Etikett: förståelse

Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Tänkte tillbaka på för några månader sedan när jag köpte Hunger games på bokrean för att ha något att fördriva tiden med. Mycket av mitt liv gick de månaderna ut på att just fördriva tiden. Jag mådde så jävla dåligt och hade så mycket ångest att det enda målet för dagen var att fly undan den. Jag låg vaken till fyra, ibland fem, bara för att jag var så rädd för tankarna som brukade komma när jag försökte sova utan att vara tillräckligt trött.

Nu mår jag bättre och jag fattar inte riktigt hur det gick till eller för den delen hur jag kunde må så dåligt från första början. Allt det jag grämde mig över då känns som ickeproblem nu, men jag vet ju samtidigt att det verkligen inte var några ickeproblem då utan saker och ting som slukade hela min tillvaro.

Fick detta svar från Angelica när jag skrev om detta på twitter ”det är i det här stadiet som liberaler tror att de ”bestämde sig för att sluta må dåligt” och säger till andra att göra detsamma” och tänkte att det var en bra formulering av något jag gått omkring och stört mig så oerhört mycket på när det gäller detta, nämligen människor som blandar ihop det faktum att de till slut lyckas ta sig ur sin depression med att de ”bestämt sig”. Det var ju inte som att jag ville må dåligt när jag mådde dåligt, om jag hade kunnat bestämma mig för att sluta må dåligt då så hade jag garanterat gjort det. Men jag hade inte verktygen då, det var helt enkelt inte möjligt.

Visst kan en göra saker för att förbättra sitt mående. Jag valde till exempel att flytta tillbaks till Stockholm för att ha ett större socialt sammanhang, för att få stöd från gamla barndomsvänner och familj. Jag valde också att gå i terapi. Det betydde nog mycket för att jag skulle kunna bryta vissa cirklar. Men det var ju inte som att det var det faktum att jag ”bestämde mig” som var avgörande, utan det var situationen jag befann mig i. Hade jag inte haft möjligheten att fatta detta beslut hade jag kunnat vara hur bestämd som helst, det hade inte spelat någon jävla roll.

Att börja må bättre är en process, en process som måste få ta tid. Det gå inte att bestämma sig från en dag till en annan. När människor pratar om att ”bestämma sig” så framställer de det som att den som mår dåligt väljer att må dåligt, eftersom hen inte bestämt sig för att må bra.

Det kan vara lätt att få för sig att en vet hur saker och ting fungerar bara för att en själv har mått skit en gång i tiden, men det är ofta svårt att ha förståelse för sitt forna jag. Jag kan inte alls leva mig in i hur jag kände och tänkte då, jag kan inte begripa det, men vad jag kan förstå är just det faktum att jag inte kan förstå. Jag kan förstå att på samma sätt som det då tedde sig som ett mysterium att jag någonsin hade varit lycklig så ter det sig nu som ett mysterium att jag någonsin mått så dåligt, men detta innebär inte att någon av dessa tillstånd är illegitima. Bara för att det är känslotillstånd betyder inte det att en bara kan ”bestämma sig” för att känna annorlunda.

Jag inbillar mig inte att jag förstår mig själv eller att mitt nutida jag hade kunnat hjälpa det där ångestknippet att må bättre genom att ”peppa” eller liknande. Jag inser att de där känslorna var något jag var tvungen att gå igenom för att komma dit jag är idag. Jag är glad att jag tillät mig själv att må dåligt, för det har hjälpt mig att nu kunna må bra.

Jag kan visa förståelse om män erkänner sin svaghet.

Jag har funderat lite på konceptet män och svaghet, något som jag tangerar i det här inlägget:

Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Ofta när en skriver om hur män har betett sig mot en så kommer det människor som tycker att en ska ha ”förståelse” inför männen och se att de faktiskt inte är mer än människor.

Och grejen är att jag hemskt gärna har förståelse inför den som också erkänner sin svaghet. Problemet är att män i patriarkatet ständigt gör anspråk på att vara starka. De gör anspråk på att ha kontroll över sitt beteende, på att vara rationella och kunna välja hur de ska agera. Eftersom dessa anspråk görs blir det svårt att ha överseende när mannen sedan uppvisar ett beteende som går stick i stäv med dessa.

Det som avkrävs kvinnan är att inta en position där hon samtidigt erkänner mannen som stark och oberoende och som svag. Hon ska samtidigt beundra hans rationalitet och initiativförmåga och vara vänligt överseende med hans brister. Hon ska erkänna honom som herre, samtidigt som hon ska acceptera alla hans brister utan omsvep.

I de relationer med män jag har varit i så har jag ofta försökt ta upp problem, och föreslå olika förklaringar och strategier för att lösa dem. Jag har pratat med de män jag varit i relationer med om deras svagheter och rädslor, men de har sällan varit mottagliga för detta utan framhärdat bilden av sig själva som individer med kontroll över sitt eget känsloliv och agerande. De har avvisat mina försök att skapa en djupare förståelse och hävdat att de klarar av att lösa problemen utan en sådan. När jag sedan motvilligt accepterat den här bilden de ger mig att de bara handlar om att de ska vilja så kan jag såklart inte tolka deras misslyckande som något annat än brist på vilja. Det som egentligen handlar om deras svaghet blir en fråga om deras moral och deras intentioner. I slutänden känner mannen sig skuldbelagd, för han inser kanske att han var svag, men det är han själv som har lagt den skulden på sina axlar. Det är mannen själv som ständigt framhärdat att han minsann vet vad han håller på med, att han är stark och förmögen att styra sitt agerande. Det är mannen själv som hävdat att han har kontroll.

Jag kan absolut vara förstående inför en mans svagheter om han också erkänner dem inför mig, men om han gör anspråk på att inte ha dem så kommer jag inte gå omkring och acceptera vidrigt beteende för att jag ”egentligen” vet att han är svag. Det avkrävs ständigt kvinnor att själva ta ansvar för den dubbelhet som finns i dessa anspråk, men det har jag ingen lust med. Om en man säger att han är i kontroll över sig själv, jag då kommer jag att utgå från att han också är det och moraliskt lasta honom för hans misstag. Om han däremot erkänner sin svaghet kan jag vara tillmötesgående och söka efter lösningar tillsammans.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Om att göra sig förstådd.

Jag fick lite kommenterar angående att tala med bönder på bönders vis, och jag tänkte utveckla hur jag tänker lite.

Politik är ingen diskussionsklubb, jag sysslar med politik för att jag vill nå fram till människor. Jag tycker att det är jätteviktigt att inte alienera människor som står på mina sida med att droppa en massa böcker/teoretiker, använda svåra ord eller vara allmänt högfärdig i diskussioner. Jag har innan varit väldigt mycket av en diskussionsklubbsmänniska så detta är något jag jobbat väldigt mycket med hos mig själv, även om det såklart slinker förbi ibland. Jag försöker verkligen att tänka på att inte verka svårtillgänglig både när jag skriver och när jag diskuterar med folk.

Däremot tycker jag att människor ofta anspelar på det här med bildningsförakt för att underminera feminister. Till exempel när folk tycker att vi använder så mycket ”svåra ord”, som till exempel könsmaktsordning, och vill att alla ord vi använder ska vara helt kända av dem från början. Visst kan det vara viktigt att anpassa sitt språk efter mottagaren men det är faktiskt så att vissa ord behövs när en diskuterar vissa ämnesområden, och för den som är villig att försöka tillgodogöra sig kunskap om den feministiska terminologin så behöver detta inte vara ett problem. Enskilda ”svåra ord” är sällan problemet när förståelse saknas, det går alldeles utmärkt att förklara vissa nyckelbegrepp i en diskussion så länge en håller sig på en lagom nivå med resten av språket och teorin.

Det viktiga för mig är inte att använda ett enkelt språk och liknande utan snarare att inte agera som om mina kunskap är självklar kunskap som alla borde sitta på. Om någon kommer till mig och är genuint intresserad av att veta mer så svarar jag nästan alltid. Däremot har jag inget intresse av att försöka lära upp personer som inte gör den minsta ansträngning för att själva begripa, främst för att jag ser det som en otroligt tidsödande process och då lägger jag hellre min energi på att kämpa feministiskt på andra sätt.

Många människor som är ”kritiska” mot feminismen liksom söker upp en och kräver att en ska ”förklara” men gör ingenting för att förstå ens perspektiv. De kräver att en ska anpassa sig efter deras språk, använda deras termer och så vidare, men försöker inte att förstå mitt språk och varför jag använder det. Sedan blir det liksom helt upp till mig att ansvara för deras förståelse av saker inte ting, om de inte begriper vad jag menar så är det mitt fel för att jag inte lyckats förklara ordentligt och inte deras fel för att de inte lyckas förstå. Det är alltid jag som måste göra eftergifterna. Detta är enligt mig ett väldigt tydligt exempel på hur tolkningsföreträde fungerar, att det en part säger är sant tills motsatsen är bevisad och att den som sitter på sanningen inte gör något för att hjälpa till.

För förståelse krävs att båda parter anstränger sig, det kan inte bara vara jag som står för anpassningen. Därför går jag inte in i diskussioner med människor som jag inte upplever är beredda att anstränga sig för att förstå mitt perspektiv. Jag upplever ofta att folk försöker skämma mig för detta, försöker hävda att problemet är att jag inte vill förstå andra och liknande. Jag ser ingen mening med att låtsas att vi försöker förstå varandra, för jag vet att det inte är sant. Det är slöseri med tid och ork och det är inget jag har lust med.

Att gå från hat till förståelse.

Jag minns när jag gick i typ sjuan och vi skulle läsa en bok i skolan. Jag tyckte den var överdrivet enkelt, men min lärare berättade att det var en av de första böckerna en stor merpart av barnen i en av klasserna hade läst. Den här klassen var den ”vanliga” klassen. Vi hade en ma-no-klass, en fotbollsklass och en ”vanlig” klass, och i den vanliga klassen samlades alla som blev över. Alltså alla som inte hade valt, alla som inte brydde sig.

Jag minns att jag då reagerade hånfullt och tyckte att de var dumma i huvudet och ointellektuella som inte ens läst en bok när de var så gamla. Idag ser jag det annorlunda. Det finns så mycket jag ser annorlunda. Där jag innan såg en korkad nazistfjortis ser jag idag en person som aldrig har fått det stöd hon behöver i skolan eller hemifrån, där jag innan såg en korkad knarkare ser jag idag en person som inte har fått den hjälp som behövs med att sluta, där jag innan såg idioter som misshandlade mig ser jag idag frustrerade människor som i brist på saker att göra strök omkring och letade efter konflikt.

Det är så mycket lättare att ha sympati nu, när man fått distans till alla de där personerna man träffade och som skadade en när man var liten. Idag kan jag se att jag alltid har haft det enklare, att jag har haft en sån jävla tur att växa upp med närvarande föräldrar, i ekonomisk trygghet, att jag har kunnat språket och allt det där. Och jag behöver inte ta revansch på alla de där personerna längre och ställa mig över dem, flina åt dem på tunnelbanan, för jag vet varför de gjorde som de gjorde.

Och det är så skönt att känna så. Att inte känna förakt eller hat utan att man känna sorg över att samhället måste vara ordnat så, och lättnad över att jag själv inte hamnade där. För nu, med den erfarenheten, kan jag i alla fall försöka göra något litet för att inte så många personer ska behöva hamna där. För att fler ska kunna samlas upp av samhället, ha något att ägna sin fritid åt, få ha intressen som inte handlar om att slåss och berusa sig och slippa känna den där frustrationen som jag tror att många av de här personerna kände.