politik – Fanny Åström

Jag har aldrig fått ha något privatliv.

En man skrev till mig något i stil med att han inte skulle vilja leva i ett samhälle utan privatliv, apropå min kritik av uppdelningen av samhället i olika sfärer (privat, politisk, ekonomisk).

Det en menar när en säger att det personliga är politiskt är INTE att ”privatlivet” ska vara underlagt någon slags detaljtstyrning från statens sida. Det en menar är att även det som sker i den privata sfären har en politisk karaktär. Politiska är alla relationer som handlar om makt, och således är också relationerna i privatlivet politiska. Att de är politiska betyder emellertid inte att ”politiker” ska göra något åt dem (herregud, vad för slags idiot är en om en tror att politiker ska kunna lösa något sådant). Däremot handlar det om att se saker som sker där som en del av samhället och dess strukturer i stort.

Jag tänker också på det här med vem som skyddas av privatlivets helgd. Kvinnor skyddas inte i särskilt hög grad av detta, snarare tvärtom. Den privata sfären har snarare en negativ effekt för oss; den gör oss avslöjningsbara. Det skapar en grogrund för spekulationer i våra relationer, våra kroppar och så vidare och så vidare. Detta uppkommer just för att det är privat, det är först när det anses vara hemligt som ett avslöjande kan göras. Och framförallt; varje avslöjande kan säljas in som någon sensationellt och unikt, trots att det är saker och ting som pågår bakom alla lyckta dörrar. Hon fick ett missfall, hon har ätstörningar, hon har relationsproblem och så vidare och så vidare, som om det inte gällde alla. Eftersom det privata är just privat så finns det ett intresse för att spekulera i det. Vi törstar efter skvaller, efter information om andras privatliv. Vi jämför med vår egen situation, känner oss kanske stärkta av att någon annan har det sämre, trots att vi alla slavar under samma norm och samma förtryck.

I ett samhälle där så mycket hålls privat blir varje liten detalj ett föremål för spekulation och skvaller. När alla försöker upprätthålla en fasad så blir minsta spricka något stort. Allting handlar om att inte vara den som avslöjas först eller värst. Eftersom det primärt är kvinnors ansvar att hålla ihop familjen och liknande så hamnar ofta skulden för det som sker i privatlivet på just kvinnan. Det är kvinnans oförmåga som avslöjas, inte mannens. Det är hon som får bära skammen.

För mig har det så kallade ”privatlivet” snarare varit en källa till oro. Jag har velat hålla saker och ting hemligt trots att det egentligen inte är något jag borde skämmas för. När jag har börjat förändra min syn på mitt privatliv har det emellertid blivit enklare. I och med att jag har börjat skriva och prata mer om sex, relationer och så vidare så har jag tagit kontroll över mitt privatliv. Jag kan välja vad jag ska avslöja och när, under vilka premisser och så vidare. Jag kan sätta det i en politisk kontext, skapa en särskilt förståelse kring händelserna. Och vad mer; jag har förstått att jag inte är ensam om mina erfarenheter, och detta är något som verkligen fått skammen att släppa.

Eftersom mannen lever sitt liv i offentligheten blir den privata sfären för honom en tillflyktsort. Där är han överordnad och har makt, även om han är underordnad ute i resten av samhället. Han blir omhändertagen och får vila upp sig. Så är det inte för kvinnor. Kvinnor blir kontrollerade och dömda även i den privata sfären, till och med kanske främst i den privata sfären. Våra privatliv anses mycket viktigare för vår identitet och vårt värde i samhället än mäns privatliv. Eftersom kvinnor främst förverkligar sig själva inom den privata sfären så blir det aldrig något andningshål, ingen tillflyktsort.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha privatliv, jag tycker det verkar jätteskönt, men den privata sfären har inget med privatliv för mig att göra. Jag känner mig mer skyddad i sammanhang där jag kan tala om mina erfarenheter och känslor inför detta på mina egna villkor utan att bli dömd. Privatliv för mig är ett väldigt främmande koncept. Visst finns det saker i mitt liv som andra inte känner till, men det gör inte att det är skyddat från samhället för det. Jag har ju internaliserat de patriarkala normerna och bedömer mig själv utifrån dem. Jag kan inte och har aldrig kunnat tänka att detta är privat, det är min ensam och jag gör vad som faller mig in, såsom mäns tycks kunna göra. Jag har aldrig kunnat tänka att det finns aspekter av mitt liv som inte skulle vara relevanta ur ett större perspektiv. Mitt sätt att se på mina själv har alltid varit att mina känslor, min kropp, min sexualitet är en handelsvara som är upp till någon annan att bedöma. Det har aldrig fått vara mitt eget.

Eftervalsreflektioner.

Reflektioner angående valet:

Jag blir irriterad när folk uttrycker förvåning eller förfasar sig över att Sd fick så mycket. Fanns det något mer uppenbart än att Sd skulle få högt stöd? Jag förstår att folk gärna håller hoppet uppe MEN jag tycker samtidigt att det tyder på en viss världsfrånvändhet. Vad som också stör mig med detta är att jag tror det är samma människor som kommer ”ta ställning” och sedan inte göra något mer fram till nästa val.
Allt fokus på Sd:s vågmästarroll förbryllar mig. Alliansen har varit minoritetsregering med Sd som vågmästare i fyra år. Det är absolut ingenting nytt att Sd har en vågmästarroll och jag tycker det är fascinerande att folk säljer in det så. Däremot att de har fördubblat sitt väljarstöd, det är en stor grej.
Alliansen jobbade hårt på att sälja in det som något helt naturligt att en förhandlar om regering och den politik en ska föra INNAN en har haft val. Detta är jättemärkligt eftersom det absolut inte är standard. Hela snacket om ”stabilitet” och ”trovärdighet” får politiker att framstå som tjänstemän, vilket såklart ligger i högers intresse eftersom deras ”visioner” är alldeles för vidriga för att rösta på. Deras stora trumfkort är att de kan framstå som ”ansvarstagande”.
Hur vissa diskuterar Sd:s framgångar som om det inte vore ett problem om de inte får inflytande, alltså om någon form av blocköverskridande samarbete kan göras. För det första så är blocköverskridande samarbete i sig en slags inflytande Sd får; de skapar ett politiskt klimat i vilket inga större förändringar tillåts ske. Detta tror jag på sikt också gynnar dem eftersom de är ett missnöjesparti som lär växa om det politiska ”etablissemanget” inte gör några förbättringar. Vidare så har de ju redan och kommer troligen få mer inflytande över debatten och hur de skapar en större acceptans för rasistiska åsikter som drabbar verkliga människor dagligen. Att reducera politik och rasism till hur röster faller i ett parlament tror jag är problematiskt.
Vad som på allvar skrämmer mig är att M kommer röra sig närmare Sd och att regeringen inte kommer kunna göra några betydande reformer, vilket kommer leda till att folk kommer rösta mer på Sd + blåa blocket nästa val. Jag ser det inte som osannolikt att vi får en allians med M och Sd.

Så vad gör en? Jag har fan ingen aning. Jag önskar jag hade något smart, genomtänkt, peppigt att säga men det har jag inte. Vad jag vet är att vi måste hitta långsiktiga strategier för att motverka Sd, inte bara hoppas på att det lyckas skapas en regering som gör att de får mindre inflytande de fyra kommande åren.

F-ordet.

Tänkte lite på den liberalfeministiska antologin F-ordet, vars syfte var typ att visa på ”alternativa” (borgerliga) sätt att resonera kring feminism. Många feminister har som någon slags agenda att göra ”f-ordet” mindre ”stigmatiserat”.

Jag tycker detta är väldigt problematiskt, för det är att rakt av köpa den liberala verklighetsbeskrivning som säger att det är själva ordet ”feminist” som är problemet. Att motståndet mot ”feminismen” skulle handla om ”fördomar” mot feminister eller liknande, och inte om att den feministiska rörelsen faktiskt utgör ett konkret hot mot de som är rädda för ordet. Jag tror att en gör kampen mot patriarkatet, som jag ändå anser vara feminismens kärna, en stor otjänst när en försöker få ”feminismen” att framstå som något snällt och ofarligt, för feminismen ska inte vara snäll och ofarlig. Vi kommer inte åstadkomma förändring med snällhet.

En motsatt strategi skulle kunna vara att kolla på vad det är som folk skräms av i ”f-ordet”, och se på varför dessa saker anser skrämmande. Till exempel; feminister är ”fula” (har ett ickeheterosexuellt utseende, anpassar sig inte efter den manliga blicken), lesbiska, okvinnliga, manshatare och så vidare och så vidare. Varför skrämmer de här sakerna? Kan vi utifrån detta hämta en strategi?

Att främst kämpa för rätten att kalla sig feminist utan att bli socialt stigmatiserad kan tyckas lockande, för det kan vara ett reellt problem för feminister att vi inte kan benämna oss själva utan att bemötas med hat. Men jag tror att det är en återvändsgränd. Att vara feminist har inget egenvärde, värdet ligger i att bedriva en effektiv kamp. Denna kamp kommer alltid att möta motstånd, oavsett vad vi kallar den.

Jag skulle gladligen överge ordet ”feminist” om det kunde få kampen att bli effektivare, men jag tror inte att det är det det handlar om. Jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll hur vi namnger oss. Hel projektet att fokusera på och samlas kring ett ord som sägs beteckna någon slags politisk identitet är meningslöst. Vad skulle det egentligen ge oss i kampen mot patriarkatet?

Att ha ”rätt till sin åsikt”.

Diskuterade ”yttrandefrihet” för ett par dagar sedan. Som alla vet är detta koncept helt centralt i den så kallade ”demokratin” vi lever i.

Folk brukar gillar att fråga ”men vill inte du att vänsterdemonstration ska skyddas av polisen”. För det första så tror jag inte det skulle bli en reellt aktuell fråga, vänsterdemonstrationer brukar sällan skyddas av polisen på det sättet och brukar inte heller behöva skyddas. De grupperingar som vänder sig emot vänstern är antingen för små, eller så är de töntiga liberaler som aldrig skulle göra något själva men däremot gärna tycker att våldsmonopolet ska användas till att motverka ”oroligheter”.

MEN inte ens om det var en reell fråga så tror jag att jag hade velat det, eller att jag hade tyckt det var relevant snarare.

Det är nämligen så, att anledningen till att jag är politiskt engagerad inte är att jag vill ”ha en åsikt” utan att jag vill åstadkomma förändring. Att min rätt att ”ha en åsikt” skyddas av polis spelar föga roll om de gör allt som står i sin makt för att åsikten inte ska kunna realiseras (till exempel skyddar den privata äganderätten eller bara samhället och dess institutioner i sin helhet).

Hela idén om att människor ska ha rätt att ”ha en åsikt” bygger på ett enormt missförstånd av vad politik handlar om. Det är inte en fråga om individens identitet, det är en fråga om samhället. Nazisterna vill inte bara ”uttrycka sin åsikt”, det vill verka som politisk kraft för att förändra samhället. Jag vill inte heller ”ha en åsikt”, jag vill uppnå det klasslösa postpatriarkala samhället.

Däremot så SÄGER det ju en del om samhället att nazisters demonstrationer skyddas med stora polisinsatser FAST det finns stöd i lagen för att förbjuda dem, medan en vänsterdemonstration inte skyddas ens när polisen VET att det finns en hotbild mot den (till exempel i Kärrtorp). Det säger något om vad som prioriteras i detta samhälle, vilka politiska krafter som faktiskt accepteras, när vi rör oss bortom de liberala flosklerna om ”yttrandefrihet” och ”allas lika värde” så ser vi klart och tydligt att nazisters åsikter anses mer skyddsvärda än vänsterns och antirasisters och antifascisters. Nazisterna får polisbeskydd och eskort, vi blir bortjagade, tårgasade, nerridna av hästar. Det är uppenbart att polisen inte står på vår sida, att de till och med är våra fiender i detta. För det handlar inte om nazisters ”rätt till sin åsikt”, det handlar om deras rätt att verka som en politisk kraft i ett offentligt rum, och denna rätt skyddas.

Det ingår i det liberala tänkandet att särskilja åsikter från handlingar. För det första är yttrandet av en åsikt i sig en handling, men det kan också på sikt skapa en grogrund för faktiskt förbjudna handlingar. Det nazistiska organisering gör det, ju fler de blir, ju mer aktiva de blir och ju mer accepterad deras närvaro blir desto större är risken att de också tar sig för annat som inte är att ”uttrycka sin åsikt”. Det har vi ju redan sett ett gäng gånger nu det senaste året, och en måste vara bra naiv om en inte fattar hur det hänger ihop. Givetvis är nazisterna inte våldsamma på sina marscher, de vill ju ha snutens beskydd, men det är såklart inte deras enda verksamhet.

Detta gäller väl inte alla som motdemonstrerar, men mitt syfte är i alla fall inte att stå snällt i ett hörn och ”säga min åsikt”, mitt syfte är att göra det jävligt osoft och obehagligt för nazister att gå. Det är för att jag är övertygad om att nazistisk organisering inte heller bara handlar om att ”säga sin åsikt” utan om att verka som en aktiv politisk kraft, en nazistisk sådan, vilket jag har väldigt svårt att greppa hur en inte skulle kunna se som något negativt. Och jag tror att det är klokt att göra något innan det är för sent.

Alla blir inte klokare med åldern.

Ibland säger folk såhär ”jag var också vänstern innan men sen växte jag upp och blev höger”. Då tänker jag i mitt stilla sinne att det inte är alla som blir klokare med åldern.

En gång i tiden var jag höger, tyckte att snuten var bra och att nazister skulle ha yttrandefrihet. Sedan växte jag upp och såg hur det samhället vi lever i drabbar människor. Jag insåg att det inte är en fråga om ”åsikter” eller ”principer” utan är en fråga om människor av kött och blod, om liv. Jag växte upp och insåg att politik inte är en argumentationslek utan en verklighet. Jag växte upp och insåg att vi behöver ett samhälle i vilket vi kan växa som människor, nå våra drömmar, och slippa leva på nåder. Jag växte upp och insåg orimligheten i att ett ekonomiskt systems fortlevnad och tillväxt ska vara viktigare än människoliv.

Av någon anledning så anses detta bara vara ett argument när folk gått från vänster till höger. Det har väl att göra med:

Högern har inga andra argument så de upprepar detta tills det blir sanning. Vänstermänniskor brukar i regel ha lite mer under fötterna så vi behöver inte hänvisa till att vi blivit klokare med åldern.
Det finns en populär fördom om att människor blir mer höger ju äldre de blir.

Just den sist grejen är värd att stanna upp vid ett tag, jag har nämligen en teori om detta.

Det finns en massa medelklasspersoner som typ var ”vänster” när de var små, t.ex. var emot kärnkraft eller något. Sedan växte de upp och fick välbetalda jobb och då blev såklart höger eftersom de började (tro sig) tjäna på saker som RUT och jobbskatteavdrag. Eftersom de i sin inskränkthet tror att alla andra människor har samma livssituation som de har så antog de bara att alla andra också ”fick det bättre” och blev höger. Lovar, om ni rör er utanför er villabubbla så kommer ni träffa en massa vuxna människor som inte har blivit moderater!

Dessutom: idén om att yngre människors åsikter automatiskt skulle vara sämre? Förstår inte vad den grundas på. Jag antar att det mest handlar om att vissa vill slippa tänka igenom sina åsikter utan ba ”men oj jag blev gammal och började tycka såhär, det måste betyda att det är korrekt”.

Liten ”bonus” apropå detta är denna fenomenala kommentar jag hittade (har varit sjukt kass på att moderera kommentarer på sista tiden så om du inte fått din kommentar godkänd kan de mycket väl vara därför, ber om ursäkt för detta):

Älskar när folk ska hålla på och definiera när det är ”okej” att tycka vad. Den här typen av argumentation ser jag tyvärr HELA TIDEN i denna fråga. Hata snuten är något en gör när en är ung, sen ska en tydligen lägga av med det. Ingen berättar ju VARFÖR en ska sluta hata snuten men det är tydligen något en bara automagiskt FÖRSTÅR när en blir vuxen och en ”moraliska kompass” kalibreras. Att det finns gott om vuxna som hatar snuten spelar såklart ingen roll, det är ju bara något fel på dem.

Ett samhälle byggt på välgörenhet tillfredsställer bara Norbergs självbild som God Välgörare.

Vissa kommenterade inlägget jag skrev om Norbergs hyllande av Fredrik som klättrade på olika berg för att samla in pengar till barncancerfonden med att det ju faktiskt är jättefint av Fredrik att göra den här saken. Om detta har jag absolut inte haft några invändningar! Det jag vänder mig emot är hur Norberg ställer Fredriks insats emot ”offentliga, anonyma system”, det vill säga vad vi i folkmun brukar kalla välfärd. Han menar att det Fredrik gör är bättre än välfärd.

Och visst, det är en fin grej att någon gör en insats på eget bevåg men det är orimligt att bygga ett samhälle kring dessa frivilliga insatser från människor. 350 000 kronor är visserligen mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse med vad som omsätts i välfärden. Det är orimligt att folk ska gå omkring och bestiga berg för att få det hela att gå runt.

Anonym välfärd kanske inte berör Norbergs liberala hjärta, men det är väldigt viktigt för de människor som är sjuka eller fattiga att den finns. För den som inte har mat på bordet spelar det nog föga roll om de får det genom någon hjärtskärande prestation av någon enskild person eller via skattesedeln. Snarare är det senare att föredra eftersom det dels är tryggare, dels inte ställer en i någon slags personlig tacksamhetsskuld inför den som gjort en insats.

Den som har sitt på det torra, som Norberg, vill såklart gärna inte bli tvingad att vara ”solidarisk” med någon och typ betala deras uppehälle. Han vill såklart att om han bestämmer sig för att vara snäll så ska han få tillbaks i form av tacksamma tårögda barn. Han vill också gärna välja var hans pengar ska hamna, så att det är till något gulligt och behjärtansvärd, typ barn med cancer, och inte någon lat arbetslös person eller någon psykiskt sjuk vuxen människa. Norberg vill själv kunna bestämma vilket ändamål som ligger honom närmast om hjärtat.

Men det hela är inte någon fråga om verklig godhet, utan det är Norbergs egna fantasi om sig själv och andra i hans position som Goda Välgörare som spelar in. Norberg vill ha ett system där den som har pengar kan välja att bry sig om de som inte har, och således också får en belöning för sin ”uppoffring” i form av att kunna känna sig moraliskt högstående.

Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.

Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.

Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:

I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.

Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.

Norberg skriver vidare:

Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.

Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.

För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.

Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?

I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.

Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.

Politisk reklam och medborgaren som passiv konsument.

I en borgerlig tidning så uttrycktes för ett tag sedan åsikten att en inte ska riva ner Sd:s valaffischer trots att en hatar deras politik eftersom det är angeläget att människor i en demokrati ”vet vad som finns” när de ska välja.

Förutom det uppenbara, nämligen att jag tycker att en ska gör allt i sin makt för att hindra Sd och andra borgerliga partier från att få röster, så tycker jag att den syn på medborgare som presenteras här är intressant och problematisk.

Medborgaren går på stan, medborgaren ser olika affischer med politiska budskap och ”alternativ” som hen kan välja att lägga sin röst på. Medborgaren ska inte på något sätt påverka dessa budskap, till exempel riva ner en affisch, för det vore odemokratiskt. Medborgaren är i själva verket ingen medborgare utan en passiv konsument av politik, där ens röst är en valuta. Vad gör detta i sin tur med politiken? Det passiviserar de personer som faktiskt påverkas av den, reducerar dem till konsumenter istället för att får vara med vid utformandet av politiken.

Vidare: ”vad som finns” och hur det får ta plats i offentligheten är i sig ett resultat av politik. Ett sätt att påverka politiskt är att påverka bilden av ”vad som finns”, till exempel genom att riva ner eller på andra sätt förändra valaffischer. Vi har möjlighet att påverka politiskt inte bara genom att välja utifrån de bilder som levereras till oss, utan också genom att påverka de bilder och det budskap som levereras till andra.

Den politiska marknaden är en liberal illusion som finns till för att dölja de möjligheter som inte levereras där. Till exempel möjligheten att överta alla produktionsmedel och styra produktionen demokratiskt. Denna möjlighet finns, men den ingår inte i det ”vad som finns” som presenteras här. Politisk reklam kommer aldrig någonsin ge en rättvis representation av ”vad som finns”, för den bygger på och spär på idén om medborgaren som en passiv konsument. Den enda rättvisa bilden får vi när vi börjar se oss själva som aktiva agenter inom samhället, när vi faktiskt betraktar oss som medborgare och inte passiva konsumenter.

Om varför en inte ska fundera så jävla mycket.

Ganska ofta träffar jag människor som tycker att det är viktigt att de tänker efter och har hela sin politiska uppfattning fullständigt klar för sig innan de börjar engagera sig politiskt på något sätt. Dessa människor brukar ofta ha ett stort intresse för politik och att utreda politiska frågor, men omsätter aldrig detta i praktik eftersom de inte känner sig säkra på vad som är rätt väg att gå.

Jag har resonerat liknande själv, men mer och mer valt att överge denna inställning. Detta på grund av ett antal olika skäl.

För det första; att ha hela sin politiska åskådning fullständigt klar är något som aldrig någonsin kommer att ske. Att gå omkring med den idén, att en kommer att bli färdig, bygger på att Sanningen Om Sakernas Tillstånd ligger någonstans därute och lurar och väntar på att en ska komma till den. Men det finns ingenting objektivt sant när det kommer till politik, det finns ingen God Position en kan inta, utan det handlar om intressekonflikter. Olika politik gynnar olika samhällsgrupper. Sedan kan en såklart också tycka att till exempel kommunism är objektivt bättre än kapitalism MEN det gör det inte mindre till en fråga om intressekonflikter. Jag tror att det är väldigt svårt att få en förståelse för politik om en hela tiden försöker söka sig bortom detta och söka efter någon slags politisk sanning.

För det andra; praktik och teori är sammanlänkade. Det som gett mig absolut mest insikt i till exempel feministiska frågor är att just försöka praktisera feminism. Det har fått mig att förstå oerhört mycket mer om hur patriarkatet fungerar och hur en kan göra för att angripa det. Det har visat sig att många av idéerna jag haft inte har fungerat. Det går inte att först göra en perfekt politisk analys och sedan försöka applicera den, utan teorin och praktiken måste utvecklas tillsammans med varandra.

För det tredje; att ha en utstakad plan för varje moment i ett politiskt projekt är inte bara ett väldigt svårt projekt, utan även riskabelt. Att haka upp sig på idéer om vad som ska hända och när tror jag dels gör att en missar möjligheter som uppenbaras framför en och också att en blir mindre ödmjuk för politiska processer. Jag brukar snarare tänka i steg, alltså vilket är det nästa steg som kan tas för att komma längre fram i kampen för det den typ av samhälle jag vill ha. Jag försöker att inte tänka för detaljerat i hur saker och ting kommer se ut sedan, dels för att jag ser det som ganska lönlöst att lägga tid på men också för att jag inte tror att det är särskilt positivt att sitta och spekulera kring sådant. Jag tänker att det är en praktik som måste tas fram tillsammans när vi når dit, på demokratisk väg.

Om en är intresserad av faktisk politisk förändring kan en inte tänka klart först och handla sedan. Handlandet kommer aldrig att komma, eftersom en kan grunna på dessa frågor för evigt. Vissa verkar resonera såsom att det är bättre att inte göra något alls än att göra något fel, och det är en idé som jag tycker att vi behöver överge. Vi kommer att göra fel, det viktiga är att vi inte är så förälskade vid en idé att den står i vägen för att vi ska kunna se och rätta till våra misstag. Det går inte att tänka sig fram till den korrekta politiska praktiken, den måste erfaras.

Problemet med dialog.

De senaste dagarna har det pratats en del om en elevblockad som hölls mot Sdu på globala gymnasiet. Vissa menar att detta är fel och odemokratiskt eftersom alla riksdagspartier tydligen måste representeras om något ska respresenteras, trots att ett av dessa riksdagspartier tydligt ställer sig emot grundläggande demokratiska värden.

Vissa menar att en istället för att köra bort Sdu ska föra så kallad ”dialog” men dem. Jag undrar vad en förväntar sig att få ut av en sådan ”dialog” med Sdu. Problemet med Sd såväl som Sdu är inte typ att de är ”bråkiga ungdomar” utan att de företräder en rasistisk ideologi. Det är ingenting en kan komma bort från med hjälp av någon ”dialog”. Sdu kommer inte sluta vara rasister för att du pratar med dem, möjligtvis kan enskilda medlemmar övertygas men Sdu som organisation kommer fortfarande att ha samma ideologiska grund.

Vad förväntar en sig få ut från denna ”dialog”. Kanske byta lite perspektiv? Kanske komma överens om att en nog ändå tycker i grunden lika trots allt? Ha lite mysigt samförstånd? Få någon Sdu:are att säga att de faktiskt vill ha kvar de som gör rätt för sig? Slänga lite statistik i någons ansikte om hur mycket vi faktiskt tjänar på invandringen? Är det någon som förväntar sig att detta ska fungera? Någon som tror att detta kommer få Sdu som organisation att byta riktning? De har tydliga politiska idéer och om de blir insläppta får de sprida dessa, och de normaliseras som en del av ”demokratin”.

Nej, det enda rimliga i ett sånt här läge är att ge ett blankt nej, att säga att sådana åsikter accepterar vi inte. Det har ingenting med Sdu:arna som individer att göra, det är en fråga om de ska få vara där och representeras som organisation. Som organisation står det för något tydligt politiskt, som privatpersoner kan de ändra sig, kanske med hjälp av ”dialog”. Det betyder dock inte att de ska få bli insläppta som politisk organisation. I det här fallet måste vi se dem som representanter för ett politiskt projekt, inte som individer.

Därför blir jag provocerad när folk snackar om att de minsann pratade med en Sdu:are och att hen var ganska rimlig eller att de kom bra överens och sedan använder detta faktum för att dra något resonemang om att vi minsann kan föra dialog. Så kan det säkert vara, det finns väl sympatiska och osympatiska individer i alla läger. Problemet är inte individerna som sådana utan politiken. Du kan ha hur många givande diskussioner med en Sdu:are som helst, hens engagemang i Sdu är fortfarande ett engagemang för ett mer rasistiskt samhälle.

Jag tror att vi måste sluta se på rasistiska och nazistiska organisationer som en fråga om individer som hamnat på glid, som kan komma på bättre tankar med hjälp av ”dialog”. Vi måste behandla dem som de politiska organisationer de faktiskt är. Sedan kan vi se annorlunda på enskilda individer som befinner sig i dessa rörelser, men det gör inte att rörelsen som sådan ska betraktas som en stökig tonåring som vi bara kan tala till rätta.