Ibland talar jag om vikten av att erkänna sitt privilegium. Jag tycker att det är viktigt att som man erkänner att en är privilegierad. Däremot kan jag ofta känna att det betonas lite väl mycket, just det här att en ska erkänna sitt privilegium, som om det gjorde någonting bättre.
För mig är att erkänna ett privilegium ett första steg i att förstå sig själv i en samhällelig kontext. Alltså att erkänna att en har ett privilegium som man. Men det får liksom inte stanna där, utan en måste också lägga energi på att förstå detta privilegium. Vad innebär det för en och personer i ens omgivning? Hur måste jag agera för att ta ansvar för detta privilegium?
Jag upplever att många feministiska män mest bara konstaterar att de är privilegierade och sedan stannar vid denna insikt. Att det liksom blir ett ”men jag är ju medveten om det” som legitimerar jävligt mycket.
Även om en aldrig kan sluta vara överordnad kvinnor som man i patriarkatet kan en såklart göra en massa för att göra situationen betydligt mycket bättre. De flesta män har liksom inte bara sin position, utan agerar också på ett sätt som reproducerar kvinnoförtrycket.
Det går inte att sluta vara privilegierad som man, men det går att använda sitt privilegium på ett bra sätt, till exempel genom att driva feministiska frågor, lyfta fram kvinnor, försvara kvinnor och så vidare. Vad som däremot inte duger är att sitta och vara självtillräckligt ”medveten” om sin position utan att ägna sig åt någon form av medveten feministisk praktik.
Medvetenhet och analys av sig själv är inget självändamål, det är bara ett nödvändigt första steg i en större process. Du måste erkänna ditt privilegium, sedan måste du förstå det och göra någonting åt det.