lesbisk – Sida 2 – Fanny Åström

När homofobi blir en realitet.

Sedan lesbiskhet gick från att vara en dunkel möjlighet till en praktik, alltså sedan jag ingick i en relation med en kvinna, så har tanken på att ”komma ut” blivit mer påtaglig.

Innan jag faktiskt ingick i en relation med en kvinna så viftades mitt tal om begär till kvinnor i regel bort, det togs inte på så stort allvar. Människor utgick helt enkelt från att jag var heterosexuell men bitter över tidigare relationer. Detta är i sig ett problem, men det utgjorde ingen risk för mig. Jag kände mig förminskad och osynliggjord, men eftersom ingen tog mina tankar på allvar så mötte jag inget direkt hat eller diskriminering.

Nu är det annorlunda. När jag går med henne på stan så finns en helt annan medvetenhet om att det finns människor som hatar sådana som oss. Det finns en medvetenhet om att vår närvaro i det offentliga rummet tolkas som och till viss del också är en politisk handling. Det finns en medvetenhet om att en kanske kan behöva gömma sin relation när en är ute.

Jag tänker också på hur en talar om relationen i olika sammanhang. Till exempel: jag var i ett sammanhang med ett gäng kvinnor, där jag kunde vara ganska säker på att ingen skulle uttrycka någon direkt homofobi. Men när jag skulle nämna något som var relaterat till min partner blev det fortfarande svårt. Ordet ”partner” känns så döljande, då jag vet att människor kommer utgå från att denna är en man. Samtidigt känns det så fånigt att säga flickvän, eftersom det känns som att jag liksom understryker min partners kön för att ”sticka ut”, detta trots att ”pojkvän” skulle vara ett helt naturligt ord att använda i motsvarande situation. Även i detta relativt trygga sammanhang så blev det obehagligt att ”komma ut”. Jag blev väldigt medveten om vad människor kunde tycka och tänka om mig.

Till viss del är jag fortfarande rädd för osynliggörandet. Jag är rädd för att folk ska tro att det bara är något jag har fått för mig, trots att jag känner så mycket. Jag är rädd att män på krogen ska tro att jag kysser henne för att få deras uppmärksamhet. Men denna rädsla börjar mer och mer bytas ut mot en rädsla för att folk ska ta det på allvar, och vad som kan hända då. Rädsla för att exkluderas ur gemenskaper, rädsla för att diskrimineras och att bli utsatt för våld.

Jag tänker att det är så patriarkatets hanterar relationer mellan kvinnor; antingen ska de omtolkas så att de ”egentligen” finns till för patriarkatets skull, att de inte är betydelsefulla på sina egna premisser, eller så ska de förskjutas och bestraffas. Båda dessa är uttryck för patriarkalt förtryck, men på olika sätt och med olika risker. Att bli förminskad eller få sina begär förnekade är inte samma sak som det en kan utsättas för när någon tar ens begär på allvar, och ser dem som ett hot.

Det personliga är politiskt.

Det är så intressant. En får hemskt hemskt gärna vara lesbisk, så länge det är just en fråga om ens personliga preferenser eller val. En får gärna välja bort män så länge det handlar om att en personligen inte står ut för män eller är rädd för män eller whatever. Men när en säger: jag tror det finns en poäng i att leva mansfria liv. Jag tror det finns en poäng i att allokera våra emotionella resurser mot kvinnor istället för mot män. Jag tror det finns en poäng i att försöka leva ett liv där en är så oberoende av män som möjligt såväl socialt som ekonomiskt, då är det plötsligt ett problem.

Nej, jag är inte lesbisk för att jag har ”valt” det politiskt, däremot har feministiska sammanhang, systraskap och så vidare hjälpt mig att komma fram till att jag skulle må bättre av ett liv utan män. Dessa kvinnor, som har hjälpt mig att nå denna insikt, har själva valt bort män ur sina liv. De har kunnat ge mig emotionellt stöd, engagemang. De har kunnat ge mig ett perspektiv på tillvaron som inte präglas av män, ursäktande av män och så vidare.

Många kvinnor har en längtan bort från män inom sig, något en märker när en börjar prata om sådant. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”, eller raljerande om ”karlar”. Hur ofta ser en inte kvinnor som lever upp när de umgås med sina vänner, men ser ständigt obekväma och spända ut i sällskap av den man de lever sina liv med. Hur ofta ser en inte svallande vänskapsförälskelser som prioriteras bort för relationer med män. Det finns frön till detta överallt, det jag vill göra är att göda dem.

Nu när jag själv har lämnat många relationer med män så har jag märkt stora förändringar i mitt sätt tänka på tillvaron. Jag tycker inte längre att mäns åsikter är intressanta. Jag upplever inte att jag behöver bry mig om män. Jag upplever att det är mycket lättare att ta mina egna och mina medsystrars upplevelser på allvar. Detta är såklart en gradvis process som även kan infinna sig när en har relationer med män, men ju mindre män har makt i ens liv desto friare kan en bli i tanken.

Innan gav jag väldigt mycket av mig själv till män, som sällan ger särskilt mycket tillbaka. Nu när relationer med män inte är en stor del av mitt liv så behöver jag inte göra detta. Detta gör det mycket enklare för mig att ge av mig själv till de som jag vill ge till, och som kan ge tillbaka. Jag kan ge av mig själv till medsystrar som behöver stöd i sina liv istället för att ge till män som bara suger ut. Jag kan inspirera andra kvinnor till att lämna destruktiva relationer och sluta leva för och genom män, något jag gör och kommer fortsätta att göra.

Detta är ett (jag kursiverar eftersom vissa älskar att tolka in att detta skulle vara det enda) sätt att bygga systraskap och solidaritet mellan kvinnor. Det är ett sätt att göra oss mindre utelämnade till män, och därmed bättre kunna kämpa för våra intressen utan att ständigt behöva ta hänsyn till vad männen vi har relationer med tycker och tänker om saken. Det gör att vi kan lägga vår kraft på att hjälpa andra kvinnor som behöver stöd, och ge dem såväl social som materiell trygghet.

Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.

Att komma ut och att få sina begär ifrågasatta.

För några dagar sedan ”kom jag ut” med att jag har en relation med en kvinna på internet vilket såklart drog igång en mängd spekulationer. Till exempel: Är jag homo eller bi? Är det så att jag har varit ”flata” hela tiden och att det är därför det inte har fungerat i mina relationer med män? Eller är det så att jag inte alls är kär i den här kvinnan utan bara inbillar min det/fejkar för att det är ”status”? Behovet av att placera in mig i ett fack sexuellt verkar skriande stort.

Såhär ser jag på saken: jag har under stora delar av mitt liv levt heterosexuellt, det vill säga jag har ingått i normativa heterosexuella relationer, jag har definierat mig som heterosexuell och så vidare. Detta är något jag under det senaste året kommit att omvärdera på grund av en mängd olika omständigheter. Jag har fattat ett beslut. Jag har bestämt att jag inte vill leva ett heterosexuellt liv, detta är delvis ett politiskt beslut men också ett beslut för mitt psykiska välbefinnande. Jag tror nämligen att en kan göra val när det kommer till känslor och begär. Jag tror inte en kan välja hur som helst men jag tror att en kan besluta kring vilka begär en ska släppa fram och göda och vilka en ska kväva.

Den här personen är inte den första ickemannen jag har känslor för, men däremot tolkar jag dessa känslor annorlunda nu än vad jag gjort innan. Innan när jag blivit kär i ickemän har jag ofta inte haft något utrymme att agera på det. Jag har till exempel befunnit mig i heterosexuella relationer som jag har varit ”fångad” i känslomässigt. De känslor jag har för den här personen känns inte på samma sätt som känslor jag har haft för det män jag varit med. Den stora skillnaden ligger i en avsaknad av det där desperata begäret som kommer sig av att en blir bekräftad av någon med högre social status i patriarkatet, och i att jag upplever att jag kan vara mer fri känslomässigt.

Vissa verkar resonera utifrån premissen att kärlek måste kännas som heterokärlek för att vara legitim, vilket ju bara är ett tydligt exempel på hur allting i detta samhälle mäts efter heteronormen. Jag menar, det kan väl lika väl vara så att det är heterokärleken som är oäkta? Jag tycker att den tanken ligger närmare till hands, eftersom heterosexualitet är uppmuntrat av det omgivande samhället och innebär status. Det jag vet är att jag vill vara med den här människan. Att jag vill vara nära henne. Att jag mår bra av att vara med henne. Att jag bryr mig om henne. För mig är det det som är relevant. Men omgivningen tycker att jag ska ”bevisa” att jag är kär, att jag ska definiera min sexualitet och så vidare. För vems skull? Mina tidigare eller framtida begär ändrar inte mina känslor för henne.

Om jag hade skrivit att jag var kär i en man hade ingen ifrågasatt mitt begär. Det hade tagits för självklart att det var ”äkta” känslor.

Att få ovälkomna frågor och att säga ifrån.

Igår var jag på stan med några vänner. När vi satt och åt kom en man fram och frågade om vi var ”lebbar”. Jag bad honom lämna oss i fred varpå han blev oerhört upprörd över att jag inte ville svara på frågan, och sedan för att jag var ”otrevlig”. Han stannade ett par minuter trots att jag upprepade gånger bad honom att gå och attackerade en av mina vänner med en massa frågor. Det var ganska obehaglig stämning när han typ höjde rösten och viftade med sina armar tills hans vän lugnade ner honom.

Reflekterade över ett par saker angående detta:

Bland annat det här med att säga ifrån. Jag var den av mina vänner som sa något först, och därför jämförde mannen mig med mina vänner och ba ”varför är det bara du som är otrevlig, de andra bryr sig ju inte” som om jag inte skulle ha mer insikt i vad mina vänner tyckte och tänkte om saken än han. Att säga ifrån straffar sig. Om jag inte hade sagt något utan bara typ svarat artigt på frågan hade han kanske stannat, men han hade nog inte blivit aggressiv som han blev nu.

Det är tydligt att det här med att säga ifrån inte är någon enkel sak, det finns alltid något den som en säger ifrån gentemot kan klaga på, typ att en är otrevlig som inte ger dem en chans, eller att en säger ifrån för sent och så vidare och så vidare. Jag säger väldigt ofta ifrån, men det tar mod och kraft och det är inte alla som har det. När en säger ifrån så blir det nästan undantagslöst en jävla cirkus av det eftersom människor har så oerhört svårt att acceptera det. Det är faktiskt helt otroligt hur känsligt det är, och då har jag ändå en kropp som är relativt privilegierad jämfört med många andra som blir utsatta för förtryck-

Jag tror också detta är första gången jag i vuxen ålder blir utsatt för något irl på grund av mitt genusuttryck (på internet händer det hela tiden, men det är en annan historia). Jag har ju blivit utsatt för olika trakasserier för att jag antas vara kvinna, men nu menar jag alltså för det som jag själv har valt det vill säga min frisyr, mina kläder och så vidare. Jag vet ju att jag numera ser mindre heterosexuell och kvinnlig ut, men det blev ändå väldigt konkret i och med denna händelse. Folk kan faktiskt få för sig att gå fram på stan och fråga mig vad jag har för sexuell läggning. Jag har nog inte reflekterat över detta så mycket än, men jag kände mig väldigt obekväm i kroppen efter den här händelsen. En vill gärna tro att det bara är en själv som tänker på ens utseende, men så är det dessvärre inte och det är beklagligt.

Konsten att bli lesbisk och lust.

Läste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Lesbiska elitidrottare talar inte till heterorelationens fördel.

Det har ju talats en del om det här med kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå i och med fotbollsem, och en grej som lyfts fram som någon slags ”kritik” (snarare vidriga hån) har varit att många av dessa kvinnor är lesbiska. Jag vet inte mycket om hur det ligger till i själva sakfrågan eftersom jag inte har för vana att gräva i folks sexualitet, men jag vill ändå utveckla lite tankar kring det.

För jag tänker: om det nu faktiskt är så att det finns en överrepresentation av lesbiska kvinnor inom elitidrotten, vad handlar det egentligen om? Vad bevisar det, om något? Jo, att kvinnor i lesbiska relationer av någon anledning har lättare att utveckla sig själva än kvinnor som ingår i relationer med män. Och ja, det talar ju inte direkt till heterorelationens fördel så att säga.

Jag tänker mig att de män som besväras av att kvinnor inom elitidrotten, eller för den delen på andra poster i samhället, är lesbiska skulle kunna göra något i sin egen vardag för att förändra detta, nämligen jobba emot det patriarkala förtryck som pågår i heterorelationer och som hindrar kvinnor från att utveckla sina intressen. I så fall skulle kanske deras flickvänner kunna komma någonstans de också.

Bara en tanke.

Extremrelativism gör det omöjligt att ifrågasätta.

För några dagar sedan var jag involverad i en diskussion på facebook rörande kontaktannonsen under:

Det är alltså en man som söker en lesbisk tjej för ett förhållande. Om detta skrev jag lite sarkastiskt att lesbisk nog betyder ”tjej som inte bangar på att ta med sin heta kompis på en trekant”. Det talades sedan vidare om sexualitet och jag tog upp vissa mäns oförmåga att fatta att kvinnor göra saker för sin egen skull också, inte bara för att tillfredsställa män.

Då kommer det in en person i diskussionen som tycker att diskussionen är fördomsfull eftersom detta lika gärna kunde vara en kille som ville ha en lesbisk kompis eller kanske var en manlig faghag. Jag påpekade att ordet ”förhållande” faktiskt brukar åsyfta kärleksrelationer, speciellt i kontexten kontaktannons.

Visst hade det kunnat vara på ett annat sätt. Det skulle till exempel kunna röra sig om en person som inte kan det svenska språket eller bara om någon relationsanarkist. Det absolut troligaste är emellertid att det rör sig om en man som inte förstår att en lesbisk person faktiskt inte har ett intresse i att ha kärleksrelationer med män. Men med lite god vilja så kan allting tolkas så att det blir okej, och så att den som ifrågasätter är den fördomsfulla.

Det är inte fördomsfullt att utgå från att människor använder språket som de absolut flesta gör, det är bara att dra en rimlig slutsats. På samma sätt är det inte fördomsfullt att utgå från att någon som ser ut som en kvinna har fitta, det stämmer i 99,9 % av fallen och är därmed ett jävligt rimligt antagande.

Det är extremt vanligt idag att människor på detta sätt vrider och vänder på sanningen och argumenten så att det framstår som att den som ifrågasätter strukturer och normer är den som är fördomsfull. Det syns till exempel i debatten om städerskor, där de personer som ifrågasätter de dåliga arbetsvillkoren och lönerna genast är fördomsfulla och föraktfulla eftersom de inte respekterar dessa människors livsval.

Det är en sorts extremrelativism vars resultat blir att det blir omöjligt att ifrågasätta människors levnadsvillkor, åsikter eller fördomar. Var landar vi med dessa resonemang? I ett samhällsklimat där fördomar, strukturer och så vidare kommer att fortsätta existera och troligen också förstärkas. För vem är jag att säga att kvinnor inte gillar att bli tagna på rumpan på krogen, att det inte är varje städerskas högsta dröm att städa toaletter för en hundring i timmen hela livet eller att sjuksköterskor ska ha högre lön när de trots allt valt att utbilda sig till det trots att de kände till lönerna?

Om flatkompisar.

Via UnderbaraClara hittade jag detta fantatiskt dumma blogginlägg signerat Amanda Schulman.

Hon berättar att hon äntligen skaffat sig en så kallad ”flatkompis” och att denna flatkompis minsann har berättat för henne att hon inte är en sådan som flator tänder på.

Jag tror att flatkompisen har helt rätt för jag skulle nog inte heller bli särskilt upphetsad av någon som frågade mig vad heterosexuella tänder på. Eller vad medelklassen tänder på. Eller vad rödhåriga tänder på. Om man inte tycker att det är sjukt sexigt med folk som antar att alla med en viss läggning har precis samma smak.

Bara att fråga något såndant: ”hej. Här kommer jag och frågar dig i egenskap av representant för alla homosexuella kvinnor: tänder ni på mig”. Jag blir helt matt. Och att sedan skriva ett jävla blogginlägg om det. Göra humor av hur skönt fördomsfull man är.

Kul Amanda. Verkligen skitroligt att du har så himla mycket självsistans att du förmår driva med dina sämre sidor. Synd att du framstår så jävla efterbliven på kuppen.