Etikett: privilegium

Feminismen är inte en rörelse för privilegierade.

Det finns en tendens bland borgare att lyfta fram feminismen som en rörelse för privilegierade kvinnor. För det första är detta helt enkelt inte sant, liberalfeminism är en rörelse för privilegierade (borgerliga) kvinnor, men som tur är finns det gott om annan feminism.

Ofta görs det en poäng av att ställa ”kvinnor i innerstaden” mot ”arbetslösa på landet”, och dessa ”arbetslösa på landet” antas alltid vara… män. Det kanske kommer som en överraskning, men det bor faktiskt kvinnor på landet också och även kvinnor är arbetslösa. Dessa kvinnor blir, precis som kvinnorna i innerstan, utsatta för patriarkalt förtryck och mäns våld. Dessa kvinnor tjänar också på feminismen.

Sen är det givetvis så inom feminismen som i alla andra politiska rörelser att de som lyckas slå sig fram och bli talespersoner ofta är privilegierade. På samma sätt så hamnar ofta fokus på de mest privilegierade inom gruppen en vill representera. Detta är emellertid inte ett specifikt feministisk problem, utan finns inom alla politiska kamper. Det är såklart ett problem som ska lyftas fram och tas tag i, men det är inte någon borgerlig ledarskribents sak att sköta denna uppgift utan det är någonting som måste göras internt.

Att feminismen tampas med samma problem som alla andra rörelser och samhället i stort är inte ett skäl för att förkasta feminismen som sådan, det är ett skäl att utveckla den feministiska analysen så att den i högre grad fokuserar på de mest utsatta kvinnorna.

Det finns en idé inom borgerligheten om att den som är vänster eller feminist bara får fokusera på de absolut mest utsatta grupperna. Detta bygger på ett gigantiskt missförstånd om vad politisk kamp handlar om. Politiskt kamp är inte ett välgörenhetsprojekt som privilegierade ägnar sig åt för att ”hjälpa” utsatta, utan det handlar om att förbättra sin egen situation genom att kämpa solidariskt för det kollektiv en ingår i. Borgerligheten försöker omdefiniera feminismen till en välgörenhetsinstitution, där vi ska ”hjälpa” de mest utsatta kvinnorna. Detta är förvisso en viktig del i det feministiska projektet, men det är inte allt. Jag fokuserar både på min egen frigörelse och på frigörelsen av kvinnor som grupp. Det handlar inte om att ”förbättra” situationen för enskilda utsatta utan om att krossa den struktur som gör att såväl jag som mer utsatta kvinnor är just utsatta.

Dessutom är det oerhört arrogant att låtsas som att ”feminismen” skulle vara den lilla klick ”mediepersonligheter” och politiker som gjort sig ett namn inom rörelsen. Feminismen är et bred och diversifierad rörelse, bland annat kvinnojoursrörelsen är en av landets största folkrörelser och finns representerad såväl inne i stan som i mindre städer. Att snacka om att feminismen är en ”privilegierad” rörelse är att helt osynliggöra dessa kvinnor som jobbar med dessa frågor på andra platser. Bara för att de inte syns på samma sätt så betyder inte det att de inte finns. Den som på riktigt har ett intresse i att göra feminismen mindre privilegierad borde istället fokusera på att lyfta fram dessa kvinnors kamp.

Att erkänna sitt privilegium är bara början.

Ibland talar jag om vikten av att erkänna sitt privilegium. Jag tycker att det är viktigt att som man erkänner att en är privilegierad. Däremot kan jag ofta känna att det betonas lite väl mycket, just det här att en ska erkänna sitt privilegium, som om det gjorde någonting bättre.

För mig är att erkänna ett privilegium ett första steg i att förstå sig själv i en samhällelig kontext. Alltså att erkänna att en har ett privilegium som man. Men det får liksom inte stanna där, utan en måste också lägga energi på att förstå detta privilegium. Vad innebär det för en och personer i ens omgivning? Hur måste jag agera för att ta ansvar för detta privilegium?

Jag upplever att många feministiska män mest bara konstaterar att de är privilegierade och sedan stannar vid denna insikt. Att det liksom blir ett ”men jag är ju medveten om det” som legitimerar jävligt mycket.

Även om en aldrig kan sluta vara överordnad kvinnor som man i patriarkatet kan en såklart göra en massa för att göra situationen betydligt mycket bättre. De flesta män har liksom inte bara sin position, utan agerar också på ett sätt som reproducerar kvinnoförtrycket.

Det går inte att sluta vara privilegierad som man, men det går att använda sitt privilegium på ett bra sätt, till exempel genom att driva feministiska frågor, lyfta fram kvinnor, försvara kvinnor och så vidare. Vad som däremot inte duger är att sitta och vara självtillräckligt ”medveten” om sin position utan att ägna sig åt någon form av medveten feministisk praktik.

Medvetenhet och analys av sig själv är inget självändamål, det är bara ett nödvändigt första steg i en större process. Du måste erkänna ditt privilegium, sedan måste du förstå det och göra någonting åt det.

Om privilegium.

Utnyttjar för närvarande mitt privilegium som medelklassunge och hänger ute i skärgården med min mor och min morfar. Är dessvärre mycket sjuk.

Apropå privilegium så tycker jag att det är intressant när folk tycker att de har ”hittat” något emot mig när de upptäckt att jag är medelklass och vit men ändå klagar på könsmaktsordningen. Kanske tycker de att det minsann finns gott om män som har det betydligt sämre än vad jag har. Nå, jag har aldrig motsatt mig det. Jag är helt övertygad om att det finns gott om män som har en sämre samhällsposition än vad jag har, men det gör det dock inte mindre sant att en man som har samma bakgrund som jag är överordnad mig. Olika förtryck samverkar med varandra, vilket jag är den första att medge.

Jag hymlar absolut inte med att jag har det relativt gott ställt, jag är fullt medveten om att det är så. Skillnaden på mig och vissa Vita Kränkta Män är att jag inte försöker motarbeta en samhällsordning där de maktstrukturer som gör mig privilegierad upphävs, vilket till exempel antifeminister gör. Jag engagerar mig snarare i att upprätta en sådan samhällsordning. Jag har inga problem med att se att jag personligen skulle kunna komma att förlora rent materiellt och ställningsmässigt i ett sådant samhälle, även om jag tror att jag skulle trivas bättre i ett mer egalitärt samhälle.

Faktum är att jag sällan när jag klagar på klassamhället klagar på min egen position. Jag tror faktiskt aldrig att det har skett. Visst har jag klagat på enskilda jobb jag har haft och så vidare, men jag har aldrig utgett mig för att på något vis vara underordnad. Jag har inte heller några problem med att se och erkänna min egen delaktighet i det klassförtryck som sker och försöka ansvara för det i den utsträckning jag kan.

Jag kan inte ändra varifrån jag kommer men jag kan ta ansvar för mig ställning, och det är det jag också önskar att andra i priviligerad ställning ska göra. Det finns gott om privilegierade personer som lyckas alldeles utmärkt med detta, medan vissa verkar vara helt oförmögna att begripa det. Jag blir så otroligt irriterad på människor som inte begriper detta utan tycker att man på något vis hycklar bara för att man är vänster men med medelklassbakgrund. Hur skulle jag kunna förändra det? Vad jag kan göra är att jobba för att människor som inte har det lika bra som jag ska få det bättre, och acceptera de smällar mot min egen position som det innebär.

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Ta av offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:

Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.

För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.

Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.

Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.

Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.