Etikett: samhället

Twitter 1/6. Om stress.

Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!

Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.

Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.

Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Skrivit mer utvecklat om detta här.

Förminskande.

Någon tycker att det är att ”förminska” våld mot polisen att beskriva det som missnöje, vilket jag gör här. Våldet mot polisen ska inte förstås som något annat än omotiverat våld, missnöje kan en visa genom att till exempel skicka ett argt brev. Nå, alldeles oavsett om en tycker det är ”moget” eller ”konstruktivt” så är våldet som riktas mot samhällets institutioner och egendom, så även polisen, en missnöjesyttring. En kan såklart avfärda den som illegitim rakt upp och ner, och säga att de som utövar den är bortskämda eller vad en nu får för sig är en vettig kritik.

Jag orkar ärligt talat inte riktigt bry mig om att diskutera saken ty jag vet att den enda långsiktiga lösningen på detta problem är att skapa förutsättningar för de här människorna att ta sig ur sin prekära situation, göra något konstruktivt av sin tid och så vidare. Dessa möjligheter erbjuds inte idag. Dessa områden är ju mer eller mindre övergivna av samhället, dessa människor vet att de inte kan vända sig till ”samhället” och be om hjälp.

Vissa människor tycks tro att denna situation kan lösas genom att ”markera” att våld mot polis och statlig egendom inte är ”okej”. Hur detta ska ”markeras” av mer statligt våld riktade mot dessa personer är mig en gåta. Detta är inte en fråga om bristande intellektuell förståelse utan om livssituationer. Tror någon på allvar att människor kastar sten på snuten för att de inte rent intellektuellt förstår att en inte får gör så? Det är ju skrattretande alternativt djupt tragiskt.

Detta resonemang är om något förminskande, det handlar om att förminska komplexiteten i denna situation till en fråga om att dessa personer måste lära sig ”rätt och fel”. Det är ett fördummande resonemang som används för att upprätthålla rådande samhällsordning och som för med sig fruktansvärda konsekvenser i form av tusentals personer som tvingas leva i det.

Fräscha och uppdaterade åsikter.

Idag är jag upprörd över människan som tycker att man ska ”hänga ut” sexförbrytare på internet. Ska det vara som att ”skämmas på torget” kanske, som Beatrice Ask så fint uttryckte det när hon talade om de så bespottade gredelina kuverten som skulle skickas till alla sexköpare.

Vad jag vet så fungerar det som så i en rättsstat, att du blir dömd och när du sedan avtjänat ditt straff så står du fri från skuld. Visserligen så kommer man alltid att bli dömd av de delar av omgivningen som känner till ditt brott, men rättsväsendet ska fan inte uppmuntra till vidare fördömande av en person efter avtjänat straff. Det ska inte uppmuntra till fördömande innan avtjäning heller, då straffet i en rättsstat ska bestå av det som lagen utfärdar, inte något allmänt hat som man med hjälp av samhället piskar fram.

Det liknar ju den typen av lagar man hade på medeltiden när typ landsförvisning/laglöshet (det vill säga att alla är fria att själv ”ta lagen i egna händer” och straffa den dömda) var rimliga straff för saker om typ otrohet. Det känns ju fräscht och uppdaterat. Sorgligt nog så har denna syn på rättsskipning blivit ganska vanligt förekommande, speciellt när det gäller sexbrott. Folk verkar tycka att det är okej att staten ska anspela på omgivningens förakt för förbrytaren för att förstärka straffet. Lustigt att detta bara gäller när det kommer till sexbrott och inte vid typ mord, misshandel, hatbrott, ekonomiska brott eller stöld.

Att människor inte fattar att de bara sysslar med samma fina gamla sexualmoral som har förtryckt kvinnor, homosexuella och människor i största allmänhet under flera tusen år. Eller är de rentav stolta över sitt moralistiska förtryckararv?

Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).

I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.

Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.

”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.

Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.

Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.