Etikett: privat

Att vara privat.

Det finns ett uttryck som går ”var personlig, men aldrig privat” som man hör ganska ofta när det talas om bloggar. Gud vad jag stör mig på det här uttrycket.

Det är är privat är väl per defintion det jag inte vill att människor ska veta, alltså det jag vill hålla privat. När man inte vill berätta om något säger man ju ”nej, det är privat” men man går ju inte omkring och säger att saker och ting man berättar om är privata om det inte är för ens närmaste vän.

Mycket av det jag skriver om skulle säkert uppfattas som alltför privat av ett flertal, men för mig är det inte det i och med att jag är villig att berätta om det. Sedan kan det alltid ske att någon man helst inte vill ska läsa trillar över bloggen, men det är en risk jag tar eftersom jag finner det så tillfredsställande att skriva om det jag skriver om.

Vad jag också tycker är störande är alla bloggare som gör en väldigt stor grej av vad det inte skriver om på olika sätt. Typ skriver inlägg om att ”jag skriver inte om mitt sexliv”. Jaha? Varför inte bara skita i att skriva om det då? Varför måste man göra läsarna medvetna om var man drar gränsen.

Jag drar också gränser vid vissa saker. Det är självklart, det gör alla människor. Men jag skriver inte inlägg om att ”här drar jag gränsen”. Jag bara skiter i att skriva om de sakerna, inga konstigheter.

Dessutom fattar jag inte grejen med att dra fasta gränser. Kan man inte bara skriva det som känns bra och relevant då, måste man på förhand bestämma sig? Det är väl onödigt att begränsa sig, det är väl något man tar som det kommer. Jag är glad att jag inte har satt upp några definitiva gränser eftersom jag är mer bekväm med att skriva om det mes nu än jag var när jag startade bloggen. Om jag hade satt upp gränser efter vad jag tyckte då hade det säkert blivit svårare när jag skulle passera dem.

Jag vill också påpeka att jag aldrig, seriöst aldrig, har fått påhopp för det jag skriver som är privat. Och jag kan ändå vara väldigt utlämnande. Sätt detta i kontext med att Engla, som är sjukt snål med detaljer ur sitt privatliv, får skitmycket påhopp. Detaljer ur privatlivet behöver inte göra en sårbar.

Att gå över gränsen.

Jag väntar aldrig innan jag publicerar känsliga och privata texter. Då vet jag att jag kommer tveka och sudda ut och överredigera. När man gör det så är det tyvärr ofta så att man tar bort det som gjorde texten bra från första början.

Om det sedan skulle visa sig vara riktigt illa, då tar jag istället bort texten i efterhand. Men motståndet för att ta bort är så mycket större då och då låter jag ändå det mesta vara kvar. Har kanske raderat inlägg två gånger.

Det är nästan alltid texterna man tvekar om som är bäst. När man går lite över gränsen för vad man ska känna sig bekväm med, när man är lite för privat. Inte så att det blir obehagligt, men lite kittlande.

Det är väl lite det som är grejen med min bloggutmaning. Att uppmana mig själv och andra att gå över den där gränsen kring något som annars brukar ses som något man ska hålla för sig själv. Jag har faktiskt aldrig någonsin fått ta någon skit för något av de inlägg som jag tvekat kring, jag har bara fått enormt positiv respons från människor som känner igen sig i det jag skriver eller människor som reflekterat över sitt liv på grund av mitt inlägg. Och då blir jag glad, för jag älskar när jag kan skriva texter som berör. Och för att kunna beröra måste man ibland gräva lite i det som anses vara privat.

Men ge bara människan pengar.

Detta fattar jag bara inte: om jag hade varit Fredrik Reinfeldt just nu så hade jag fan gett pengar från mina privata besparingar till Annica Holmquist. Det känns som ett värt pris att betala för att inte vara det ondaste människan i landet med hela svenska folket.

Att regeringen inte bara tar och fixar till de här utförsäkringsgrejerna. För det första så verkar det mest handla om systemfel, det vill säga att det verkligen finns belägg för att en människa ska vara sjukskriven men att det inte efterföljs för att systemet är efterblivet och godtyckligt.Visserligen är systemfel ofta jävligt mycket svårare att lösa än att bara pumpa in pengar i det hela, men ändå. Det borde tas tag i nu, om inte för våran så för i alla fall för deras egen vinnings skull.

Systemet var troligen efterblivet och godtyckligt redan innan men när de får mindre pengar att röra sig med blir fallen självklart extremare. Jag tror dock inte att någon i varken opposition eller regering tycker att det är så det ska ligga till men lösningen bör inte vara att pumpa in mer pengar utan att se till att ingen utsätts för godtycke eller en orättvis bedömning. Det bör finnas extremt stränga och tydliga ramverk för vad man ska göra med olika fall inom alla områden där man sysslar med människor i utsatta situationer, annars kommer det alltid att leda till godtycklighet.

Jag har dock sagt det förut och jag säger det igen: svenskarna är ett av världen friskaste folk, men paradoxalt nog också ett av de mest sjukskrivna. Jag tror inte människor mår bra av att daltas med, att sitta inne och mysa i det sociala försäkringssytemet när man egentligen behöver komma ut och vara lite produktiv. Ni vet: skaffa ett jobb, plugga på högskola eller något annat inkomstbringande. Det är inte bara blaj att människor i allmänhet mår bra av att ”göra rätt” för sig. Sen finns det ju de som bidragsfuskar också, vilket är ett jävla ofog som man verkligen borde komma till bukt med.

Människor som kan jobba och människor som redan jobbar men fuskar till sig bidrag också borde inte få pengar från försäkringskassan, för det är helt enkelt inte dem den är till för. Försäkringskassan är till för dem som är sjuka, som inte kan jobba. Det är såklart förjävligt att människor som verkligen är sjuka blir utförsäkrade men det handlar troligen mest om ett systemfel, att det inte finns tillräckligt tydliga ramverk eller att de redan existerande inte efterföljs som önskvärt.

Fast det vittnar fortfarande om en fruktansvärd jävla människosyn när det enda Fredrik kan säga om det hela är att ”det säkert kommer att lösa sig” och att försäkringskassan trots all kalabalik inte ger henne pengar. Så därför är jag ändå jävligt glad att jag kan säga att jag inte röstade på moderaterna i det här valet.

Mänskliga rättigheter kan inte villkorliggöras.

I EU-konventionen står det att alla medborgare ska ha rätt till en massa saker, bland annat att utöva sin religion. När burkaförbud kommer på tal tycker många att man inte behöver ha burka för att utöva sig religion, vissa menar att burka är en kulturell symbol och inte en religiös och att den därför inte bör respekteras i samma utsträckning, vissa menar att burka är ett så starkt förtryck för andra saker vi tror på, som jämställdhet, att rätten att bära den kan ställas under nyttan av att inte ha den i samhället.

Det är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utesluta Sd-anhängare från facket, ty facket är ingen vanligt organisation där man kan välja lite hursomhelst vilka man vill ha med, fackföreningar är tvärtom en av grundpelarna i demokratin som den ser ut idag. På samma sätt som man som brevbärare inte kan vägra dela ut Sd:s reklam, eller som valarbetare inte kan välja att diskriminera dem valsedlar man inte gillar, så kan inte facket strunta i att ge folk med vissa åsikter sitt skydd på arbetsplatsen.

De flesta är vid frågan ”tycker du vi ska ha yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet?” rörande överens om att det är precis så det ska vara, att friheterna ska finnas alltså. Problemet verkar ligga i hur man definierar dessa friheter. Många tycker att de som önskar böra bruka måste prioritera, alltså välja mellan att antingen utöva sin religion eller ta del av en förmån som vi har medborgerlig rätt till att ta del av.

Religionsfrihet eller åsiktsfrihet ska inte tolkas som rätten att vara troende eller ha en åsikt inom hemmets väggar eller tillsammans med andra likasinnade, ty det är en rättighet som dels redan faller in under rätten till privatliv och om religions- eller åsiktsfriheten skulle innebära endast det så skulle den vara totalt överflödig. Religionsfrihet bör snarare tolkas som rätten att utöva sin religion var och när som helst (givetvis utan att skada andra eller störa den allmänna ordningen, som man till exempel hade gjort med böneutrop fem gånger om dagen) utan att för den sakens skull bli uteslutet ur sammanhang som annars är våran rätt att delta i. Skolan är ett sådant sammanhang och därför kränker burkaförbudet religionsfriheten.

Om man tycker att burkaförbud är okej för att folk ändå kan välja om de ska gå i skolan eller ej (inte grundskolan, men vad jag vet så finns det inte en enda niondeklassare som har burka) har man missförstått konceptet frihet och demokrati. Vi är alla fria om vi väljer att stå utanför samhället, om jag önskar springa omkring i skogen så kan jag göra det och vara fri att bära burka när jag gör det (inte riktigt kanske, men ni fattar poängen). Friheter ska inte diktera vad vi är fria att göra om vi verkligen verkligen ger upp allt annat till förmån för det, friheter ska diktera vad vi får göra samtidigt som vi ingår i samhället med alla dess fördelar. Om man skulle utgå från något annat så skulle dessa friheter inte vara något värda.

Hur man än vrider och vänder på burkaförbud i vilket sammanhang som helst (utom när man av andra skäl är tvungen att kunna identifieras, som på banken eller i domstol) så strider det emot FN:s och EU:s konvention kring mänskliga rättigheter och därmed mot två skrivelser som är sjukt högt respekterade och anses ha ett stort politiskt inflytande och ofta åberopas som argument när man debatterar. Att urholka de mänskliga rättigheterna och få frihet till X att betyda vad jag har rätt till att göra i min ensamhet eller på bekostnad av att delta i förbund och förmåner som är av samhället givna är mycket farligt, för det leder till att mänskliga rättigheter inte betyder något alls. Dessa rättigheter ska inte vara möjliga att kompromissa bort, i sådana fall hade de knappast varit rättigheter vi talade om.

Om vitsen med retuchering.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Kissies Beryktade retuscheringskonst och frågar sig vad meningen är.

Meningen är att att Kissie definierar hela sin personlighet utefter sin blogg, hur mycket hon än försöker förneka detta. Faktum kvarstår att Kissie är den person hon visar upp i sin blogg, endast, hon verkar inte ha en personlighet utanför det. Visserligen tjatar hon alltid om ”Alexandra”, den person som hon säger sig vara privat, men det är väl knappast någon annan än hon själv som tror på den smörjan. Kissie bryr sig inte om hur hon uppfattas i verkligheten eller om hur hennes blogg färgar det intryck hon ger på folk, hon bryr sig bara om sin bloggpersonlighet och ju snyggare, provocerande och utpräglad den är desto bättre. Alltså ställer sig Kissie inte frågan hur folk uppfattar henne i verkligheten.

Det är obehagligt med människor som skapar sig alteregon som ursäkt till att bete sig som ett svin i vissa sammanhang. Att säga att det inte är ens ”riktiga” personlighet är så jävla förljuget och efterblivet. Människan är inte så skapad att man har två olika personligheter såvida man inte har någon slags (ganska ovanlig) psykisk sjukdom. Det finns inga handlingar man inte kan ansvara för. (Undantaget dem som men begår under hård psykisk eller fysiskt tryck, vilket inte är fallet när det gäller Kissie. Jag tror knappast att någon sitter med pistolen mot hennes huvud och tvingar henne att spela den där rollen).

Nog om det. Det som är så obehagligt med Kissie är hur hon totalt skiter i hur hennes privatliv drabbas av bloggen. Hon skriver att hon hatar sin nyfödda halvsyster, skaffar ett par gigantiska bröst jag starkt misstänker att hon inte vill ha, lägger ut en videoblogg där hon mordhotar Bella och Tyra innan deras program och retuscherar sina bilder så att hon ser ut som en karikatyrbild på en utvikningsmodell. Även om det från början kan ha varit en oskyldig lek så är det uppenbart att bloggpersonligheten Kissie har tagit över Alexandra, för med det ryktet och den framtoningen så sabbar man tyvärr stora delar av sitt liv, om jag var Kissies morsa hade jag till exempel inte blivit så glad av att hon smutskastade min dotter i vartannat inlägg. Framförallt så kommer Alexandra mer och mer formas efter sin bloggakarraktär, för så är det när man spelar en roll flitigt.

Alexandra tycks inbilla sig att det inte är så det fungerar, att man kan separera sin offentliga personlighet från sin ”riktiga” och att dessa tu inte influerar varandra vilket givetvis bara är banalt. Kissie har många vänner genom bloggen, hon har bloggen som sitt jobb och utöver det så ägnar sig åt aktiviteter att skriva om i bloggen. Dessutom har de flesta hon träffar läst hennes blogg, vilket gör att deras förväntningar på henne är att hon ska bete sig som i den, och om folk förväntar sig något visst av en person så levererar personen för det mesta just det.

Men det här förstår inte Alexandra, hon tror att Kissie är en mask som hon kan ta av och sätta på närhelst hon behagar, hon tror att både hennes anseende och hennes egna personlighet ska stå oberörda när hon väljer att ta av den. Jag önskar henne lycka till, men jag tror tyvärr inte att det kommer fungera. Man kan inte byta personlighet bara sådär.