Inte allt för sällan hör man att det är en del av att växa upp att acceptera makten, orättvisorna och felen i världen. Som unga är människor ofta idealister men när man blir äldre, stadgar sig och skaffar familj så försvinner det. Man bryr sig mer om Rutavdrag än om stora och viktiga frågor, helt enkelt.
Jag har också börjat känna av detta. Jag har börjat känna en enorm matthet inför precis allt som har med politik att göra. Jag vill liksom bara slippa tänka på all skit som pågår i världen. Om det fortsätter såhär kommer jag nog slutligen inte orka vara något annat än likgiltig, det är jag övertygad om.
Jag tror att alla som bryr sig känner på det här sättet förr eller senare, i vissa perioder. Man orkar helt enkelt inte engagera sig alls när det dyker upp problem var man än vänder sig och allting verkar så oöverstigligt och alla är dumma i huvudet. Då är det enkelt att sluta sin inom sin bubbla och bara bry sig om sitt eget liv.
Men jag hoppas att det kommer tillbaka för eller senare, det där lustfyllda engagemanget. Den där känslan av att kunna vara arg, upprörd och förbannad utan att det slår ner en och istället ger en mer kraft i det man gör. Men nu, nu känner jag bara missmod och okonstruktiv vrede. Och jag vill inte att den ska förvandla mig till en likgiltig person som accepterar världen som den ser ut.
