Etikett: kärlek

Dag fem, vad är kärlek?

Idag känner jag mig sjukt oinspirerad till att skriva om kärlek. Överlag är jag ingen ”kärleksmänniska” i den betydelsen att jag tycker om att hypa den söndertrasade känslan. Det är inget jag brukar ägna mig åt att romantisera. Allvarligt talat så har jag aldrig begripit charmen i dessa destruktiva tonårskärlekar som människor så ofta ägnar sig åt att romantisera, kanske för att jag tycker att mina egna sådana utsvävningar var så idiotiska och framförallt obegripliga.

Kärlek är jobbigt för mig för det är där alla mina ideal ställs på sin ända. Jag älskar fan mig själv i nästan alla situationer, men när kärleken tar överhanden blir jag bara efterbliven. Orkar inte se mig själv som ett offer för mina känslor för jag gillar att ha kontroll över saker och ting i mitt liv och framförallt i mitt huvud. Jag vill vara rationell och smart och framförallt hålla huvudet kallt, men det går liksom inte när man är kär.

Så för mig är kärlek både en jävla cancersvulst i mina känslor samtidigt som det är bland det finaste som finns. Jag orkar bara inte romantisera det just nu, så för den som vill så skrev jag om det för några månader sedan.

Dag två, min första kärlek.

När jag ser tillbaks på min första kärlek så känner jag mig bara som ett enda stort frågetecken. Jag var kär i honom i kanske tre år utan att få något tillbaka. Han hyste absolut inga känslor för mig och det visste jag och visste att han inte skulle komma att göra det heller. Jag var dessutom medveten om att jag inte skulle få något ut av att vara tillsammans med honom, för han är nog min absoluta motsats, i livsstil, intressen och åsikter. Det är faktiskt lite jobbigt att tänka på att jag ödslade så mycket tid på det.

Jag var nog inte ens kär på slutet, utan inbillade mig mest att jag var det. Alla känslor försvann nämligen väldigt snabbt när jag träffade en ny.

Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).

I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.

Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.

”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.

Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.

Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.

The blob eller kunde ni inte ha låtit oss åka buss gratis också.

Sanslöst vilken jävla tabbe jag gjorde när jag åkte ut till landet och kommer hem precis samma dag som Victoria och Daniel skulle gifta sig. Det var fullt med lantisar, möhippor och rojalister i hela staden, tunnelbanan vara packad och alla jävla tidningar, bloggar och reklampelare är fyllt med skiten. Hur SvD lyckas fylla 56 sidor med  information om bröllopet  är fan i mig ett mysterium.

Det som fascinerar mig är att trots det rekordlåga stödet för monarki så vill medierna ändå skriva såpass mycket om det, det har ju verkligen slukat allt medieutrymme i cirka ett halvt år. Jag tycker att man kan applicera Strages resonemang kring melodifestivalen på kungabröllopet också.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Men det som gör mig mest förbannad är de människor som försöker få antirojalism att verka som ett personligt agg mot kungen, Victoria och Daniel, vilket ju verkligen inte är fallet. Jag läste en intervju med republikanska föreningens generalsekreterare Mona Abou-jeib Broshammar där frågan varför hon inte bara kan tycka att det är fint med kärlek dyker upp.

Men bröllopet? Kan hon inte bara tycka att det är vackert att två människor nu får varandra? Hon har inget emot kärlek. Men anser att det är fel att andra ska bekosta bröllopet och påpekar att föreningens Facebookgrupp ”Vägra betala Victorias bröllop” har nästan 60000 anhängare. Hon tycker inte att det missnöjet har fått utrymme i debatten

Jag blir så förbannad för antingen så är Svd:s reporter mentalt handikappad och legendariskt dum i huvudet eller så är det (troligen) så att personen ifråga försöker förminska frågan: försöker få den att handla om kärlek, gulliga klänningar och vackra slott, när det egentligen handlar om att man inte låter en såpass viktig*  representant för ett demokratiskt land ärva sin titel.

Sen undrar jag också över detta med att tunnelbanan dagen till ära var gratis, varför kunde ni inte åtminstone låta oss åka gratis i hela kollektivtrafiknätet, speciellt då busstrafiken var så sanslöst dålig. Det är inte rätt att vi ska behöva betala våra resor när de har blivit förstörda av kungahuset.

*Om kungahuset verkligen är viktigt som symbol vet jag fan inte, men det är åtminstone vad rojalisterna vill påskina.