Etikett: folk

Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.

Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.

Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.

Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?

Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.

”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.

Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.

Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer  och grupper också.