Det står en intressant grej i Det kallas kärlek om att kvinnan försöker upprätthålla närhet och mannen försöker upprätthålla distans. Hon fokuserar på vad som gör dem lika, han fokuserar på vad som skiljer dem åt och kanske hur de kompletterar varandra. Hon identifierar sig med honom, han identifierar sig inte med henne.
Jag tänker på hur en blir begärd i relationer.
Att bli begärd som kvinna, alltså primärt i egenskap av att vara kvinna, är att reduceras till könsvarelse. Att reduceras till könsvarelse är en obehaglig upplevelse som definierar kvinnors liv och ofta våra relationer. Det är framförallt kvinnan som reduceras till könsvarelse i relationer, då det är kvinnan som könas politiskt. Kvinnan är det andra könet, mannen är människan. För att kvinnan ska erkännas som människa måste hon göra avkall på det kvinnliga, hon kan inte erkännas som mänsklig varelse av kvinnligt kön. Det enda sättet att erkännas är i förnekandet av den könade positionen.
Jag har försökt möta män som människor, men det har inte varit möjligt. Jag har alltid upplevt att jag har definierats som kvinna i relation till dem. De har begärt mig för min olikhet. Eftersom relationen definiterats kring olikhet så har det i princip varit omöjligt att överbrygga, det går inte att kringgå en olikhet som utgör relationens själva fundament. Även om de uppskattat mina individuella drag så har det faktum att jag innehar dessa som kvinna stått i förgrunden.
I vissa fall har jag försökt att kringgå detta genom att försöka förneka att jag är kvinna, men det är inte heller en lösning. Dels för att det inte varit möjligt fult ut, men också för att det innebär ett förnekande av en erfarenhet jag har. Jag behöver ses som en hel människa utan att det ska innebära ett förnekande av min specifika position som kvinna i patriarkatet. Jag vill inte behöva leva upp till en bild av mig själv som en abstrakt man för att kunna ha en ”jämställd” relation med en man. Ändå är det ofta detta som jämställdhet innebär i praktiken; det är kvinnan som måste förneka sin könade position och erfarenhet, men då mannen står modell för det mänskliga så behöver inte han göra samma.
Lösningen på dilemmat är för mig att begära kvinnor. Med andra kvinnor kan jag både bekräftas i min kvinnliga erfarenhet och position, men utan att relationen oss emellan ska definieras av olikhet. Snarare definieras den av en gemenskap som kommer i kraft av vårt kön. Vi förstår varandra på ett grundläggande plan, för vi delar en erfarenhet som format oss. Vi delar den erfarenhet som format oss som könsvarelser. Vi delar erfarenheten av att reduceras till vårt kön, av att vara det andra könet. Detta är också den erfarenhet som feminismen jobbar för att upphäva. Vi kan med andra ord mötas i den gemensamma erfarenhet som definierar vår kamp för ett bättre liv i detta samhälle.
Vissa uttrycker att de vill bli begärda som om kön inte spelade roll. Jag tänker att detta är något vi alla vill; vi vill bli begärda som hela människor. Men i detta samhälle som är uppdelat efter kön så är det inte en reell möjlighet att bli det. Det går inte att skapa en postpatriarkal relation inom ramarna för patriarkatet. Att förneka olikheten i våra positioner blir att förneka de patriarkala villkoren för vår existens i detta samhälle.
