Igår kände jag verkligen för att fly in i något slags Niotillfem-universum där allt är gulligt och fluffigt. Jag var så jävla deppig och trött och matt på precis allt i hela världen. Jag ville bara sitta och lyssna på någon deppig pop och romantisera min ångest. Det verkar så jävla enkelt att leva så ibland, att göra om allt som sker en till romantiska historier.
Jag känner igen det som händer med mig nu. Det har hänt innan och då ägnade jag flera månader åt att sitta hemma och grotta ner mig i min ångest. Jag orkar inte ha det så nu, inte igen. Jag måste hitta ett sätt att hantera det på nu, för jag vet att annars kommer det bara hända igen och igen.
Det är okej att gömma sig för världen en vecka eller två men inte mer. Och även om det kan vara jävligt skönt så vill jag inte ha det så längre.
Jag skriver nog det här dels för att jag vill ha stöd men också för att jag vill ha råd. Hur fan gör man när man inte känner att man orkar något längre?