Zettermark har skrivit om earth hour. Hon skriver att hon är trött på folk som klagar över den här typen av initiativ och att alla positiva initiativ borde välkomnas.
Jag kan hålla med om att det är otroligt tråkigt med människor som avvisar engagemang för att det är för litet, för obetydligt eller för en mindre viktig fråga än förintelsen.
Men anledningen till att jag tycker illa om earth hour är inte att den är obetydlig. Anledningen till att jag ogillar earth hour är för att den är så jävla lifestyle. Så förmätet ”gott”. Lite mysigt moraliserande i värmeljusens sken.
Idag används engagemang i mångt och mycket som en acessoar. Man går med i en facebookgrupp, har på sig en lila tröja eller släcker lampan en timme. Problemet med det är inte handlingarna i sig, klart man kan ha facebookgrupper och nedsläckta timmar. Men jag får känslan av att många människor tycker att deras ansvar slutar där.
Ofta så tycker folk på facebook att jag ska gå med i nån grupp som handlar om att stödja Japan eller Haiti eller något. Jag går aldrig med i sådana grupper för jag är inte intresserad av att på det sättet visa var jag står i dessa frågor. Jag tycker att det är platt och ensidigt. Om jag bryr mig tillräckligt mycket om ett problem så sträcker mitt engagemang sig djupare än så, jag vill inte bara samla ställningstaganden på hög för jag vill att mina ställningstaganden ska betyda något.
Människor som lever en totalt omiljövänlig livsstil ”firar” också earth hour och det gör att det går inflation i engagemanget, idag kan vem som helst ta ställning bara genom att trycka på en ”gilla”-knapp eller ha lampan släckt. Jag ser det lite som den moderna tidens avlatsbrev. Ett sätt att visa att man, en timme mellan shoppingturen och krogrundan på stureplan, också bryr sig om miljön. När andan faller på.