må dåligt – Fanny Åström

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Att klaga är subversivt.

En grej jag tycker är intressant är när människor typ bestämmer att jag eller andra feminister mår dåligt eller är missnöjd med mitt liv och sedan använder det som ett argument emot mig eller feminister i allmänhet. ”Varför är feminister alltid så bittra?” undrar de och tycker att det bevisar något. Vidare så tycker de ofta att en ska ”sluta älta” och istället ”lösa problemet”, vilket i praktiken innebär ungefär att en ska ta sig i kragen, tänka positivt och dylikt.

Jag mår inte mer dåligt nu än innan jag blev feminist, däremot vågar ju numera prata om att jag mår dåligt och varför. Att må dåligt är i detta samhälle skuldbelagt, eftersom folk tror att det är individens fel att hen mår dåligt.

Om en har världsbilden att den som mår dåligt kan ”ta sig i kragen” i börja må bra så tycker en såklart att det är ett argument emot någon att denna uttrycker ilska, ledsenhet och frustration inför rådande samhälle.

Det hela är dock bara ett enda långt cirkelresonemang. Den som klagar på att hen mår dåligt över samhället mår i själva verket dåligt för att hen tänker negativt, och att hen tänker negativt bevisas av att hen är missnöjd med saker i samhället. Alternativet att det faktiskt kan vara så att samhället påverkar oss och hur vi mår, att det faktiskt kan vara så att personen ifråga mår dåligt över saker i samhället som drabbar hen, det slår inte liberalen. Eftersom liberalen tror att alla är sin egen lyckas smed och att en kan tänka sig lyckligt så blir det rimligt att resonera på det här viset.

Om en däremot, som jag, tar det för givet att människor påverkas av sin omgivning och att många som mår dåligt gör det för att saker och ting har hänt dem och inte för att de ”tänker negativt” så blir det rimligt att prata om sina psykiska besvär och vad som orsakar dem. Jag tror att det är viktigt att sluta skämmas inför att en mår dåligt och istället börja prata om det, för att kunna formulera politiska visioner om ett samhälle där en inte skulle behöva må lika dåligt.

Detta är, i mina ögon, inte alls en fråga om ”gnäll” utan en mycket konstruktiv sak att göra. Att prata om vad det är som gör att en mår dåligt i grunden och vilken typ av samhälle som skulle kunna hjälpa en att må bättre är betydligt mycket mer lösningsfokuserat än liberalernas eviga ”ta dig i kragen” som ju inte fungerar särskilt bra för att faktiskt hjälpa något. Problemet liberalen har med detta är såklart inte att det inte är en lösning utan att det är en lösning som innebär att de skulle behöva göra avkall på sina privilegier i detta samhälle och faktiskt bry sig om hur någon annan har det.

Att tvinga in folk i cynism.

Ofta så säger folk att jag ”skulle må bättre” om jag slutade med feminism och sånt. Jag undrar om de inser att jag inte föddes till feminist, utan att det är något jag har blivit. Det fanns en tid innan för mig, och jag mådde ungefär likadant då. Fast med en viktigt skillnad såklart, nämligen att jag skämdes en massa för att jag inte kunde ”ta mig i kragen” och må bra. Idag skäms jag inte, för jag vet att skulden inte är min

Jag tror att det är såhär: människor ur alla politiska läger mår dåligt, men alla verbaliserar det inte på samma vis. Jag har lärt mig att verbalisera och politisera min ångest, för jag har lärt mig att det personliga är politiskt. Detta är för mig en mycket viktig insikt i livet, politik handlar om känslor och inte om något abstrakt tänkande, typ kring ”rättigheter” eller liknande. Det handlar om vad vi lever, vad vi känner. Därför pratar jag om det, medan andra gör sitt bästa för att ständigt dölja, förneka och förtränga sitt jag, sina känslor. Ständigt mena på att dessa saknar relevans, att svaren istället ska sökas i det abstrakta, det som ligger utanför en själv.

Det som stör folk är såklart inte att jag mår dåligt, utan att jag har mage att ställa krav på samhället jag lever i, att jag har mage att inte sitta och låta skulden konsumera mig själv utan istället vänder blicken utåt. Ingen bryr sig om att någon mår dåligt, men när denna någon börjar snacka om det som ett samhällsproblem, då fan ska det tipsas om hur jag ska göra för att må bättre.

Det är förvisso möjligt att jag skulle må bättre om jag slutade engagera mig politiskt, troligen lär vi aldrig få veta sanningen eftersom det inte kommer hända. Faktum är att jag inte gör mina livsval eller val av politiska åsikter baserade på att jag ska ”må bra”, alltså undvika att konfrontera mig själv med jobbiga saker. Jag gör mina val i livet baserat på vad jag tror på och vad jag tycker är viktigt. Jag tycker det verkar så himla märkligt att basera sina åsikter på vad en mår bra av att tycka och tänka och inte efter vad som verkar rimligt.

Det handlar nog mer om den egna rädslan för att allt kanske inte är helt perfekt här i världen, och att vi kanske borde göra något för att förändra saken. Jag tänker att om det inte var så hade det inte varit så viktigt att förklara för de som kämpar att de borde sluta, istället hade en kunnat luta sig tillbaka och chilla medan andra förde kampen. Men icke, det viktiga är att få de som gör motstånd att sluta kämpa, att undervisa hen i cynism. För det är klart att det här samhället tjänar på att vi är cyniska. I ett kapitalistisk samhälle så kommer cynismen och egoismen aldrig utgöra ett hot, det som skrämmer är drömmen om och kampen för ett annat samhälle. Att människor säger: det är inte detta jag vill, jag är inte nöjd, och det är faktiskt inte mitt eget fel. Det skrämmer, ty det är där fröet till samhällsförändring ligger och gror.

Om att må dåligt och orättvisa.

Angående 21 år av kvinnoförtryck (som jag fått skitmycket fin respons på, tack!) så vill jag bara påpeka en sak.

Jag har mått dåligt och varit destruktiv på en massa olika sätt. Jag har skurit mig i armarna, varit ätstörd och varit deprimerad och så vidare, jag menar inte att allt detta har haft sin orsak helt och hållet i kvinnoförtryck. Vissa av grejerna har jag inte ens tagit upp för att jag inte ser det som relevant i sammanhanget. Både män och kvinnor går igenom jobbiga perioder i sina liv, lider av ångest inför att passa in och psykisk ohälsa, jag vet det. Jag vet att det inte bara har med kön att göra.

Däremot hävdar jag också att det finns vissa aspekter av detta som är könade. I detta ingår bland annat ätstörningar. Kvinnor drabbas av detta i mycket högre grad än män, och det beror liksom på något. En rimlig förklaring är den massiva objektifiering kvinnor utsätts för. Det finns även objektifiering av män, men den är på intet sätt lika genomgripande i samhället. Män kanske ägnar sig åt anda uttryck, till exempel våld brukar förekomma som exempel. Detta beror i sin tur på andra patriarkala normer som premierar våldsamhet hos män. Det är viktigt att förstå varför olika personer uttrycker sig på olika sätt.

Vidare verkar vissa mena att det bara handlar om att kvinnor och män mår lika dåligt men uttrycker det annorlunda. Detta tror jag absolut inte stämmer. Kvinnor behöver nämligen inte bara gå igenom det jobbiga det innebär att vara människa utan är dessutom utsatta för förtryck på grund av sitt kön. Att säga att det skulle vara lika mycket, fast olika, ångest för kvinnor och män som grupp är enligt mig att förneka existensen av ett patriarkat, vilket jag som feminist såklart tycker är felaktigt.

Ibland sägs det att en inte kan jämföra lidande, att allas ångest måste tas på allvar. Jag håller med om att allas ångest ska tas på allvar, men jag tycker att det finns stora och relevanta skillnader mellan det olika individer får genomgå i livet, och många av dessa skillnader beror på strukturella faktorer, som till exempel kvinnoförtryck. Att jag lyfter fram detta betyder inte att jag tycker att det är oviktigt att andra, privilegierade, personer mår dåligt. Däremot tycker jag att det är viktigt att lyfta fram de orättvisor som finns i samhället, att hemska saker inte drabbar folk lika.

Hur gör man när man inte orkar något längre?

Igår kände jag verkligen för att fly in i något slags Niotillfem-universum där allt är gulligt och fluffigt. Jag var så jävla deppig och trött och matt på precis allt i hela världen. Jag ville bara sitta och lyssna på någon deppig pop och romantisera min ångest. Det verkar så jävla enkelt att leva så ibland, att göra om allt som sker en till romantiska historier.

Jag känner igen det som händer med mig nu. Det har hänt innan och då ägnade jag flera månader åt att sitta hemma och grotta ner mig i min ångest. Jag orkar inte ha det så nu, inte igen. Jag måste hitta ett sätt att hantera det på nu, för jag vet att annars kommer det bara hända igen och igen.

Det är okej att gömma sig för världen en vecka eller två men inte mer. Och även om det kan vara jävligt skönt så vill jag inte ha det så längre.

Jag skriver nog det här dels för att jag vill ha stöd men också för att jag vill ha råd. Hur fan gör man när man inte känner att man orkar något längre?

En jävligt pissig morgon.

Jag har precis färgat håret och känner mig som en misslyckad gothare. Det är typ vinrött, nästan lila, och ser ut som en ful peruk vilket det alltid gör när det är precis nyfärgat. För övrigt har jag sovit sex timmar för att jag tänkte att det ju inte är så farligt men det var det tydligen, för jag känner mig sjukt miserabel. Jag tror inte ens att ett livsstilsmagasin kan rädda dagen, men jag ska köpa ett ändå.

Nu ska jag gå till kuratorn på ungdomsmottagningen. Pratade med henne i telefon och hon lät fett vän och snäll. Jag som är så elak kommer säkert bara skrämma upp henne med mina onda tankar, tänkte jag. Hur som helst är jag fett nervös. Hur fan kan man vara nervös inför att träffa en psykolog (nu är hon ju ”bara” kurator förvisso, men fyller samma roll i sammanhanget), det är ju fullständigt orimligt. Vad är jag orolig för, att jag inte ska må tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att jag är berättigad någon hjälp?

Lite klargöranden om självmord.

Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.

Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:

Jag uttalade mig om ett specifikt fall jag var med om, inte folk som tar livet av sig eller försöker ta livet av sig i allmänhet.
Jag förstår att man hör av sig till folk innan man tar sitt liv. Det är en stor grej och jag skulle nog vid närmare eftertanke höra av mig till någon själv. Jag har varit med om folk som gjort det också, och det har jag tyckt är helt okej (så okej som det kan bli under omständigheterna).
Jag har inget emot att folk pratar om sina självmordstankar med mig. Människor som tycker att man ska hålla allt sånt för sig själv är infantila, klart mina vänner ska snacka med mig!
Jag menar inte att avgöra vem som ”mår dåligt på riktigt” på något vis. Däremot kan man må dåligt utan att för den sakens skull vara seriös i sitt självmordsförsök. Detta är givetvis inget man kan veta 100% säkert, men man kan göra rimliga kalkyler utifrån givna fakta.

Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.

Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.

Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.

Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.

Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.