känslomässigt ansvar – Fanny Åström

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Känslomässigt arbete och ansvar.

Jag får ibland frågan vad känslomässigt ansvar/arbete är, så jag tänkte att det kunde vara en bra grej att försöka samla ihop det lite mer.

Kort kan en säga att känslomässigt ansvar är att ta ansvar för det känslomässiga arbete som krävs för att relationerna en är i ska fungera. Detta känslomässiga arbete är till exempel att prata om det som sker i relationen, att diskutera problem som uppstår och hantera konflikter. Detta innebär inte bara att ta ansvar för relationen utan också att ta ansvar för sitt eget mående i relationen. Att ta ansvar för sitt eget mående innebär inte att en alltid ska må bra, men att en själv försöker förstå vad som pågår i ens inre, vad en behöver för att må bra och så vidare.

Vissa blandar ihop känslomässigt ansvar med att Prata Om Känslor i största allmänhet. Detta ingår såklart i viss mån, men det behöver absolut inte vara så att de som pratar mest är det som är bäst på att ta ansvar. Ofta så kan relationssamtalet vara ritualiserat, ett sätt att känna att en Löser Ett Problem, snarare än något som faktiskt är utvecklande. Det kan också lätt bli infekterat om en pratar om samma sak igen och igen utan att det sker förändring. Att bara prata utan att faktiskt reflektera eller försöka förändra något är inte värt särskilt mycket. Jag tänker snarare att ett rimligt mål är att slippa snacka så mycket om sina relationer, för det är sällan särskilt roligt. Detta tänker jag görs bäst genom att förekomma olika problem och förebygga dem.

Ett sätt att ta känslomässigt ansvar kan till exempel vara att fundera på hur en bör organisera sina relationer för att må bra. Detta har jag själv gjort en del på sista tiden. Jag har märkt att jag ofta mår dåligt av att vara i romantiska relationer, så jag har funderat på varför det blir så och vad jag kan göra åt det. I mina ögon är det ansvarsfullt att reflektera över avslutade relationer och fundera på vad det var som fungerade dåligt, så att en kan undvika att göra samma misstag. Många människor kastar sig in i nya relationer direkt, och gör samma misstag igen, vilket jag tycker är jävligt oansvarigt. Detta baserar dig på en idé om så kallad ”personkemi”; vissa människor ”passar” en ihop med och andra inte och relationsproblem kan härledas till detta. Jag ser det snarare som att det handlar om hur en organiserar sina relationer.

Just nu tar jag känslomässigt ansvar genom att inte sylta in mig för mycket i relationer och genom att kommunicera detta till de berörda. De jag har relationer med känner i hög grad till mina begränsningar. Jag reflekterar aktivt över vad som fungerar för mig och kommunicerar det när jag kommer fram till något av relevans. Detta behöver inte innebära att en snackar om känslor hela jävla tiden (så tråkigt), det handlar mer om att vara öppen med vad som pågår.

Ett klassiskt sätt att inte ta känslomässigt ansvar är att strunta i att berätta om en är i ett läge som gör att ens förhållningssätt till någon förändras. Detta har jag varit med om i relationer med människor med problem som valt att inte kommunicera att de har dessa problem, med hänvisning till att de inte vill ”bekymra” en. För det mesta märker en ju att problemen finns där, men när den parten som har dessa problem inte kan prata om det så går det inte att hitta några rimliga lösningar.

Om en vet med sig att en har väldigt svårt att prata om saker kan en antingen förklara det, eller undvika att ingå i en viss typ av relationer. Att ta känslomässigt ansvar behöver inte vara att prata om precis allt, utan snarare att klargöra var ens gränser går. Typ: ”det här är jobbigt men jag orkar inte gå in på detaljer nu”. Fördelen med det är att den andra personen slipper undra om det är något fel på dem när det är en själv som går igenom en jobbig period. En behöver inte berätta precis allt om sig själv, det kan vara jävligt obehagligt för många. Det viktiga är att en förmedlar den information som behövs för att den andra ska kunna förhålla sig till det som händer.

Att ta känslomässigt ansvar är också att ta upp saker och ting en upplever som problematiska snabbt. Det innebär inte att en behöver ta upp allt precis hela tiden, vissa saker kan en ju låta bero, men större grejer som bekymrar en borde komma ut i luften så snabbt som möjligt. Att låta saker och ting ligga och gro blir aldrig bra. Jag tycker ofta att män väljer att inte ta tag i ett problem tills att de hamnar i en konflikt, när de istället använder det ”emot” en. Typ att de förnekar att något är jobbigt men sedan klämmer fram att det varit de när de blir konfronterade med annat. Typ ”jaha du är ledsen men tänk på hur jag kände när du gjorde x då”, och så är det första gången en ens hör talas om det. Kanske har de rentav förnekat att de tyckte det var jobbigt. Detta är inte lösningsinriktad, utan det är ett sätt att undanhålla information så att en kan använda den när det råkar gynna en själv.

Det är också viktigt att båda tar ansvar för att skapa en miljö i relationen där en kan ta upp saker. Om det är så att den andra parten blir arg eller sårad så fort en tar upp ett problem så blir det såklart mycket svårare att göra detta. Vissa människor är konflikträdda och det måste såklart respekteras och diskuteras. Människor är väldigt olika när det kommer till att prata om saker, för vissa krävs det mycket för att kunna formulera sig och andra kan gå direkt på. Detta är i sig något som måste kommuniceras. Typ ”såhär tycker jag om att prata om relationer”.

Att ta känslomässigt ansvar handlar alltså om att skapa en miljö som är gynnsam för att utföra det känslomässiga arbete som krävs för att en relation ska fungera. Att vara medveten om sin begränsningar, att kommunicera dem och att respektera och känna in den en har en relation med är grundläggande. Att inte vänta med att ta upp saker för att det är jobbigt. Men det är också viktigt att respektera om ens partner inte vill prata om något på ett särskilt sätt, eller över huvud taget. Det handlar inte om total öppenhet kring allt, utan snarare om att känna in och förmedla sina egna gränser och att respektera andras. Om en sedan inte vill göra på samma sätt så får en väl gå skilda vägar, det är för det mesta bättre än att tvinga på någon annan sina värderingar.

”Känsliga killar” och att blanda ihop känslomässigt ansvar med självfixerat gnäll.

När det kommer till det här med män och känslor finns det en mycket vanlig uppfattning att känslomässigt kompetens handlar om att kunna ”prata” om sina känslor eller ”uttrycka” dem. Det ligger förvisso viss sanning i detta, men det är inte hela bilden. Många män är fullt kapabla till att uttrycka sina känslor men fortfarande helt inkompetenta när det kommer till att göra något av denna information. Typ ”jag känner såhär, då säger jag det” istället för att fundera lite på varför en känner som en gör, om det är legitimt och vad som kan göras åt saken.

Det finns en idé i samhället om att män inte ”får” snacka om känslor, vilket är skitsnack. Män ”får” visst snacka om känslor. När män uttrycker känslor så brukar de i regel tas på mycket stort allvar, till skillnad från när kvinnor snackar om känslor då de brukar häcklas för att de ”ältar” eller liknande.

Däremot har män ofta bristande förståelse för sitt eget känsloliv. De fattar helt enkelt inte vad deras känslor betyder. Typ om jag är lite grinig och lättirriterad en dag så brukar jag fundera lite på varför det är så. Har jag sovit dåligt? Har jag ätit dåligt? Finns det någon jobbig underliggande stress? Jag söker helt enkelt orsaken i mig själv först och främst, och i min omgivning sedan. Min upplevelse är att män sällan gör den här grejen, utan att de snarare går omkring och letar efter någon eller något som de ska kunna utleva sina jobbiga känslor på, någon de ska kunna projicera dem på. Jag tänker att detta hänger ihop med den generella synen på att män blir arga på grund av orsaker och kvinnor blir arga på grund av att de ”är” på ett visst sätt (hysteriska, överkänsliga och så vidare). Mäns ilska ses som en legitim reaktion på omgivningen, kvinnors ilska ses som något som blommar ut inifrån de själva. Även i de fall då det faktiskt finns i samhällets ögon legitima skäl för en kvinna att bli arg så anses till exempel hennes reaktion vara för stark och så vidare.

Ofta utmålas kvinnor som känslofixerade för att det finns en idé om att de talar mycket om känslor med sina kvinnliga vänner. Detta ligger det ju viss sanning i, och det har sin enkla förklaring i att en som kvinna i en heterorelation inte bara måste avhandla sitt eget känsloliv utan även sin partners, till skillnad från mannen som avlastar sig känslomässigt i relationen och låter kvinnan hantera det. Den erfarenhet jag har av att ”prata känslor” med mina vänner är inte att jag gör det för att det är så jävla kul utan för att lösa olika slags problem jag upplever i till exempel min relation. Det är alltså ett känslomässigt arbete jag bedriver när jag gör detta, inte någon jävla hobby. Men eftersom män i regel är väldigt omedvetna om behovet att lösa känslomässiga problem så tycker de väl att det är roligt att häckla den som gör det för att vara navelskådande. Och visst, det blir ju en del ältande, men det beror på att en för det mesta saknar en mycket viktig pusselbit, nämligen mannens sida av det hela. Eftersom det är väldigt svårt att ensam lösa ett problem där två personer är inblandade så blir det jävligt mycket mer snack än vad som är nödvändigt. Tänk vad bra det vore om män var lite mer delaktiga så en slapp älta!

Många män creddar sig själva för att de är så kallat ”känsliga killar” vilket i praktiken ofta innebär att de helt saknar distans till sitt eget känsloliv. De ”känner” en massa saker som de känner sig nödgade att reagera på utan att fundera särskilt mycket innan. Detta beteende vill de ska upphöjas eftersom det inte är ”macho”, det vill säga inte bygger på totalt förnekande av det egna känslolivet. Vad de missar är att det finns gott om sätt att utöva maskulinitet på som inte är att vara helt kall och hård i alla situationer. Bland annat är ett väldigt typiskt sätt att sätta sitt eget beteende i relation till en tänkt mer förtryckande manlighet, och höja upp sin egen. I en sådan situation så åtnjuter mannen manliga privilegium när hans känslor tas på allvar och ses som fina och bra just för att han är man.

Att ta känslomässigt ansvar är inte att bara häva ut sig sina känslor så fort en känner dem. En kan känna en massa olika saker som inte har någon som helst relevans. Om en blir ifrågasatt för sitt vidriga beteende kan en till exempel känna sig kränkt, det betyder inte att det är en känsla som är värd att ta i beaktning när en ser över relationen, utan det kanske är något en måste hantera på egen hand. En kan också ha problem med att bli arg så fort en känner sig det minsta hotad, att besvara varje ifrågasättande med aggressioner och så vidare. Att en i de här lägena känner vissa känslor som en också kan känna när en blir utsatt för förtryck innebär inte att en faktiskt blir det. Däremot brukar män ofta tro att så fort de känner en känsla så är den helt rimlig och legitim, och därför uttrycker de den.

Samma sak gäller män som är ”kära”. Ofta när män upplever något slags sexuellt/romantiskt intresse för någon så säger de helt sonika det. Jag har hört många historier om män som har sagt till vänner och/eller kollegor att de är kära i dem trots att de är inne i en annan relation som de inte planerar att avsluta. Utan någon som helst tanke på att sådan information kanske kan vara jobbig att förhålla sig till så uttrycker de den. Visst är det bra att vara ärlig med vad en känner, men det innebär inte att en kan säga vad som helst bara för att en känner det. Erkänn inte romantiskt intresse som du inte är beredd att ta ansvar för det. Samma sak gäller män som tvångsmässigt ”säger sin åsikt” så fort de tycker någon är snygg/sexig/ful/äcklig. Bara för att en ska vara ”ärlig” så behöver en inte säga allt som flyger genom ens skalle!

Detta är en sån grej jag verkligen önskar att fler män kunde greppa. Känslomässigt ansvar innebär inte att gå helt upp i sina känslor och kräva att alla ska anpassa sig efter dem, utan det innebär att försöka förstå sig själv som en kännande varelse i den kontext en befinner sig i, att förstå vilka känslor som uppstår varför och lära sig att hantera dem på ett passande sätt som går ut över andra i så liten utsträckning som möjligt.

Känslomässigt ansvar.

Fick en fråga på ask.fm om hur en tar känslomässigt ansvar, så jag tänkte att jag ska skriva lite om det.

Det en måste göra först och främst är att vara medveten om sina känslor och vara ärlig med dem inför sig själv och inför de personer som berörs av dem. Sedan måste en lära sig att hantera känslorna på ett sätt som inte blir destruktivt.

Vissa personer, framförallt män, tror att deras känslor skadar andra mindre om de väljer att dölja dem. Detta har säkert en mängd olika orsaker, dels en rädsla inför att erkänna sina egna känslor men också en oförmåga att förstå dem och därmed också en oförmåga att förmedla dem. Lösningen blir att vara tyst om dem i tron om att det på något sätt skulle göra att de inte finns. Men det gör dem såklart ändå, och det påverkar relationer med andra människor oavsett om en vill det eller ej. Det går inte att fejka känslor i nära relationer, i alla fall inte under någon längre tid, och ett sådant fejkande blir onekligen till skada för alla inblandade.

För att lära sig ta känslomässigt ansvar så kan detta vara en bra grundlista att beta av. Den är såklart influerad av de problem jag själv upplevt i relationer.

Förstår du dina egna känslor? Är det något du har insyn i eller bara ”kommer” det och sköljer över dig? Det kan vara en klok idé att försöka skaffa lite distans till vad du känner. Även om känslorna såklart ska tas på största allvar innebär inte det att allt du känner är sant eller att dina känsloimpulser är något som ska följas. Det går att vara väldigt uppe i vissa känslor och fortfarande försöka se skeendet med distans, se vad som är rimliga lösningar och så vidare.
När du säger och gör saker, gör ett så kallat rollövertagande. Detta är något kvinnor gör i större utsträckning per automatik eftersom vi är inlärda i att ständigt tänka på hur andra tänker och känner. Det går i korthet ut på att försöka förstå vad det du säger/gör gör med den andra personen. Det är ditt ansvar att försöka förstå detta och ta ansvar för det, och det är fundamentalt för att en relation ska fungera. Detta gäller alla känslor, inte bara negativa. Häv inte bara ur dig saker utan fundera på vad det innebär att du gör och säger som du gör, fundera på vad det skapar för förväntningar och mönster.
Fundera på hur du hanterar dina känslor. Detta är något jag just nu försöker göra när det kommer till självhat och ångest. De här känslorna dyker upp då och då i mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Däremot kan jag lära mig att hantera dem bättre. Jag kan lära mig att inte hamna i negativa mönster på grund av dem. Men för att kunna göra detta måste jag först inse att känslorna finns där och att de styr mig, först då kan jag lära mig att styra hur jag agerar på dem.
Var tydlig med hur du hanterar dina känslor. Jag kan ofta uppleva att män när de blir ledsna/irriterade/arga reagerar genom att stänga det inom sig. Detta är såklart något en kan behöva, och det är helt okej. Däremot så bör en vara tydlig med vad som händer. Säg typ ”nu känner jag såhär, och jag behöver vara ifred en stund”. Detta ska såklart respekteras av andra personer, och det är tyvärr inte alltid det händer. Jag tror dock att chansen är bra mycket större om en förklarar läget.
Sätt gränser på ett respektfullt sätt. Alla relationer behöver gränser, det är något som är till fördel för alla inblandade. Däremot måste gränser sättas på ett sätt som är respektfullt inför den andra personen. Var tydlig med vilka gränser du behöver och varför. Och sedan ska du givetvis känna av och respektera andra människors gränser.
Se din egen oförmåga. Förstå vilka saker du inte är kapabel till och klargör det. Bland det värsta en kan göra är att skapa illusionen av att en fixar saker som en omöjligt kan fixa för en annan människa. Det är viktigt att alla inblandade i en relation har en känsla för hur mycket en kan förvänta sig av varandra. Ja, det kan vara frestande att komma med löften för att en ”vill”, men om de inte kan hållas skapar det bara dubbel smärta för alla inblandade parter. Jag tror att det är väldigt viktigt att förstå premisserna på vilka en kan ha en relation, var gränserna går och hur mycket en kan göra för någon annan.

Resultatet av att inte göra detta är att personer i din omgivning hela tiden måste gissa sig till vad du känner, tycker och tänker, vilket skapar en maktobalans där kvinnor i regel tar mycket mer ansvar än män. Jag menar, hur ofta hör en inte kvinnor sitta och ”analysera” män, och hur sällan hör en inte motsatsen (om det inte rör hur en ska få ligga mest då). Detta är resultatet av att män är sämre på att ta känslomässigt ansvar.

Men det är verkligen inte lätt att träna upp den här förmågan, och jag tror att det är något en gör under hela livet. Jag tror att det är viktigt att en också erkänner detta inför sig själv och andra, att en inte har perfekt insyn i hur en fungerar och att en kan göra missar. Det viktiga är att dessa missar rättas till så fort som möjligt, och att en inte hamnar i en situation där en låter förväntningar finnas kvar trots att en själv insett att de är falska. Sådana illusioner kan vara bekväma att klamra sig fast vid, men de är bara destruktiva på sikt.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.