Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.
Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:
I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.
Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.
Norberg skriver vidare:
Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.
Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.
För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.
Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?
I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.
Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.