problem – Fanny Åström

Döden som politiskt problem.

I en tid där ”jobben” är den viktigaste politisk frågan och allting som inte rör sig om skattesatser ses som utopism så kan det vara jävligt upplyftande att läsa om politiska teoretiker som varit mer utopiska i sitt tänkande. Till exempel upplysningsfilosofen Godwin som menade att även döden var ett politiskt problem som skulle lösas. Tänk om vi kunde se lite mer sånt i politiken idag!

Jag blir fan deprimerad av denna totala brist på idéer om samhället. Det finns fan ingen som snackar om hur mycket fetare vi skulle kunna ha det.

Detta är en kritik jag riktar även till vänstern. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det finns så lite fokus på positiva framtidsvisioner. De flesta som är vänster är väl det för att de tror att det skulle göra samhället mycket fetare. Jag är till exempel helt övertygad om det. Men ändå är det nästan aldrig detta som förmedlas.

Jag vet att jag själv knappast står oskyldig i detta eftersom jag är sån mästare på att gnälla, så jag menar inte att komma och knäppa nån på näsan. Jag tycker bara att det är tråkigt att det sällan finns plats för tal om var en vill med samhället, eftersom all energi går till att försöka undvika att borgarna gör det ännu värre.

Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

Inte ett problem.

Vissa menar att det är ett tecken på islamisering att man nu har bestämt sig för att låta en polisslöja designas. Religionen ska lämnas hemma och inte tas med till jobbet. Men vad är egentligen problemet med att vissa kvinnor går omkring med en specialdesignad slöja på jobbet? Den kommer ju knappast skada arbetet.

Att detta skulle vara ett tecken på något slags övertagande från muslimskt håll är enligt mig en märklig tolkning. Man designar nämligen inte bara polisslöjor, utan även kippor. Varför talar ingen om ”judifieringen”? Kanske för att de negativa konnotationerna till en sådan retorik är alltför uppenbara.

Det sker ingen särskild islamisering, vad som sker är att man försöker öppna upp vissa yrken för att stora minoritetsgrupper också ska kunna känna sig välkomna. Det faller sig naturligt att när det tillkommer en ny folkgrupp till ett land så tar de med sig en del av sin kultur, det betyder inte att den på något sätt tar över, bara att vissa attribut tillförs.

Att man designar vissa religiösa huvudbonader för vissa yrkesgrupper betyder inte att vi kommer acceptera hedersmord, kvinnlig omskärelse eller terrorism. Det betyder bara att vi låter människor som annars hade blivit hindrade från vissa yrken på grund av sin religion delta i dessa och göra det på ett sätt som inte skadar yrkesutövningen, vilket det inte gör att bära en specialdesignad huvudduk.

Kanske tycker någon i sann populistisk anda att man måste ”dra en gräns” så att vi inte kompromissar med ”svenska värden”. Det må vara sant, men den diskussionen kan vi ta när den dagen kommer, typ när någon på allvar försöker införa sharialag.

Mina föräldrar äger också en villa.

Folk hackar på bostadsrätts- och villaägare på twitter och jag sitter här i mina föräldrars villa och tänker på om jag skulle ta och reagera som vissa personer gör när de råkar ingå i en grupp som blir generaliserad och utpekad. Bli kränkt och sur, envist hävda att ”jag äger minsann villa och jag är okej ändå” och så vidare.

Jag känner mig inte attackerad eller utsatt som person, däremot känner jag att min klass är attackerad, och det med rätta. Jag tror inte att kulturmarxisterna kommer komma och slå ner mig för att jag bor i villa, däremot tror och hoppas jag att de kommer kämpa för en förändring där min klass är mindre priviligerad. Jag hoppas att man kommer återinföra fastighetsskatten, jag hoppas att man kommer ”fula ner” mitt område med hyreshus (som vissa boende vänder sig så starkt emot), jag hoppas att man kommer att föra en offensiv fördelningspolitik och så vidare och så vidare.

Man är en person, men man tillhör också en klass. Jag är Fanny, jag ligger ganska starkt åt vänster i den politiska skalan. Jag argumenterar utifrån detta, jag gör vad jag kan för att sprida vänsteråsikter. Samtidigt tillhör jag också medelklassen. Detta är inget jag kan eller vill avskriva mig, min klassbakgrund ger mig många möjligheter, i mitt fall möjligheter som jag kommer använda för att försöka skapa ett mer jämlikt samhälle. Jag inser samtidigt att jag alltid kommer att vara ett barn av min klass och att mitt perspektiv på världen delvis är färgat av det.

Jag inser att klasskamp är en attack mot en del av den jag är, mot min bakgrund. Mot mina föräldrars villa som köpts med ärvda pengar, mot min möjlighet att få bostad i Stockholm som kommer sig av medlemskap i en dyr hyresrättsförening och så vidare. Samtidigt inser jag att jag också är med i den, för jag ställer mig bakom den. Även om det samhälle jag drömmer om kanske skulle leda till att min egen ställning var mindre privilegierad så är det min politiska ståndpunkt.

Jag tror inte att lösningen är att söka förneka sin bakgrund, inte heller att försöka göra det till mindre av ett problem. Du kan inte göra något åt varifrån du kommer, men du kan ta ansvar för det. Dels genom insikt om dina privilegium, dels genom att kämpa emot den samhällsordning som tillmätt dig dem. Men det kräver att man vet vem man är, att man vet att delar av det man är är något man samtidigt måste kämpa emot. Att man inte skyller på någon annan, någon tänkt ”verklig fiende” som man garanterat inte ingår i, utan att man vågar se problemet också i sin egen position.

Jag skulle vilja att ingen gjorde abort.

Vissa menar att man över huvud taget inte ska försöka minska antalet aborter, det håller jag verkligen inte med om. Abort är liksom inget litet skitingrepp utan en stor sak som kan leda till en massa komplikationer. Jag har hört att det är väldigt många som mår dåligt flera månader efter en abort av rent biologiska skäl, alltså utöver de tankar och känslor man kan ha i samband med ingreppet. Det är ju inte så konstigt, det påverkar såklart kroppen att ha ett liv växande inom sig och om detta avbryts så är det bara naturligt att det leder till komplikationer. På alla sätt och vis är det såklart bättre om folk skyddar sig på andra sätt.

Men att gå från denna tanke till tanken att abort ska förbjudas, bli mindre tillgängligt eller kosta mycket mer är att dra i lite väl höga växlar. Det finns en massa saker som man vill minimera i ett samhälle utan att förbjuda det. Arbetslöshet, fattigdom och tiggeri är tre skitbra exempel på problem vi måste jobba för att minska men inte medelst förbud, helt enkelt för att det inte är det som är kärnan i problemet.

Jag tänker mig att det finns två saker vi kan göra för att minska antalet aborter. Det första är såklart att minska antalet oönskade graviditeter vilket görs genom att uppmuntra människor till att skydda sig vid samlag. Det andra är att ha såpass bra villkor för föräldrar att personer slipper känna sig tvingade att göra en abort av ekonomiska eller sociala skäl. Däremot att strypa åtgången till själva ingreppet löser egentligen inga problem, det riskerar tvärtom att skapa nya. Om man till exempel tycker att en abort ska kosta för att man ”ska ta ansvar för sina handlingar” så undrar jag hur man tänker kring hur de människor som saknar resurser för att betala en abort ska kunna fostra ett jävla barn.

Överlag skulle jag önska att folk förstod skillnaden på att vilja att ett fenomen ska försvinna och att vilja förbjuda det. Det skulle göra hela samhällsdebatten så jävla mycket enklare. Men jag vill bara förtydliga att jag absolut inte är någon abortivrare. Jag tycker inte att abort är en bra sak, på samma sätt som jag inte tycker att tiggeri är det. Det betyder inte att jag vill förbjuda det eftersom jag, till skillnad från vissa andra, kan förstå att det är ett lite mer komplext fenomen än så.

Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

Detta borde även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

En invändning jag har fått en herrans massa gånger mot mitt Slitz-inlägg är att det står samma saker i tjejtidningar. Jag antar här att man åsyftar vad jag skulle vilja kalla en instrumentell människosyn, alltså att människor ska ”användas” och sedan bytas ut eller uppgraderas på olika sätt. Jag håller med om att detta förekommer även i tjejtidningar och jag tycker att det är en vidrig syn att ha på människor oavsett vem som riktas den mot vem. Människor ska ses som mål och inte som medel och jag förstår inte hur man kan tala i termer av att ”byta ut” sin partner mot ”något bättre” alls.

Denna syn på människor och relationer är samhällsomspännande och ökar, i alla fall enligt min egen uppfattning. Jag tror den har mycket att göra med ett i allmänhet hårdnande samhällsklimat där alla uppmanas till att ”satsa på sig själva” och vara sin egen lyckas smed. Omtanke om andra hamnar i skymundan i en sådan värld. Det är djupt tragiskt och det är inget jag ställer mig bakom.

Vissa försöker få det till att detta är feminismens fel, för att kvinnor uppmuntras till att se till sina gena behov och intressen i första hand. Må så vara, men detta är ju inte vad alla feminister står för. Jag har vänt mig emot det länge och ser det framförallt som något liberalfeministiskt, eller powerfeministiskt som man också skulle kunna kalla det. Det är ett entreprenörsideal där man ska kämpa sig upp mot toppen självständigt, personligen göra upp med patriarkatets förtryck mot en själv eller kanske använda sin ”kvinnliga charm” för att komma framåt. Jag vill ha ett samhälle där människor tar hand om varandra, inte ett där allt handlar om att slåss om platsen på toppen på lika villkor.

Nåja, med det sagt att jag inte vill ha det såhär så vill jag även förklara varför detta råd ändå dyker upp i den feministiska debatten titt som tätt, för det gör det ju. Jag tror det handlar om iden att jämlikhet ska uppnås genom att kvinnor ska börja lika män. När kvinnor uppmanas till att inte bry sig för mycket om relationen handlar det inte framförallt om att man ska skita i andra för att det skulle vara ett egenvärde, snarare om att man till exempel i en kärleksrelation inte ska ta den sociala lasten även för sin manliga partner, vilket ofta blir fallet då kvinnor fostras i att vara omhändertagande och män i att vara individualistiska. De bästa vore om män och kvinnor var medvetna och omhändertagande i relationer, men om nu inte ens manliga partner är det så är det väl inget annat än rimligt att agera så även själv.

Men det jag talade om i mitt inlägg var inte detta. Jag berörde det flyktigt men konstaterade att det inte var det som var grejen, utan att det var ungefär vad jag förväntat mig. Det jag fann relevant var just den uppmaning till sexuellt utnyttjande som fanns i inlägget. Om detta förekommer i tjejtidningar eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall aldrig stött på något liknande i ett sådant sammanhang. Om någon har det, vänligen berätta, för jag skulle i ärlighetens namn tycka att det var intressant och upprörande.

Vidare har jag heller aldrig beskyllt män som kollektiv för detta. De flesta än läser inte Slitz, det är jag medveten om. Men den som gör det och den som skriver texter likt detta borde fundera lite på vad det är man förmedlar. De rör sig inte om lite vanlig vardagssexism, ett litet skämt, utan om en direkt uppmaning till något som rentav kan betraktas som brottsligt i vissa fall. Det borde väl även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

Förenkling av narkotikaproblem.

Nog för att jag inte tycker att denna debattartikel var särskilt begåvad men svaret är etter värre, det går nämligen ut på att ”polisen inte ska agera ideologisk bromskloss” och är alltså primärt en argumentation emot att polisen Lennart Karlsson skulle skriva en debattartikel från första början. Poliser omfattas till artikelförfattarnas förtret av yttrandefrihet precis som alla andra i Sverige och är således alldeles fria att skriva debattartiklar på sin fritid, precis som alla andra.

Vidare är det korkat eftersom det faktiskt är otroligt bra att polisen lägger sig i den offentliga debatten på det här sättet, i det här fallet är det nämligen polisen som har kunskap om hur narkotika bekämpningen fungerar i praktiken och kan således ha mycket att bidra med när det kommer till tankeverksamheten precis som personer som är verksamma på behandlingshem och så vidare. Alla dessa röster behövs i debatten!

Artikelförfattarna tycker att ”beroendesjukdom bör hanteras av sjukvården och inte inom rättsväsendet” men faktum är att polisen spelar en otroligt stor roll när det kommer till att spåra och beslagta narkotika samt att ta fast de personer som ägnar sig åt organiserad kriminell verksamhet som har med narkotika att göra. Jag håller med om att personligt bruk är en fråga för sjukvården men det är ju inte som att alla som smugglar och säljer narkotika gör detta för personligt bruk, det rör sig om en organiserad och vinstdrivande verksamhet och det är givetvis en polisiär fråga!

Det målas upp en bild av att narkotikaproblemet i samhället består av en massa enskilda brukare som på något mystiskt vid får tag på droger för personligt bruk men så enkelt är det ju givetvis inte. Den organiserade brottslighet som narkotikasmuggling innebär är givetvis ett gigantiskt problem, dels eftersom många människor trillar ner i missbruk men också för att man med drogpengarna kan finansiera annan betydligt värre verksamhet. Det är ju inte som att det rör sig om schyssta personer som bara råkar syssla med droghandel utan de flesta som gör det på större skala har givetvis kopplingar till en massa skit i den undre världen.

Denna sida av drogmyntet tycker jag det pratas allt för lite om. Här måste vi verkligen nyansera debatten för att få till en bra lösning.

Som lösning på ett strukturellt problem är det ett tarvligt förslag.

Är så jävla trött på att ständigt få höra att kvinnor måste bli bättre på att ”ta för sig” som någon slags lösning på problemet med strukturellt förtryck av kvinnor. Det är klart att en person som absolut inte kan ta för sig borde ta tag i detta, men lösningen på att kvinnor är strukturellt förtryckta kan inte vara att varje enskild kvinna ska gå omkring och kompensera för att hon är kvinna. Jag är trött på att höra en massa tips om hur jag borde bete mig för att kompensera för folks fördomar. Kvinnor antas vara svaga så var stark, kvinnor antas vara osjälvständiga så var självständigt och så vidare.

Att kvinnor utsätts för fördomar bara på grund av sitt kön är inte ett problem som ska lösas genom att alla ska bete sig så mycket som möjligt i motsats till dessa fördomar utan genom att folk börjar betraktar kvinnor som människor i första hand.

Därför blir jag fruktansvärt matt när jag läser att man på expressens ”må bra”-kryssning för kvinnor har bjudit in Aschberg och Leif GW Persson för att hålla en föreläsning under namnet ”skärp er, tjejer!” där budskapet bland annat är att ”Svenska kvinnor måste rycka upp sig och våga lite mer”.

Hela iden med feminism är att kvinnor ska få lov att vara som de är och vill vara utan att bli särbehandlade på grund av sitt kön. Att få bedömas efter våra individuella egenskaper och inte efter hur dessa egenskaper upplevs utifrån vårt kön. Feminism ska inte handla om att ständigt gå omkring om kompensera för att man har råkat födas till kvinna. Man ska inte behöva ”ta för sig”, i alla fall inte mer än männen, för att tillmätas utrymme i olika sammanhang.

Jag är himla bra på att ta för mig och våga göra mig hörd vilket har gjort att jag sluppit många av de klassiska fällorna för kvinnor; att vara för tyst, att aldrig våga säga ifrån och så vidare. Det har såklart varit jävligt bra för mig personligen men jag skulle inte råda kvinnor sådär i största allmänhet att anlägga en annan personlighet och uppförande för att man då ”slipper undan” dessa fördomar. För slipper undan, det gör man inte. Däremot så kompenserar man för dem i sitt agerande. Vem vet hur det hade varit om jag varit man och agerat som jag gör.

Sedan kan det vara viktigt att skaffa sig ett bättre självförtroende och ta för sig för sin egen personliga vinnings skull. Som lösning på ett strukturellt problem är det dock ett tarvligt förslag.

Man kan inte förvänta sig att folk ska stå ut med allt bara för att man har problem med det.

Uttryckte min irritation över människor som kommer sent precis hela tiden på twitter. Skrev att det är respektlöst och att det ju inte kan vara så svårt att helt enkelt börja lämna hemmet tidigare. Fick som svar att det inte är så ”bara” att lämna hemmet tidigare om det är just i det som problemet ligger. Samma person skrev också att hen håller med om att det kan vara irriterande, men att hen förstår.

Jag kan greppa det här med att människor har problem med vissa saker och att vissa människor helt enkelt har svårt att planera sin tid. Jag har alltid haft skitlätt för att planera tid och kommer nästan aldrig sent. Men även om man har ett handikapp så måste man kunna hantera det och utveckla metoder för att gå runt det. Om man notoriskt kommer sent så anser jag verkligen att man ska ta och fixa till det, oavsett vad orsakerna är. Om det nu är så att det inte går att ordna, hur nu det skulle vara möjligt, så få man väl helt enkelt organisera sina möten på ett annat sätt än att bestämma en tid, typ istället låta personen komma hem till en.

Nu är ju det här med förseningar inte en skitstor grej i sig, min poäng i inlägget var mer det här med att göra en avgränsning mellan vad som kan vara ursäktbart med att man har ett handikapp (diagnostiserat eller inte). Jag kan bli sjukt irriterad på människor som inte tycker att sjukdom eller handikapp kan vara ett förmildrande drag utan alltid säger att människor ska ”ta sig i kragen” eller liknande.

Samtidigt kan jag tycka att det är illa att ha såndär oändlig respekt för alla handikapp en person kan tänkas ha. Vi lever i en värld med människor som inte är helt likriktade och det som känns enkelt för en person kan såklart vara svårt för en annan men vissa saker tycker jag helt enkelt att man ska kunna kräva av sina medmänniskor, som att de dyker upp på bestämd plats på bestämd tid om inget exceptionellt har inträffat.

Om man har problem med detta så tycker jag att man ska åtgärda det, inte kräva av andra människor att de ska ha ständigt överseende. Det finns en massa saker man kan göra, som att alltid planera en kvart i förväg, ställa klockan tidigare eller helt enkelt klocka vad olika sträckor kan tänkas ta. Det är inget fel på att ha problem, men det är fel att inte försöka göra något för att åtgärda dem. Det är helt enkelt väldigt respektlöst att låta andra människor vänta på en jämt och ständigt.

Så jag tycker helt enkelt att man ibland får ta och lyfta på rumpan och lämna huset en kvart tidigare oavsett vilka metoder man måste ta till för att komma dit. Och om det verkligen är så att det absolut inte går att göra det, då får man väl hitta ett annat sätt att leva på. På samma sätt som man inte kan förvänta sig att andra människor ska tolerera att man är elak, socialt inkompetent eller inte kan hålla hemligheter bara för att det råkar vara en del av ens personlighet som är svår att förändra, då får man helt enkelt bita ihop och göra något åt det eller acceptera att man inte kan leva samma liv som andra som saknar de svagheterna. Och det är faktiskt inte sådär jättekonstigt egentligen.