frihet från förtryck, rätt att definiera kampen. Feminismen måste omfatta alla kvinnor, inte bara de som redan kommit tillräckligt långt i sin frigörelse, eller de som frigör sig på rätt sätt.

Det måste handla om att omfamna alla dessa kvinnor och säga ”det är inte ditt fel” så många gånger att det till slut går in, och att sedan ständigt påminna och pränta in denna sanning. Det kan inte handla om att en ska klara något inträdesprov, sluta raka benen, sluta sminka sig eller sluta blir förtryckt. Feminismen ska finnas för alla kvinnor, hur de än lever. För att alla kvinnor behöver feminism, för att alla är utsatta för förtrycket. Det är det som är systerskap. Att inte bara vara en i raden av alla som förtrycker, säger åt kvinnor hur de ska vara. Att säga; kom hit, du duger. Skulden är inte din.

Manligt tolkningsföreträde.

Sandra på Stökboet formulerade det så jävla bra under Bloggkommentatorernas inlägg för ett tag sedan:

Den som innehar makten behöver inte förklara sig. Behöver inte analysera, behöver inte förstå. Det är männens privilegium som normbärare att kunna benämna det sunda samtalet i en relation som ”överanalys” ”kackel” eller ”kvinnotjafs”. Den som innehar makten kan kosta på sig att vara ”rak” för han vet att hans ord ändå är lag, det som historiskt sett har varit sant, rationellt och framförallt…manligt. Och vi kvinnor köper det här, för att vi har lärt oss att det är så det är. Vi har hört det tusentals gånger, vi fick med oss de här s.k ”sanningarna” med modersmjölken.

Det är verkligen precis såhär det är! Det är liksom alltid de diskriminerade som måste försvara sig, men de som har makten ses direkt som trovärdiga, rationella och så vidare. Det handlar om vem som alltid anses ha bevisbördan, och vem som anses ha rätt till motsatsen är bevisad.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Om att bli tagen på allvar.

Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.

Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.

Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?

I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.

Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.

Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?

Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.

Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.

Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.