Idag är det internationella kvinnodagen, och eftersom jag skrivit om att vi borde fira feminismens framsteg så tänkte jag skriva lite om vad feminismen har åstadkommit i mitt liv.
Innan så kände jag alltid skuld. Skuld över den jag var, hur jag såg ut och hur jag reagerade på saker. Jag kunde ofta bli arg, men jag kände aldrig att det var legitimt utan uppfattade istället mig själv som hysterisk. Jag kände både skuld för att jag var kvinna och för att jag inte var tillräckligt mycket kvinna, för att jag inte var rätt sorts kvinna. Jag kände skuld över att jag hade ätstörningar, för det uppskattar inte män. Jag kände skuld över att jag var tjock. Jag kände skuld över att jag inte bara kunde vara sådär lagom och perfekt som idealkvinnan är.
Feminismen fick mig att inse att ”kvinnlighet” är en omöjlig balansgång, att det är fullkomligt omöjligt att nå det där idealet om att vara avslappnat perfekt. Det gjorde såklart inte att alla jobbiga tankar om mig själv försvann, men jag fick plötsligt verktyg för att ta mig ur dem. Någonstans därinne fanns en medvetenhet om att det jag strävat efter var en ouppnåelig utopi. Sedan tog det tid innan jag lyckades bli kvitt beteenden, och vissa är jag fortfarande inte av med. Men feminismen har gett mig ett oerhört mycket mer avslappnat förhållningssätt till mig kropp. Till exempel så har jag inte en enda gång tänkt att mitt senaste uppbrott har något att göra med att jag inte är tillräckligt snygg, en tanke som låg otroligt nära till hands i mina tidigare relationer. Jag kan inte nog markera vikten av detta. För det mesta tänker jag inte på det eftersom det ligger långt bort i tiden, men fy fan vad skönt det är att jag inte längre behöver bry mig om alla dessa saker. Det är verkligen en stor lättnad.
Feminismen har också fått mig att börja reflektera mer över vad jag faktiskt intresserar mig för istället för vad jag borde intressera mig för. Innan så kunde jag ”intressera” mig för olika mäns intressen, för att jag tänkte att de av någon anledning satt inne på någon högre kunskap eller så. Jag nedvärderade ofta mina egna intressen (typ denna blogg) för att de var för stereotypt kvinnliga eller fåniga. Sedan jag börjat intressera mig för feminism och kvinnor har jag successivt också slutat intressera mig så jävla mycket för män. Jag har slutat tänka att jag behöver lyssna på män eller bry mig om vad män har att säga. Sedan händer det såklart att jag gör det ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Observera att för det mesta är män faktiskt ganska ointressanta, och det är helt jävla okej att inte lyssna på dem då. Det är helt jävla okej att inte veta något om deras tråkiga intressen, det är helt okej att inte bry sig om deras åsikt.
Men vad feminismen framförallt gjort är att jag har kunnat lyckas släppa skulden över att vara förtryckt. Jag har ju liksom länge vetat att jag är förtryckt, även om jag snarare talat om det i termer av att jag är ofri. Däremot har jag härlett detta till mig själv, till att jag inte är stark nog att bryta mig ur förtrycket. Feministisk teori har fått mig att förstå att det inte är mitt fel att jag inte har varit stark nog att bryta mig loss helt från min kvinnoroll, ha jämställda relationer och så vidare.
Och framförallt har feministisk teori gett mig kraft till förändring. För när jag har kunnat släppa skulden över allt som sker i mitt liv, så har jag också tydligare kunnat se de områden på vilka jag faktiskt kan förändra saker och ting. Det har blivit lättare för mig att ta tag i mina problem när det inte längre har framstått som att jag måste lösa allt i hela världen, när jag insett gränserna för vad som är möjligt för mig att påverka. Istället för att kräla runt i skuld som ju faktiskt är en jävligt okonstruktiv känsla så har jag kunnat se mina problem klarare än jag någonsin har gjort innan, istället för att hänga upp mig på illusioner så har jag kunnat se saker för vad de är. Det har varit oerhört befriande.