Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

IMG_0041Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Mäns intressen.

Jag tänker på hur män kommer in i ens liv och fyller det med mening.

Simone de Beauvoir skriver en del om detta i Det andra könet:IMG_20150112_122731Mannens uppgift i livet är att transcendera, det vill säga att överskrida sig själv. Han ska sträva mot högre mål. Kvinnans uppgift är att möjliggöra denna transcendens genom att upprätthålla det som är. Hon ska ägna sig åt immanens, åt att återupprepa och bevara.

Detta syns dels i väldigt konkreta saker, som hur kvinnor gör en större del av hushållsarbetet, tar ett större ansvar för barn och så vidare. Men det syns också i till exempel att kvinnor är mycket mer angelägna om att bekräfta män i deras fritidsintressen och liv i allmänhet och peppa dem.

Detta är något jag har varit med om mycket i mina relationer, att jag har känt mig tvungen att intressera sig för dessa snubbars intressen trots att det ofta varit grejer jag tyckt varit skittråkiga och trots att de visat föga intresse för mina.

Detta har också gjort, framförallt i min första relation, att jag själv upplevde att jag helt enkelt inte hade några intressen. Det handlade väl dels om att jag inte lade så mycket tid på dem, eftersom min tid slukades upp av en man, men också om att jag helt enkelt inte ansåg dem relevanta. Det jag skrev och ritade kändes inte relevant, som ”riktiga” intressen. Inte som typ att spela i band eller intressera sig för diverse alkoholhaltiga drycker (hehe).

Men som kvinna så lär en sig att leva genom andra, och mot en sådan bakgrund är det fullständigt rimligt att låta mannens intressen och liv ta all plats och skjuta ens eget åt sidan. Det är ju trots allt han som ska bli något, inte en själv.

Jag tänker också att män lätt känner sig hotade av att en har något annat i sitt liv som är betydelsefullt, och därför vill de gärna nedvärdera betydelsen av det. Detta i kombination med att de gärna säger åt kvinnor att det är viktigt att ha intressen. Men de nedvärderar saker kvinnor brukar vara intresserade av, och när kvinnor intresserar sig för saker som män brukar intressera sig för motarbetas de.

Detta är något som kan uppröra mig när jag tänker på mina gamla relationer. Det faktum att jag inte fick någon chans att utveckla det jag tycker är betydelsefullt eller roligt, att det inte fanns något utrymme för mig att låta det ta plats. Det är så tråkigt, för idag kan jag se att jag varit väldigt duktig på en jävla massa saker som gått förlorat eller i alla fall inte utvecklats så mycket som det hade kunnat.