Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

wpid-img_20140713_001833.jpgJag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.

Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter.

Ni vet konceptet Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter?

Vissa män inser när de får en dotter att en kvinna de bryr sig om (eller i alla fall vill tro att de bryr sig om) kommer lida av och begränsas av patriarkalt förtryck. Mannen inser då att det kanske vore en schysst grej om det inte var så. Han vill inte att hans dotter ska behöva få lägre lön, bli slagen av sin partner eller liknande, därför blir han feminist. Eftersom dottern är hans egendom och han vill att hon ska bli ”lyckad” så anammar han vissa feministiska idéer som han tänker sig ska gynna henne i livet.

Vad mannen missar är att han själv troligen kommer att vara sin egen dotters första patriarkala förtryckare.

wpid-img_20140710_174402.jpgFaderskapet är nämligen i regel en introduktion till patriarkalt förtryck. Av fadern lär en sig att ”respektera” manlig auktoritet, anpassa sig till förtryckande familjestrukturer och så vidare. Givetvis finns den undantag, men inom den genomsnittliga kärnfamiljen vågar jag hävda att det är såhär det ser ut. Nu menar jag inte någon slags nidbild av PATRIARKEN som styr familjelivet med järnhand, utan helt vardagligt patriarkalt förtryck som sker inom hemmet. Till exempel: att visa bristande intresse för sina barns liv och välmående, att kräva att ens barn ska ”prestera” på olika sätt för att göra en ”stolt”, inte respektera ens barns åsikter om saker och ting utan köra över dem med sin auktoritet, att inte erkänna barnet som människa, inte låta barnets utvecklas fritt på sina egna villkor och så vidare.

Jag tror att det som får så många män att bli feminister när de får en dotter är att de inser att de då kan vara feminister på ett sätt som inte utmanar deras auktoritet. De ser feminismen som ett sätt att ta hand om sin dotter, alltså att utöva ”faderskap”. De kan lära sin dotter att det här med feminism, det är viktigt. De kan vara feminister utan att tappa i auktoritet. De kan komma som sin dotters räddare i nöden och skydda henne från patriarkalt förtryck som främst utövas av andra personer och så vidare och så vidare. Så godhjärtat! Vilken Bra Pappa! Han kommer som en riddare i skinande rustning och hugger ner alla ickegenusmedvetna förskolelärare åt sin dotter så att hon ska kunna Utvecklas Fritt, men troligen är det han som utgör det största hindret i vägen för just denna fria utveckling.

Den man som är feminist för sin dotters skull borde först och främst fundera på sitt eget förtryck, och hur det drabbar kvinnor i hans närhet. Till exempel; om dottern har en mamma, hur påverkas hon av att han utsätter eller har utsatt mamman för patriarkalt förtryck? Hur drabbas dottern av att se hans interaktion med andra kvinnor? Detta är viktiga frågor att ställa sig om en gör anspråk på att vara en god far åt sin dotter. Det är nämligen inte bara agerandet mot själva dottern som spelar roll, utan även vilken dynamik som finns i familjen i övrigt. Om en inte vill förtrycks sig dotter måste en helt enkelt ta sig en rejält funderar på hur en hanterar alla kvinnor i sitt liv.

Givetvis är det bättre att få feministiska insikter sent än aldrig, men jag tycker att det säger en del om en får insikten i just det läge då en kan vara feminist och fortfarande utöva auktoritet över kvinnor på att safe sätt. Jag hoppas verkligen att den som börjar kalla sig feminist när han får en dotter också tar sig en funderare på hur har utövar patriarkalt förtryck mot sin dotter och andra i sin närhet.

Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.

Barnförtrycket.

wpid-img_20140625_214242.jpg”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Den där artikeln jag skrev om innan innehöll ju fler, och egentligen betydligt allvarligare, dumheter:

Likaledes ingår det i den traditionella mansbilden att byta däck, att skydda kvinnor och barn och att inte klaga i onödan.

Detta är ett mycket vanligt argument! Det hänvisas till den så kallade ”mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en riktig ”god” man är och denna fantasi motiverar sedan mäns makt över kvinnor, eftersom kvinnor behandlas ”bra”.

Raljerade lite om detta på twitter:

”Det ingår i mansrollen att skydda kvinnor”. Mmm, och det ingår i manspraktiken att utgöra det största hotet mot kvinnor. ”Mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en man borde vara, är ju helt irrelevant för att bedöma män som grupp?

Resonemanget lyder som följer: ”eftersom män enligt idealet ska agera såhär snällt mot kvinnor så är mäns makt rimlig”. Kvinnor ska helt enkelt vara utelämnade till män och hoppas på att dessa män beter sig som idealet föreskriver. Vi kan dock tydligt se att de flesta män INTE beter sig i enlighet med detta ideal. Vad ska den kvinna som bli slagen i sin relation med mansidealet till? Vad hjälper det henne i hennes situation? Vad ska hon säga till mannen som slår henne? ”hördudu, det där är faktiskt inte ett beteende som stämmer överens med idealet”. Kvinnor ska vara utelämnade till män, vi ska bara blint lita på att dessa män som har makt över oss är ”snälla”.

Feminism handlar inte om att män ska vara ”snälla” mot kvinnor utan om att kvinnor ska ha makt över sitt eget liv. Kvinnor ska inte behöva vara utelämnade till mäns godtycke, kvinnor ska själva kunna avgöra sitt öde. Jag vill inte att mitt välmående ska hänga på om jag lyckas träffa en ”bra” man som inte slår mig eller inte. Att vara ”ridderlig” mot kvinnor är bara att sätta dem i guldbur. Vi får kanske fina saker, men vi får inte makt. Männen hyllar oss så länge vi är deras lydiga objekt, när vi kräver makt över våra liv är det annorlunda.

Just nu läser jag Sexualpolitiken av Kate Millet, i vilken hon bland annat gör upp med just det här snacket. Hon kallar det ”ridderlighet”, alltså det här mansidealet som handlar om att bete sig fint och snällt mot kvinnor, rädda och skydda kvinnor och så vidare. Denna ridderlighet anser många vara ett skäl till att män ska ha makt i samhället. De ska ha makt över kvinnor eftersom de, enligt idealet, ska vara goda mot de kvinnor de har makt över. Kvinnor ska alltså lita på att män beter sig bra mot dem, utan att ha någon som helst faktisk makt över sitt eget liv. Det är väl kul om en hittar en man som faktiskt beter sig bra mot en, men desto värre om en inte gör detta.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?

Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

När kvinnor väljer att inte ingå i relationer med män så blir de ofta trakasserade och ibland utsatt för våld av just… män. Kanske är det detta våld, som till exempel kvinnor som lever med andra kvinnor får utstå, som männen ska ”skydda” oss från. Männen ska alltså skydda oss från sitt eget våld. Först lär män oss att män utgör ett hot, sedan erbjuder de oss ”skydd” från detta hot i utbyte mot att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, eftersom män som känt bara skyddar den kvinna som är hans egendom. Detta är en maffiametod som kallas för ”beskyddarverksamhet”.

Det funkar inte att hänvisa till den så kallade ”mansrollen” eller den idealiserade bilden av hur män ska vara som ett argument för mäns makt över kvinnor. Det är fullständigt ointressant hur det ser ut i olika patriarkala fantasier, det som spelar roll för faktiska kvinnor är ju vad män faktiskt gör, och det stämmer tyvärr mycket sällan överens med dessa patriarkala hallucinationer. Jag fattar att män hemskt gärna vill tro att deras makt är berättigad, men det är den inte. Ni är liksom inte så goda, så ridderliga, att det kompenserar det faktum att ni håller oss i förtryck. Jag fattar att ni gärna vill tro det för att lätta samvetet, men det stämmer helt enkelt inte.

Att tro att den ytterpyttelilla chansen att träffa en man som faktiskt lever upp till ridderligheten kompenserar lägre lön, mer hushållsarbete, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och så vidare är så oerhört verklighetsfrånvänt och självförhärligande att jag inte vet vad jag ska säga. Det är SÅ DUMT, det är ett sådant gigantiskt nedvärderande av kvinnors intelligens och förmåga att leva lika fria liv som män. Män som talar om ”ridderlighet” tror alltså på allvar att de är så jävla bra för kvinnor att det kompenserar allt förtryck som kvinnor får utstå i patriarkatet.

Att vara mottaglig för patriarkalt förtryck.

IMG_20140423_202000Vanlig grej – att det är kvinnors eventuella mottaglighet för förtryck som diskuteras och inte förtrycket som sådant. Tycker överlag att just detta är intressant, hur ”mottaglig” en är och vad det innebär. Många kvinnor uppfattas nog som mindre mottagliga än vad de egentligen är eftersom de inte reagerar direkt, utan sväljer en massa skit istället som ofta lever kvar inom dem. Jag uppfattar mig själv som mindre mottaglig nuförtiden när jag reagerar på saker direkt istället för att gå omkring och gräma mig i en evighet. Jag kan släppa det som sker mycket snabbare nu, det plågar mig inte lika länge. Många tolkar nog detta som att jag är mer mottaglig än andra eftersom jag gör det tydligt för omgivningen att jag inte accepterar förtrycket, alltså uppfattas jag som ”svag” i förhållande till andra kvinnor.

Att vara ”stark” innebär i mångas ögon helt enkelt att svälja en massa skit, inte att göra motstånd mot det en utsätts för. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur detta kommer sig, det är ett sätt att måla ut de kvinnor som engagerar sig feministiskt som svaga, att problemet ligger hos dem och inte i det system vi lever i.

Ladu dahmer har lägligt nog också skrivit om detta idag. Läs!

Att rangordna förtryck.

Det finns ett test som har cirkulerat en del på facebook som går ut på att avgöra hur privilegierad en är. I testet så avverkas en rad områden och så får en en samlad ”poäng”. Detta verkar vara en populär grej att göra bland diverse pk-människor.

Detta påminner mig om när jag får frågor i stil med ”vem är mest förtryckt, en arbetslös man i rullstol eller en kvinnlig Vd”. Som om intersektionalitet handlade om att avgöra ”hur förtryckta” enskilda individer är.

intersekJag tänker typ såhär; intersektionalitet handlar om att se hur olika strukturer samverkar med varandra, på en samhällsnivå. Visst kan det vara relevant att ta upp enskilda individer som exempel (det är pedagogiskt bland annat) men att ha detta som sitt huvudfokus känns inte särskilt relevant.

Vad ska vi göra av informationen om vem som är mest förtryckt? Upprätta en talarlista? Hur hjälper den här informationen oss i något slags politiskt projekt? Det känns som att det handlar om positionering snarare än analys.

Ett annat problem är att när en gör den här typen av listor så kommer en oundvikligen att glömma något, för det går liksom inta att täcka in allt som skulle kunna missgynna en individ i livet. Hur avgörs vilka ”poäng” olika poster får på denna lista? Allt förtryck ger ju inte samma konsekvenser, vissa påverkar kanske mer materiellt, andra mer psykiskt och så vidare.

Sedan tänker jag också att det är en väldigt förenkling att dela ut poäng för förtryck, det indikerar att de liksom skulle kunna bytas ut mot varandra lite hipp som happ, att det inte spelar så stor roll vilket förtryck det rör sig om så länge det är lika illa. Men till exempel kvinnoförtryck och rasism är väldigt olika former av förtryck, strukturerna ser väldigt annorlunda ut. Det går inte att reducera till en poäng och därifrån avgöra ”vem som förtrycker vem” eller liknande, utan det skapar oss som individer.

Det finns också en antydan av att den som står längre ner i skalan inte kan förtrycka den som finns högre upp. Men en man som på det stora hela har en sämre position än en kvinna kan fortfarande utöva patriarkalt förtryck mot henne, liksom en vit person som har en sämre position än en rasifierad fortfarande kan utöva rasism. Det handlar inte om enskilda individer utan om system som ger vissa personer en viss typ av makt i en given kontext, det är systemet vi måste rikta in oss på och inte enskilda individer som har en privilegierad position inom det. Vi måste ifrågasätta allt utövande av maskulinitet, inte bara det som privilegierade män står för. Det är maskuliniteten som sådan vi måste se och bekämpa.

För mig är intersektionalitet ett verktyg för att kunna se samhällets komplexitet, inte ett sätt att rangordna människor. Att ta detta verktyg, intersektionalitet, och göra en såpass platt och förenklad grej av det känns som att gå emot själva poängen med verktyget från första början. Att säga ”okej, världen är mer komplex än att det finns en förtryckande struktur, låt oss ta denna insikt och reducera det till ett poängsystem”. Ja, eller så skiter vi i att göra det och analyserar samhället istället, pratar om hur strukturerna ser ut och vad de innebär istället för att rangordna vilka positioner som är ”värst”. Hur fungerar egentligen rasism, sexism, kapitalism och så vidare? Vad är det som upprätthåller dessa strukturer, vilka konsekvenser får dem och framförallt; hur kan vi motarbeta dem?

Jag vill möta män som människor och inte som potentiella hot.

Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.

Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.

För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.

Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?

Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.

IMG_20140414_110839Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.

Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.

Varför skulle jag inte bli arg över förlöjliganden av en rörelse som kämpar emot förtryck?

En sak jag tycker är märklig är hur människor tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt när vi blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen.

Såhär ser det ut från mitt perspektiv: jag engagerar mig på en massa olika sätt i en rörelse som arbetar för social rättvisa mellan män och kvinnor. Jag arbetar emot ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till.

Svt väljer att göra en serie i tre delar som går ut på att ”diskutera” feminismen, men som enligt utsago från en mängd personer jag litar på, snarare handlar om att förlöjliga den (har inte sett programmet själv och kommer inte heller göra det, har ingen lust att bli mer upprörd och uppgiven än jag redan är). Detta är alltså frågor som på ett mycket konkret sätt avgöra många människors liv, som handlar om liv och död för många. Feminism handlar bland annat om rätten till sin identitet, om sexuellt våld, om ekonomisk makt, om inflytande över sitt eget liv och om misshandel. Detta är mycket mycket viktiga frågor för en väldigt stor del av jordens befolkning, och feminister spenderar mycket tid och energi på att kämpa emot förtryck.

När människor försöker förlöjliga feminismen förstår jag inte varför jag skulle ta detta med en klackspark och fokusera på något viktigare. Detta är, i mina ögon, en del i det motstånd som jag stöter på som feminist, det är en del i det som hindrar kampen för ett jämställt samhälle. Jag blir förbannad som fan när min kamp spottas på, inte bara för att jag blir kränkt personligen utan för att jag vet hur många människor som dagligen lider och dör som en följd av det här jävla samhällssystemet. Jag vet att kvinnor och trans*personer i denna stund våldtas, misshandlas och till och med dör som ett resultat av denna vidriga struktur. Jag tycker inte att det är någon jävla lek, jag vet att det är blodigt jävla allvar. Därför blir jag jävligt sur när någon på ett mycket aktivt sätt försöker sätta käppar i hjulet för oss som faktiskt lägger lite engagemang i att stoppa detta förtryck.

Jag är så trött på att agera ”moget” och liknande när det kommer till sånt här, och det är nog ingenting emot hur de för vilka ”hen” är en fråga om deras egen identitet känner inför att ständigt bli förlöjligade och utpekade som någon slags dålig och irrelevant feminism. Det är klart att det är något som en måste få reagera på och bli arg över.

Ja, jag blir förbannad när någon väljer att utnyttja sitt utrymme till att förlöjliga människor som kämpar för sina och andras rättigheter och jag har mycket svårt att förstå varför jag inte skulle bli det. Detta är inte någon tramsig lek för mig, det är en fråga om den politiska verkligheten i vilken jag utsätts för förtryck och kampen för att förändra detta. När personer kommer och tycker att jag ska ta emot deras eller andras förlöjliganden och trams på ett snällt sätt undrar jag vilken jävla verklighet de lever i. Jag lever i alla fall i en där kvinnor är förtryckta, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara okej med ett tv-program som fokuserar på att förlöjliga kampen emot detta förtryck.

Det hela blir liksom så jävla absurt när jag tänker på alla de vidriga berättelser om sexuellt våld, förtryck och mäns våld mot kvinnor jag får ta del av på daglig basis. Jag kan fan för mitt liv inte begripa vad det finns för jävla mening med att göra den typen av förlöjligande av feminismen, och jag kan inte heller förstå varför jag skulle acceptera det och typ ”gå vidare” eller något liknande. Jag kommer att fortsätta vara feminist trots dessa fåniga försök till smutskastning, och jag kommer fortsätta tycka att de som sysslar med detta är idioter som inte bara inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck.

En död mansroll är en bra mansroll.

Att vara man i ett patriarkat är att ha makt och kontroll över kvinnor. Detta är hur manlighet skapas. Alla mansroller som finns går på ett eller annat sätt ut på att skaffa sig denna makt och kontroll, på mer eller mindre vidriga sätt. Att genom fysiskt tvång ta kontroll över kvinnor är ett sätt, som inte är särskilt accepterat, att skaffa sig ideologisk kontroll, definiera kvinnor, är ett annat mer subtilt.

När män talar om att de måste hitta en ny mansroll handlar det om att de vill hitta nya sätt att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor, sätt som är socialt accepterade, sätt som inte feministerna har förstört än. Detta är ett viktigt projekt för många män, som inte är taggade på att vara uppenbara förtryckare men som mer än gärna subtilt upprätthåller sina förtryckande positioner. Denna ”nya mansroll” kan till exempel handla om att en ska kunna vårda sitt yttre mer, vara en närvarande far, baka surdegsbröd, läsa böcker eller liknande. Det kan också handla om att försöka ”hitta tillbaks” till någon slags tänkt ursprunglig och ”god” mansroll. Typ en man som är lugn men kontrollerad, som kan ”hantera kvinnor” och så vidare. Inte någon jävla mes, helt enkelt.

Vad alla dessa ”nya” mansroller har gemensamt är att de är förtryckande. Alla dessa mansroller upprätthåller på något vis makt och kontroll över kvinnor. Antingen genom en spelad maktlöshet och oansvarsfullhet som sätter varje kvinna i en mammaroll, eller genom att gång på gång ta sig tolkningsföreträde och utöva makt genom en mer öppet auktoritär mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.

Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Egentligen är det sjukt att detta ens diskuteras. Om vi nu erkänner möjligheten att förändra mannen, varför inte bara ta bort hela skiten. Varför ska vi nöja oss med något så ynkligt som en förändrad mansroll, när vi istället skulle kunna bli människor, slippa definieras som i första hand kvinnor eller män. Jag tycker att det är obegripligt.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

De som letar efter en ny mansroll letar egentligen bara efter nya sätt att förtrycka, att utöva makt och kontroll över kvinnor. Det rör sig om en omgruppering i patriarkatet, en metod för bevarande, och det är på intet sätt ett framåtskridande projekt. Det är klart att patriarkatet förändras då och då, det betyder inte att det försvinner på något sätt, bara att det anpassar sig till samhället i övrigt. Att diskutera mansrollen problem utan att diskutera mäns förtryck av kvinnor är ett sorgligt enögt projekt som endast åsyftar patriarkatets bevarande, det är smidandet av nya vapen till mannens förtjänst, en bekvämare förtryckarposition att inta. Som feminist vänder jag mig självklart emot detta.