Jag väntar aldrig innan jag publicerar känsliga och privata texter. Då vet jag att jag kommer tveka och sudda ut och överredigera. När man gör det så är det tyvärr ofta så att man tar bort det som gjorde texten bra från första början.
Om det sedan skulle visa sig vara riktigt illa, då tar jag istället bort texten i efterhand. Men motståndet för att ta bort är så mycket större då och då låter jag ändå det mesta vara kvar. Har kanske raderat inlägg två gånger.
Det är nästan alltid texterna man tvekar om som är bäst. När man går lite över gränsen för vad man ska känna sig bekväm med, när man är lite för privat. Inte så att det blir obehagligt, men lite kittlande.
Det är väl lite det som är grejen med min bloggutmaning. Att uppmana mig själv och andra att gå över den där gränsen kring något som annars brukar ses som något man ska hålla för sig själv. Jag har faktiskt aldrig någonsin fått ta någon skit för något av de inlägg som jag tvekat kring, jag har bara fått enormt positiv respons från människor som känner igen sig i det jag skriver eller människor som reflekterat över sitt liv på grund av mitt inlägg. Och då blir jag glad, för jag älskar när jag kan skriva texter som berör. Och för att kunna beröra måste man ibland gräva lite i det som anses vara privat.