Etikett: erkännande

Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

IMG_0041Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Om begär och erkännande av relationer.

Twittrade lite:

Fundamentalt för vår existens i detta samhälle är att bekräftas som könsvarelser, det vill säga som människor som kan begära och begäras intimt. Som människor som kan ge och ta emot kärlek och intimitet. Men villkoren för att erkännas som könsvarelse är väldigt olika för olika människor. Och det handlar inte bara om att hitta ”någon”, utan om omgivningens bekräftande av relationen.

Patriarkatet ägnar sig mycket åt att misstänkliggöra och ogiltigförklara relationer som är normbrytande på något sätt. Lesbisk kärlek är inte lika mycket värd som heterosexuell, begär mot ickenormkroppar anses perverst eller förvirrat. Att inte bekräftas som könsvarelse är att utestängas från en fundamental del av mänsklig existens. Tänker mycket på detta nu när jag försöker lägga relationer med män åt sidan; hur mina relationer kommer att ogiltigförklaras.

Känner sorg över det faktum att de eventuella relationer jag har med ickemän kommer att anses mindre viktiga i mångas ögon, att jag kommer att behöva hävda dem mer. Att de, när de väl ”erkänns”, kanske kommer ses som en spexig avvikelse, som något ”spännande”, snarare än en relation som tas på allvar. Helt enkelt att relationen aldrig tar plats på samma villkor som heteromonogama relationer.

Relationer handlar inte bara om de människor som ingår i den, utan om samhällelig bekräftelse. Att som kvinna ha en relation med en man ger legitimitet i samhället i stort. Det betyder att hon är värd någonting att hon ”lyckats” få en mans bekräftelse. Samma mekanism finns inte när det kommer till ickeheterosexuella relationer.

Fick för övrigt frågor om termen ”könsvarelse”, och detta är vad jag menar:

Begär är individuellt, men menar riktat till andra människor. Både vänskap, amorös kärlek och så vidare. ”Könsvarelse” är en term för att beskriva just denna aspekt av mänskligt varande, ett teoretiskt begrepp det vill säga att ens genus, sexualitet (sätt en vill vara intim på) och relationer erkänns som verkliga och viktiga. Med ”kön” menar jag inte binära kön utan alla former av variationer. T.ex. att även en asexuell persons relationer och eventuella intimitet ska erkännas som lika viktiga som vems som helsts.

I dagens samhälle erkänns främst heteromonogama relationer och begär, och detta är ett problem för de som ej vill leva så, eftersom deras relationer inte tillmäts vikt i detta samhälle tänker att en kan erkännas som människa (eller varelse) på vissa områden, men att ens begär inte erkänns. Eller att det är flytande, så att vissa av ens begär erkänns men inte andra. Det är detta, denna specifika aspekt, jag försöker ringa in med termen könsvarelse.

Tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle det inte finnas så tydliga uppdelningar mellan olika former av begär, intimitet och relationer. Detta tycker jag är en väldigt intressant och tilltalande tanke. Tänk er att vänskap tillmäts lika stort värde som ”kärlek”, eller att kramar tillmäts lika stort värde som ”sex”. För mig är det i alla fall en lätt svindlande tanke. Det skulle finnas så mycket större utrymme för att njuta av andra människor och forma betydelsefulla relationer.