Igår kom Isak hem från Lund, där hen varit i två veckor. Under tiden har jag tänkt på det här med saknad.
När jag var med min förra partner blev saknaden efter hen olidlig. När hen var borta så kände jag mig så otroligt jävla ensam, så övergiven. Jag var tvungen att vara med hen hela tiden för att inte den känslan skulle ta över. I det här förhållandet känner jag mig betydligt mycket tryggare, och det gör att jag inte behöver bli bekräftad precis hela tiden.
Det är klart att jag saknar Isak, men inte på samma maniska osunda sätt som jag kunde sakna mitt ex. Inte så att jag måste prata med hen varje dag, inte så att det blir jobbigt och ångestladdat när jag inte får tag på hen. Utan det är en trygg saknad, en saknad där jag är förvissad om att när vi träffas igen kommer alltid att kännas bra och jag kommer känna mig bekräftad.
Den här känslan av att verkligen verkligen behöva en människa där och då förknippas ofta med kärlek och passion. Jag tänker att det egentligen är en ganska osund känsla att hysa den formen av desperat begär efter en annan människa. I mina ögon är det inte ett tecken på stark kärlek utan ett tecken på otrygghet i relationen.
Att det skulle vara någonting sunt i ett förhållande att känna dessa otroligt starka känslor, denna sönderslitande saknad, menar jag är ett resultatet av kärleksideologin. Kärlek ska liksom vara ”passionerat”, det ska göra ont, annars är det inte kärlek på riktigt. Det är såklart inte såhär alla ser på saken, men ofta romantiseras dessa känslor istället för att problematiseras som ett resultat av de strukturer och föreställningar som omgärdar kärleken.