Etikett: fördomar

F-ordet.

wpid-img_20140911_101133.jpgTänkte lite på den liberalfeministiska antologin F-ordet, vars syfte var typ att visa på ”alternativa” (borgerliga) sätt att resonera kring feminism. Många feminister har som någon slags agenda att göra ”f-ordet” mindre ”stigmatiserat”.

Jag tycker detta är väldigt problematiskt, för det är att rakt av köpa den liberala verklighetsbeskrivning som säger att det är själva ordet ”feminist” som är problemet. Att motståndet mot ”feminismen” skulle handla om ”fördomar” mot feminister eller liknande, och inte om att den feministiska rörelsen faktiskt utgör ett konkret hot mot de som är rädda för ordet. Jag tror att en gör kampen mot patriarkatet, som jag ändå anser vara feminismens kärna, en stor otjänst när en försöker få ”feminismen” att framstå som något snällt och ofarligt, för feminismen ska inte vara snäll och ofarlig. Vi kommer inte åstadkomma förändring med snällhet.

En motsatt strategi skulle kunna vara att kolla på vad det är som folk skräms av i ”f-ordet”, och se på varför dessa saker anser skrämmande. Till exempel; feminister är ”fula” (har ett ickeheterosexuellt utseende, anpassar sig inte efter den manliga blicken), lesbiska, okvinnliga, manshatare och så vidare och så vidare. Varför skrämmer de här sakerna? Kan vi utifrån detta hämta en strategi?

Att främst kämpa för rätten att kalla sig feminist utan att bli socialt stigmatiserad kan tyckas lockande, för det kan vara ett reellt problem för feminister att vi inte kan benämna oss själva utan att bemötas med hat. Men jag tror att det är en återvändsgränd. Att vara feminist har inget egenvärde, värdet ligger i att bedriva en effektiv kamp. Denna kamp kommer alltid att möta motstånd, oavsett vad vi kallar den.

Jag skulle gladligen överge ordet ”feminist” om det kunde få kampen att bli effektivare, men jag tror inte att det är det det handlar om. Jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll hur vi namnger oss. Hel projektet att fokusera på och samlas kring ett ord som sägs beteckna någon slags politisk identitet är meningslöst. Vad skulle det egentligen ge oss i kampen mot patriarkatet?

Hur är fördomar som riktas emot mig mitt ansvar?

En grej jag tycker är intressant i debatten om debatten om feminismen är alla dessa som snackar om vad ”andra” tycker och tänker och tror om ”feminismen”. Det är alltid någon annans fördomar en ska ta med i beräkningen, aldrig deras egna. Därigenom sätter de sig i en position där de företräder åsikter och perspektiv utan att behöva försvara dem, för det är liksom alltid någon annan som innehar dem. Dessa andra talas om som barn som ska uppfostras, som inte är ansvariga för sina egna känslor och tankar, medan jag anses vara fullt kapabel till att ta ansvar inte bara för mitt eget agerande utan även deras reaktioner. Jag måste stå till svars för någon tänkt tredje persons fördomar om mig.

Den typen av argument jag åsyftar kan låta till exempel såhär: ”när du skriver sådär så spär du ju på fördomarna som finns om feminismen”. När en sedan frågar om vem det egentligen är som är ansvarig för dessa fördomar, jag eller de som innehar dem och sprider dem, då låter det kanske lite såhär: ”nejmen jag menar bara att ditt beteende kan få andra att tänka/tycka såhär” eller ”jag vet att andra tänker/tycker såhär”.

Givetvis har folk fördomar om feminismen, det är ingen överraskning. Frågan är varför det alltid är jag som får dessa uppkört i fejset av människor som verkar se sig själva som utomstående betraktare. Varför vill de att jag ska stå till svars för andra människors eventuella fördomar, som eventuellt kan ha något att göra med något jag har sagt? Det är väl för fan inte mitt problem att någon tar det jag säger och förvrider det. Det vore väl mer lämpligt att konfrontera de som gör det med detta?

Det hela påminner lite om hur en generellt pratar om män. Män liksom är på ett visst sätt och det är ingenting de kan göra något åt, men det är upp till kvinnor att veta hur de ska förhålla sig till män för att inte råka illa ut. På samma sätt är det med feminismen och patriarkala fördomar, fördomarna liksom bara är där som ett obestridbart faktum, men feminister förväntas förhålla sig till detta så att dessa fördomar liksom inte uppstår.

Jag är trött på att alltid få dessa förklaringar uppkörda i fejset som om det vore ett oföränderligt faktum att världen ser ut så. Ja, för guds skull, jag vet att allt jag säger som är det minsta subversivt kommer användas emot mig och feminismen som rörelse. Jag ser dock inte detta som någon anledning till att sluta, ty jag är fast övertygad om att alla kampmetoder vi väljer som har den minsta lilla chans att vara effektiva kommer mötas med motstånd.

Istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar borde du läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar. Genom att få det till att det skulle vara feministers fel att vi blir bekämpade så legitimerar du också de fördomar vi utsätts för, genom att försöka få oss att ändra på vår retorik, vår teori och så vidare så blir du en del av problemet vi försöker motverka.

Jag kommer aldrig någonsin att vika mig för, än mindre delta i, någon utrensning av feminister som antas agera på ett sätt som väcker fördomar mot feminismen, för jag tror att det är ruskigt kontraproduktivt.

Vikten av generaliseringar.

Jag talar sällan om ”fördomar” eller ”generaliseringar”. Jag talar om sexism, rasism och klasshat istället. Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att problematisera ”fördomar” eftersom de betyder så olika mycket beroende på vem som bär dem och varför. Jag tycker inte heller att det är relevant att problematisera generaliseringar som sådana, eftersom det beror så mycket på syftet med dem och deras relevans. Det finns ett problem i att tala om till exempel ”fördomar” istället för att tala om rasism. Ordet ”fördomar” får det att framstå som om det är något som är jämnt utspritt, som drabbar alla lika mycket, men så är det helt enkelt inte. Rasism däremot skvallrar om den makt som finns inbyggd i det hela, att vissa drabbas betydlig mer av fördomar som rör deras utseende än andra.

Jag generaliserar ofta kring mäns och kvinnors beteende. Detta är relevant eftersom jag skriver mycket om könsmakt, och då måste en se att kön är en viktig faktor för hur personer agerar. Syftet med att skriva om detta är dock inte att befästa dessa normer utan att problematisera dem. Målet är såklart att kön inte ska vara en viktig grund för agerande, utan att vi ska kunna se hur kön idag påverkar oss för att kunna dekonstruera det.

Ett annat sätt en kan generalisera kring kön är att säga ”kvinnor bara är mer känsliga”. Det tycker jag är ett dåligt sätt att generalisera på, eftersom det inte innehåller någon form av problematisering till ursprunget eller någon väg framåt. Personen bara antar att det är så kvinnor är, inte att det har något att göra med de förhållanden under vilka kvinnor lever. Vidare så är det en generalisering som förstärker fördomar som redan finns kring hur kvinnor är och även, kivet att ”känslig” är negativt vilket det oftast är, sparkar på en grupp som redan är förtryckt.

När jag talar om hur män är så gör jag det alltid i en kontext av hur samhället har format män. Jag talar inte om män som sådana, utan om män i det här givna samhället. Många av de idéer som finns om hur män är handlar dock snarare om att män till naturen är mer starka, dugliga och så vidare, och att det därför är lämpligt att de härskar över kvinnor. Det hänvisas friskt till den så kallade biologin, hormoner och liknande. Helt enkelt, det är utsagor om hur män är och hur de måste fortsätta vara. Sådana generaliseringar tycker jag är otroligt negativa.

Vissa människor vill att vi ska sluta med generaliseringar helt, se alla som individer. Den här metoden tror jag inte alls på. De flesta generaliseringar människor gör är nämligen inte medvetna, och därför kan vi inte hysa något hopp om att människor kommer sluta med dessa bara för att vi försöker pränta in i dem hur dåligt det är. Däremot kommer det att beröva oss verktyg att tala om hur grupptillhörighet påverkar en, vilket vore fatalt för möjligheten att kunna förstå och bryta sönder maktstrukturer.

Sedan tycker jag att det är intressant att ingen klagar på att jag generaliserar kring kvinnor utan alltid utgår från att jag tycker att det är något dåligt att göra det. Jag generaliserar kring kvinnor hela tiden, till exempel så anser jag att alla kvinnor är förtryckta. Om en nu ska klaga på generaliseringar bara för sakens skull så borde ju det vara minst lika problematiskt.

Fördomar och teori.

Mången gång har jag hört människor uttala sig i stil med ”men du generaliserar/drar alla över en kam/sprider fördomar” när jag skriver om min förståelse av patriarkatet. Det vill säga: att säga ”alla män förtrycker alla kvinnor” är att ha ”fördomar”.

Såhär: det är stor skillnad på att ge uttryck för fördomar och ett teoretiskt resonemang. Det jag gör är det senare. En fördom hade varit att säga ”alla män har någon gång tafsat på en kvinna”. Det är något väldigt konkret, något som säger något om varje individuell mans handlingar. Det är inte samma sak som att säga att alla män förtrycker alla kvinnor.

När jag säger ”alla män förtrycker alla kvinnor” så menar jag att män i egenskap av sin sociala position och den maktordning som kallas patriarkatet automatiskt hamnar i en situation där de utövar förtryck. Det här säger ingenting om männen i sig, det säger något om hur samhället är konstruerat. Det handlar inte om individer, det handlar om positioner. Jag tror inte att män har någon medfödd egenskap som gör att de förtrycker, men eftersom samhället är patriarkalt så blir det så. I ett ickepatriarkalt samhälle så skulle det inte vara så.

Ja, i det här fallet är den sagda positionen medfödd. Det gör egentligen ingen större skillnad i sak, även om det såklart kan kännas orättvist att inte få välja. Men tro mig, det känns orättvist för kvinnor också.

Sedan finns det en idé om att eftersom alla män förtrycker så går det inte att göra något åt saken och därför är det lika bra att som man skita i att ens försöka. Premissen här är att förtryck antingen är eller inte är, att det aldrig kan vara mindre eller mer utan att det antingen finns och är förskräckligt eller inte finns och är helt underbart. Så ser inte jag på saken, jag ser det som en glidande skala där män såklart kan välja att agera på väldigt olika sätt, för att antingen motverka sin egen position eller inte göra det. Jag tycker inte att det faktum att en är en förtryckare gör en till en fruktansvärt ond människa, vilket vissa verkar tro. Däremot tycker jag att förtryck är någonting dåligt.

Om hur fördomar sprids och reproduceras.

Igår reagerade jag på en tweet som löd såhär:

Alla ungdomar som: ”Jag skiter i skolan, jag vill bli PROGRAMLEDARE!” kan ju se Petra Mede växla mellan franska och engelska på scen nu.

Nu tänkte jag försöka säga något om hur fördomar sprids, legitimeras och reproduceras. Det är en utbredd uppfattning idag att ungdomar är lata, bortskämda och så vidare. Ibland sägs det att vi bara vill ha roliga jobb (gud, sedan när är det fel att drömma) och inte vill anstränga oss. Den här myten används politiskt på ett tydligt sätt, folk tycker att regeringen inte behöver göra något åt ungdomsarbetslösheten eftersom en förklaring är att ungdomar minsann är lata, inte vill ah jobb och så vidare. Jag tror att ni förstår ungefär vad jag menar.

I ett sådant klimat kan en inte bara kasta ur sig saker om ungdomar på det sättet och sedan hävda att en inte bidrar till dessa fördomar. Det gäller att tänka efter vilka fördomar en reproducerar. Om det inte hade funnits en uppfattning om att ungdomar i allmänhet är lata och bortskämda hade det inte varit ett problem att skriva som det skrivs i tweeten, men nu är det tyvärr så att denna uppfattning är utbredd och använda i politiska syften, vilket gör att en bidrar till den världsbilden när en skriver sådana saker. På samma sätt fungerar det med att till exempel ”kritisera” halaslakt i ett samhälle där muslimer utsätts för rasism, eller ta upp att den finns en möjlighet att kvinnor falskanmäler våldtäkt i ett patriarkalt samhälle. Dessa två saker hade kanske varit okej i ett fullkomligt orasistiskt eller jämställt samhälle, men i ett samhälle där dessa myter sprids och används för att misstänkliggöra invandrare så är det annorlunda.

Sedan kan en alltid säga att det ”faktiskt finns” sådana ungdomar. Ja, så är det garanterat, det finns idioter i alla läger. Frågan är om 1) det är specifikt för ungdomar 2) det är specifikt för nuvarande ungdomsgeneration 3) om det är vanligt förekommande. Jag hävdar att inget av dessa tre stämmer, men jag tycker att det är uppfattningen som sprids i tweeten. Det står svepande ”alla ungdomar” vilket enligt mig indikerar att det är något som förekommer relativt ofta, ändå har jag aldrig någonsin stött på en ungdom som skiter i skolan för att hen vill ”bli programledare”.

Nu kanske någon tycker att jag överdriver och att det inte ”var så farligt” eller ”illa menat”. Detta stämmer säkert, och jag anklagar inte heller författare till tweeten att ha skrivit för att vara taskig mot ungdomar eller för att vara upphov till den samlade skit som sprids om ungdomar. Min poäng är att det blir väldigt lätt att göra billiga poänger på en grupp som redan är utsatt för en massa fördomar, precis som det är lätt att göra billiga poänger på muslimer och kvinnor. Och samtidigt som en gör den billiga poängen så sprider och reproducerar en en myt som är skadlig för ungdomar, och något som för en själv verkar harmlöst och oskyldigt gör det ytterligare lite svårare för den gruppen att för erkännande, värdighet och hjälp.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Dekadensens högborg.

Gick på stan under Pride, dock utan att se själva paraden, och försökte förstå hur alla dessa personer som tycker att Pride är dekadensens högborg känner sig. Jag såg några personer med ovanligt färgglad utstyrsel, en person med en prideflagga i panna, ett barn med en pridknapp och så vidare. Jag undrar om personer som Sara Skyttedal blir illa till mods av detta på riktigt eller om de mest har målat upp en skräckbild av farliga hbtq-personer i sina huvuden.

En dag om året sker det att gatubilden domineras av andra uttryck än de heteronormativa. Det är på intet sätt förknippat med obehag att vara där som heteronormativ, jag kände mig knappast uttittad eller utsatt i min oerhört svenniga outfit. Merparten av de jag såg i närheten av paraden såg högst ordinära ut. Jag kände mig inte mer malplacerad än vad jag gör vanligtvis och då är jag en vit heterosexuell ciskvinna som inte ens experimenterar med olika könsuttryck.

Jag tänker att den som tycker att hbtq-personer är obehagliga främst bör jobba med sina egna fördomar, inte be hbtq-personer att jobba med det intryck de ger dem. Jag har så svårt att förstå hur man, om man kommer med ett öppet sinne, kan uppfatta Pride som hotfullt eller exkluderande. Det är en av de mest inkluderande tillställningar jag känner till.

Jag undrar om dess personer över huvud taget funderat på att människor faktiskt kan känna sig exkluderade i samhället när det är som det brukar vara. Om de funderat på att till exempel samkönade par har mycket mindre utrymme att göra sånt som tvåkönade par gör på daglig basis. Till exempel: hålla handen, kyssas offentligt och så vidare. Personer som avviker från heteronormen har mycket mindre utrymme i samhället. Jag undrar om de någonsin funderat på hur det kan kännas att ”komma ut” eller att behöva mygla med sin sexualitet för att undvika trakasserier eller bara för att man inte ständigt orkar med frågor.

Ibland förbluffas jag av den enorma egocentriciteten inom vissa politiska rörelser. Hur man över huvud taget inte verkar vara kapabel att lyfta blicken och se att det finns andra än man själv och den grupp man tillhör i denna värld. Istället för att själv försöka vara lite fördomsfri och öppensinnad så kräver man att de som ens fördomar är riktade emot ska ändra på detta, krypa fram till ens jävla fötter och göra avbön från all dekadens. Jag blir så trött.

White trash-frågor.

Jag har ju tjatat och tjatat om den där white trash-tjejergruppen på facebook nu. Sån är jag, när jag upptäcker något som verkligen får det att knyta sig i magen på mig så är jag outröttlig i mitt malande. Jag har i alla fall fått en massa invändningar emot min inställning till begreppet white trash och tänkte sätta mig ner och sammanställa något slags svar på den kritiken. Om det är någon som har invändningar eller frågor kring det, ta dem här! Jag har förstått att min inställning uppfattas som radikal av många och därför vill jag bara försöka reda ut var jag står och varför för dem som undrar.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Fördomsskryt.

Det finns en viss trendighet i att vara politiskt inkorrekt. Nu menar jag inte på det där galna avpixlat-sättet, utan lite mer alldagligt. Ett typiskt exempel tycker jag är när folk säger att de ”också har fördomar” på ett lite koketterande sätt, liksom för att säga att de minsann inte är sådär sjukt korrekta hela tiden de heller utan tänjer lite på gränserna ibland och tillåter sig att vara fördomsfulla. Detta försvaras ofta med att ”alla har fördomar”, underförstått att det då också är ”okej” att ha det, får man anta.

Visst är det så att alla har fördomar i någon mån, det är egentligen inga konstigheter. Däremot finns det stora skillnader i hur olika människor hanterar och förhåller sig till sina fördomar. Om man upptäcker sig själv med att ha fördomar om andra så är väl den rimliga reaktionen att försöka omvärdera dessa, inte att bara helt lugnt konstatera att ”jag har fördomar” och sedan bara köra på. Sedan kan det ju vara så att man har rimliga fördomar, antaganden om vissa grupper människor som visserligen inte behöver stämma för precis varenda en men som stämmer i en majoritet av alla fall. Sådana fördomar har jag till exempel om abortmotståndare och antifeminister, jag utgår från att de flesta är ovettiga tills motsatsen bevisad.

Är detta något slags försök att slå fast om rätten att få vara oduktig ibland, att inte alltid gå omkring och vara perfekt i alla avseenden? Jag köper till fullo att man inte alltid kan vara perfekt och att man kan fela trots att man är övertygad feminist, antirasist eller någon annan politiskt korrekt ideologi. Det är mänskligt att fela och om man upptäcker sig själv med att göra det är det väl bara att svälja och ta nya tag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att bara rakt av acceptera, ja rentav skryta med, att man gör ditten och datten fel, helt i strid med ens personlig övertygelser. För oavsett hur mänskligt det är med fördomar så är det faktiskt inget att skryta om.