lån – Fanny Åström

Lönesäknarna och skuldkrisen.

Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.

Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.

Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.

I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.

Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.

Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.

Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.

Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.

I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:

Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.

Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.

Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.

Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.

När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.

En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.

Kortsiktig ekonomisk politik. Om vem som tjänar på lånebubblan.

Läser i Dn om att svenskarna är mer belånade än någonsin, något som är mycket problematiskt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den största delen av dessa skulder är, som jag förstår det, bolån. Givetvis går bolånen upp när vi dels har en situation där människor i princip är tvingade att köpa sin bostad eftersom det finns så få hyresrätter, och dessutom håller räntorna på lånen väldigt låga så att folk upplever att de har råd att ta lån. Det säger sig självt att en sådan situation leder till att priserna ökar. Många vill säkert inte belåna sig till den grad de gör, men gör det ändå för att de saknar andra möjligheter. Andra tror att det är lugnt eftersom de förväntar sig att räntenivåerna ska vara fortsatt låga och att bostadspriserna ska gå upp (jag har hört åtskilligt antal gånger att bostadspriserna kommer att fortsätta öka in i fan oändligheten).

Belåningsgraden är dock knappast en fråga om att enskilda personer måste ”välja” att låna mindre, utan är i högsta grad en politisk fråga. Riksbanken kan styra räntenivåerna på huslån och regeringen kan besluta om att bygga fler hyresrätter så att människor som saknar ekonomin för att köpa något, men ändå behöver någonstans att bo, slipper tvingas till att belåna sig upp över öronen.

Riksbankschefen uttalar sig också om situationen i artikeln:

De flesta kommer att klara en kommande räntehöjning, men tiotusentals hushåll riskerar att få ekonomiska problem under många år. Ingves varnar för ett ”stort antal tragedier”.
I Riksbankens senaste Penningpolitisk rapport, som kom i förra veckan, skriver dock bankens direktion att skuldernas andel av inkomsten kommer att ligga kvar på ”dagens höga nivåer”, trots att lånefesten fortsätter. Anledningen är att lönerna väntas öka lika mycket som skulderna.
Skulle den förhoppningen inte stämma, utan skuldandelen ökar igen, antyder Stefan Ingves att Riksbanken måste ingripa för att kyla av hushållen.

Ofta så talas det i politiken om att människor måste ta ansvar för sin privata ekonomi, och till exempel inte låna för mycket. Men vad som glöms är att det är bostadssituationen som i mångt och mycket tvingar fram en situation där folk måste låna, och att det är den ekonomiska politiken som gör att folk upplever att de har råd att ta lån. Det är alltså den ekonomiska politiken som lett fram till en situation där en massa hushåll riskerar att hamna i en ohållbar ekonomisk situation, och det är även hushållen som får stå till svars för detta trots att riksbanken hela tiden har haft möjligheten att kyla ner marknaden. Att medvetet skapa en situation där belåningsgraden ökar och ökar kan verkligen ifrågasättas ur en massa olika perspektiv. Det är i slutänden hushållen som kommer stå där med skulden, både den ekonomiska och den moraliska, som riksbanken har skapat med sin ekonomiska politik.

I slutet av artikeln så sägs det att läget nu är ganska lugnt, att marknaden håller på att kylas av. Men även om marknaden kyls ner och priserna slutar öka så kommer vi stanna på ett läge där belåningsgraden är högre än vad den var innan. Om man ser på grafen som finns i Dn:s artikel så har belåningsgraden ökat stadigt sedan 90-talet. Även om det inte står en bolånekris bakom nästa krök så är detta en förändring av den ekonomiska situationen i landet som det vore rimligt att vi diskuterade på ett lite djupare plan än i termer av om vi kommer drabbas av en kris nu, i denna stund. Vad vi till exempel inte pratar om är att den ökade graden av belåning på fastigheter också har effekten att människor i lägre grad faktiskt äger sina egna bostäder, istället gör banken det. Det har skett en omdisponering av ägande från hushållen till bankerna. Vad detta innebär i termer av makt borde vara uppenbart. Jag tycker att det är djupt problematiskt att det aldrig diskuteras vem som tjänar på den ekonomiska politik som förs utan att det enda som diskuteras är hur vi ska hålla närmaste kris borta. Det är verkligen en sant kortsiktig politik.

Det är tyvärr inte så enkelt.

En grej som stör mig så sanslöst mycket när man diskuterar de Eu-länder som krisat, framförallt Grekland, är folk som ba: ”men man måste ju betala tillbaka sina lån, det måste ju vanliga personer, alltså även länder” och framställer det som om det var detta hela frågan om krisen står och faller med. Att man faktiskt måste betala tillbaks och att det får väl ha vilket socialt pris som helst.

Förutom att det är en jävligt vidrig människosyn att det liksom inte spelar någon roll om hela Greklands befolkning får lida för att politikerna har varit oansvariga så avslöjar det en viss okunskap om hur detta med utlåning fungerar. Det är nämligen som så att en bank, när den lånar ut, gör en riskkalkyl. För det första lånar seriösa banker inte ut pengar till personer som inte anses ha kapacitet att betala tillbaka. En person med dålig privatekonomi som vill ta ett lån för att typ köpa en bil eller en väska eller vad det nu kan gälla kommer troligen inte kunna låna av en seriös bank till rimlig ränta utan får ta typ sms-lån, som dels är mindre och dels har sjukt mycket högre ränta. Om en bank gör en missräkning så kan de helt enkelt inte räkna med att få tillbaks sina pengar. Sådana är spelets regler.

Dessutom så kan länder faktiskt vägra att betala av sin statsskuld. Detta tycker många är chockerande ty ”rätt ska vara rätt” men om man tänker på det lite mer ingående så fattar man nog hur det fungerar. Till exempel om ett land styrts av en regim som lånat massa pengar och köpt vapen för eller låtit högt uppsatta personer sno åt sig så kan ju inte folket som lytt under denna regim hållas ansvariga för detta. Det är ju orimligt. Andra länder, banker eller företag borde inte låna ut pengar till länder där man misstänker att korruptionen är omfattande eller att pengarna kan användas mot folket. Nu vet jag inte hur det ser ut i Grekland, men som långivare har du ju ett ansvar att se till att du kan få tillbaks dina pengar. Och detta borde ju vara ännu mer relevant när det kommer till länder, eftersom då risken finns att de där pengarna hamnar någonstans där de absolut inte tjänar intresset hos dem som sedan ska betala av lånet.

Så om man lånar en massa pengar till ett land som inte har sina finanser i god ordning så har man faktiskt ansvar även som långivare. Så fungerar det för människor och så fungerar det även för länder. Konstigare än så är det liksom inte. Sedan kan det vara så att Grekland har gjort sig skyldiga till ett bedrägeri, men i så fall är det ju ett brott som de ansvariga ska ställas inför rätta för.

Utbildning är fan i mig visst gratis.

Idag villa jag nästan stämma in i Linda Skugge-kören om bortskämda ungdomar när jag fick en kommentar och att utbildning minsann inte alls är gratis, eftersom man måste betala tillbaks de pengar man lånat för sitt uppehälle under tiden som man gått på sitt statligt finansierade universitet.

Fast… ”hög utbildning är gratis”? Fan heller. Jag betalade 300 000 för min utbildning, det kallas studielån och är oftast det enda sättet för en student att försörja sig. Visst, det kostar dig inget när du pluggar, men sen ska det betalas tillbaks.

När man säger att utbildning är gratis menar man ju oftast själva utbildningen, inte maten du måste ätaellerlägenheten du måste bo i när du pluggar. Man syftar till om man måste betala pengar till högskolan eller ej.

I Sverige är utbilning gratis (det finns kurser man måste betala för också, men överlag är det gratis). Förutom att du FÅR utbildningen, som man i de flesta länder måste betala pengar för, så får du ett bidrag på 3000 spänn i månaden för studiematerial. Du får dessutom låna pengar utan säkerhet av staten. Detta är visserligen pengar man måste betala tillbaks men å andra sidan såleder utbildning för de flesta till högre lön. Så det är väl egentligen inte mer än rimligt att den som utbildar sig gratis på statens bekostnad kanske skulle kunna betala tillbaks delar av det staten har bidragit med för att man ska kunna käka och bo under den perioden.

Levnadskostnader finns alltid. Att du måste stå för dem även när du pluggar är inget konstigt. Men utbildning, det är fan i mig gratis.