Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.

 

Rösträtt för barn och ungdomar.

Detta med rösträtt för barn har upprört mången person som tycker att förslaget är absurt, demokratividrigt och så vidare. Många gånger har jag läst argumentet att barn faktiskt inte kan bestämma själva och att de ”faktiskt” saknar rösträtt av en ”anledning”. Ja, den anledningen är väl gammal nedärvd tradition, precis som en massa andra saker som också förändrats under tidens lopp. Att barn inte är ”färdigutvecklade” är ett puckat argument, det finns en massa personer som är riktigt dumma i huvudet som får rösta ändå och det är även så det bör vara.

Vidare så menar människor att föräldrarna kommer att påverka barnens beslut. För det första så påverkas alla alltid av sin omgivning, det kan vi inte komma ifrån, det viktiga är att det inte föreligger något direkt tvång för någon vilket kan säkerställas av valobservatörer. Vidare så ser jag inte problemet med att vissa barnfamiljer kanske skulle komma att i princip får extraröster. Det är väl rimligt att hushåll med fler medlemmar har en högre representation i politiken, oavsett om medlemmarna är barn eller inte.

Många menar även att det är konstigt att personer som inte anses kapabla att ta beslut kring sina egna liv ska ta beslut kring Sveriges styre. För det första är det så redan i dag, med tanke på att man inte får köpa på systemet förrän efter man har fått rätten att rösta. För det andra så är det knappast så att barnen bestämmer själva över Sveriges styre, utan det görs tillsammans med en massa andra personer.

Det finns ett värde av att barn och ungdomars åsikter och intressen tillvaratas i politiken de också. Idag finns det knappt någon diskussion om vad barn och ungdomar har för åsikter och intressen, utan allting handlar om vad vuxna tycker att barn och ungdomar borde göra, tycka och känna.

Barn och ungdomar kan också ha intressanta tankar, insikter och så vidare. Barn och ungdomar kan också vara kapabla att ta beslut kring sina egna liv, vad som är bäst för dom. Om inte annat så är det en jävligt god träning att få släppas in i det politiska livet tidigare, känna att det är något som angår en själv också och ta ansvar för samhället.

Jag säger inte att jag står helt bakom förslaget. Jag tänker mig till exempel att man istället för avskaffad rösträttsålder skulle kunna sänka den ganska rejält. Man kan även tänka sig system där unga har rösträtt, men en röst som väger mindre tungt. Men jag tycker att det är tragiskt att hela saken avvisas som ett sanslöst förslag bara för att man inte kan ta in detta att barn och ungdomar faktiskt inte är hjärndöda zombies utan förmåga att forma egna uppfattningar kring saker och ting.

Kanske kan en vuxen person tycka att hen var dum i huvudet som liten och därför vara benägen att vägra andra barn och ungdomar rösträtt, baserat på sin egen i efterhand uppfattade dumhet och omognad. Jag tycker till exempel att mitt 16-åriga jag hade helt sanslöst idiotiska åsikter. Men troligen kommer jag att ändra vad jag tycker flera gånger i mitt liv, och bara för att jag har ändrat åsikt nu betyder inte det att min åsikt då var illegitim eller menlös att ta hänsyn till. Att det väcker så otroligt mycket upprörda känslor när man talar om barns möjlighet till inflytande ser jag som symptomatiskt i ett samhälle där barn inte anses kapabla till något över huvud taget.