Att begäras som människa i ett patriarkat.

Det står en intressant grej i Det kallas kärlek om att kvinnan försöker upprätthålla närhet och mannen försöker upprätthålla distans. Hon fokuserar på vad som gör dem lika, han fokuserar på vad som skiljer dem åt och kanske hur de kompletterar varandra. Hon identifierar sig med honom, han identifierar sig inte med henne.

Jag tänker på hur en blir begärd i relationer.

baranåfram

Att bli begärd som kvinna, alltså primärt i egenskap av att vara kvinna, är att reduceras till könsvarelse. Att reduceras till könsvarelse är en obehaglig upplevelse som definierar kvinnors liv och ofta våra relationer. Det är framförallt kvinnan som reduceras till könsvarelse i relationer, då det är kvinnan som könas politiskt. Kvinnan är det andra könet, mannen är människan. För att kvinnan ska erkännas som människa måste hon göra avkall på det kvinnliga, hon kan inte erkännas som mänsklig varelse av kvinnligt kön. Det enda sättet att erkännas är i förnekandet av den könade positionen.

Jag har försökt möta män som människor, men det har inte varit möjligt. Jag har alltid upplevt att jag har definierats som kvinna i relation till dem. De har begärt mig för min olikhet. Eftersom relationen definiterats kring olikhet så har det i princip varit omöjligt att överbrygga, det går inte att kringgå en olikhet som utgör relationens själva fundament. Även om de uppskattat mina individuella drag så har det faktum att jag innehar dessa som kvinna stått i förgrunden.

I vissa fall har jag försökt att kringgå detta genom att försöka förneka att jag är kvinna, men det är inte heller en lösning. Dels för att det inte varit möjligt fult ut, men också för att det innebär ett förnekande av en erfarenhet jag har. Jag behöver ses som en hel människa utan att det ska innebära ett förnekande av min specifika position som kvinna i patriarkatet. Jag vill inte behöva leva upp till en bild av mig själv som en abstrakt man för att kunna ha en ”jämställd” relation med en man. Ändå är det ofta detta som jämställdhet innebär i praktiken; det är kvinnan som måste förneka sin könade position och erfarenhet, men då mannen står modell för det mänskliga så behöver inte han göra samma.

Lösningen på dilemmat är för mig att begära kvinnor. Med andra kvinnor kan jag både bekräftas i min kvinnliga erfarenhet och position, men utan att relationen oss emellan ska definieras av olikhet. Snarare definieras den av en gemenskap som kommer i kraft av vårt kön. Vi förstår varandra på ett grundläggande plan, för vi delar en erfarenhet som format oss. Vi delar den erfarenhet som format oss som könsvarelser. Vi delar erfarenheten av att reduceras till vårt kön, av att vara det andra könet. Detta är också den erfarenhet som feminismen jobbar för att upphäva. Vi kan med andra ord mötas i den gemensamma erfarenhet som definierar vår kamp för ett bättre liv i detta samhälle.

Vissa uttrycker att de vill bli begärda som om kön inte spelade roll. Jag tänker att detta är något vi alla vill; vi vill bli begärda som hela människor. Men i detta samhälle som är uppdelat efter kön så är det inte en reell möjlighet att bli det. Det går inte att skapa en postpatriarkal relation inom ramarna för patriarkatet. Att förneka olikheten i våra positioner blir att förneka de patriarkala villkoren för vår existens i detta samhälle.

2 reaktioner till “Att begäras som människa i ett patriarkat.”

  1. ”Det kallas kärlek” är en bok som tydligt visar, hur heteroförhållanden generellt fungerar. Det läskigaste tycker jag är hur heterokvinnor i de här relationerna identifierar sig själva med hur deras män påstår att de ”är”.

    Männen påstår att de tycker att de ”ser verkligheten” och att deras kvinnor inte gjorde det, förrän männen kom in i deras liv och lyckades ”få” kvinnorna att se ”verkligheten”. Männen beskriver det som att de har tillfört något bra till kvinnornas liv – ”verkligheten”. Kvinnorna beskriver samma sak med mannens ord, dvs att mannen har lyckats få dem att se ”verkligheten”.

    Det blir så tydligt, det jag ofta ser i den riktiga verkligheten ;), nämligen att kvinnor som lever ihop med män, ofta börjar beskriva saker och ting, mannen och till och med sig själva med mannens ord.

    Mannen menar att kvinnan gör det mesta i hemmet men att det inte är så noga vem som gör vad – det jämnar ut sig. Kvinnan menar att hon gör det mesta av arbetet i hemmet men att ”det är inte så noga för det jämnar ut sig”. Mannen menar att kvinnan är ”okunnig” om samhället och politik och att han har ”lärt” henne saker. Kvinnan tycker att hon är ”okunnig” om samhället och politik och att mannen har ”lärt” henne om politik. Mannen menar att kvinnan är ”känslig” och ”överreagerar”. Kvinnan menar att hon blir arg och frustrerar på mannen ibland men hon ”inser” att hon bara är ”känslig” och ”överreagerar”.

    Tydligt är också att mannen i samboförhållanden får mer fritid över, när kvinnor gör hemarbetet och fritiden använder han utanför hemmet med mans-polarna. Kvinnor å sin sida får mindre fritid över när de flyttar ihop med män, eftersom de utför mer hushållsarbete. Mannen beskriver sina fritidsintressen som viktiga och att detta rättfärdigar att han inte gör sin del av hushållsarbetet för han ”hinner inte”. Kvinnan ”inser” att mannens fritidsintressen är viktiga för honom och att det rättfärdigar att han ”inte hinner” göra lika mycket hushållsarbete som hon.

    Intressant är också båda parters ovilja att tala om deras gemensamma sexliv.

    Jag tycker att det hela är jäkligt creepy.

  2. Det är bl.a det där som jag tycker är omvälvande med hennes bok – att det destruktiva i relationen även utgör själva fundamentet. Att ”kärlek” uppstår pga kvinnans under- och mannens överordning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *