Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Pliktskyldigt heterosex.

Kollade på första säsongen av L Word (en serie jag verklige kan rekommendera för den som inte sett den) och där förekommer det mycket av så kallat ”pliktskyldigt heterosex”.

Jag tänkte lite på att jag för några år sedan såg det som en helt normal grej att ”ställa upp” på sex i en relation. Jag resonerade typ såhär; om en har en relation (en monogam sådan då, eftersom det var typ vad jag kunde tänka mig) så borde en tillfredsställa varandras behov och ~*mötas i mitten*~. Ungefär som om att gå utan sex var likvärdigt med att ha sex mot sin vilja.

Hela det här sättet att resonera bygger på en väldigt patriarkal idé om vad sex såväl som relationer innebär. Jag tror att jag tänkte mig att sex är en speciell avskild aktivitet som fyller ett speciellt behov, någon slags ”sexdrift” typ. Alltså att en hade ett behov av att ha sex si eller så många gånger för att det skulle fungera, och att det inte spelar så stor roll hur detta ”sex” ser ut utan att det mest ska äga rum. Idag tänker jag istället att det viktiga är att ha fungerande intimitet, alltså att känna närhet och samhörighet på sina egna villkor.

Jag tänker mig att den här synen på sex kommer av hur oerhört symboliskt laddat det är i patriarkatet, det är liksom detta ”sex” som skiljer romantiska relationer från vänskapsrelationer, det är detta ”sex” som avgöra vem vi ska leva vårt liv tillsammans med. Därför är det viktigt att sex förekommer i en romantisk relation.

Detta gör såklart att sexet blir opassionerat och pliktskyldigt, även de gånger en kanske skulle vilja ha lust. Det blir en ritual en utför för att visa att en fortfarande passas ihop på ”det” sättet. Istället för att njuta av intimitet på sina egna villkor så blir det en symbol, tom på innehåll.

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Sex och känslor.

Hur en ser på kopplingen sex-känslor är en sån där grej som folk gärna pratar om. Det verkar finnas en uppdelning mellan de som lätt får känslor för människor de har sex med och de som menar på att de inte får det alls. Av dessa tu så verkar den senare inställningen vara den mest eftersträvansvärda, för då kan en vara en skön person som ligger runt utan att det blir sådär jobbigt och kletigt. Män tycker inte om när det blir för mycket feelings, så det är väldigt praktiskt med en kvinna som inte blandar ihop sex och känslor.

Jag tycker att hela begreppet ”få känslor för” är ganska oklart. Jag får känslor för alla personer jag har samröre med på ett eller annat sätt, och detta tror jag gäller de flesta. En känner alltid någon inför människor en har nära, speciellt om en är intim med dem. Jag har svårt att se hur det skulle vara något eftersträvansvärt att inte göra detta, det låter bara distanserat vilket jag knappast ser som något positivt.

En sak som stör mig är den här uppdelningen i att en antingen ska låtsas som ingenting, tycka att det inte spelar någon roll, eller så antas en vara ”kär”. Jag behöver inte vara kär för att vilja bli respektfullt behandlad av någon jag har haft sex med. Tyvärr verkar många män tycka att det är väldigt viktigt att markera att de inte är intresserade av ”något mer”. Nej, det är inte jag heller MEN jag tycker att det är absurt att gå från att vara intim med någon till att knappt hälsa, utan att det ens funnits någon uttalad konflikt däremellan.

Att ha sex med någon är att släppa någon nära, och det ger såklart känslomässiga efterverkningar. Jag tycker att det är tråkigt att detta ofta beskrivs som någonting negativt, som en begränsning och som något en ska typ ”jobba med”. Jag tycker snarare att det är motsatsen som är absurd. Vad är ens meningen med att vara intim om en inte låter det beröra en känslomässigt?

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

När en inte vet vad en vill.

IMG_20140822_165022Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

Att inte vilja ha sex.

Jag har tänkt en del på det här med sex på sista tiden. Jag tycker sex är fruktansvärt jobbigt, speciellt med män. Det liksom kräver väldigt mycket av mig. Jag måste vara på min vakt för att inte vara med om något jag tycker är obehagligt och vara beredd att ”säga ifrån” om någon gör något fel. Sedan ska en ju också ”ta initiativ” och det tycker jag är svårt eftersom jag sällan känner att jag får utrymme att göra det, inte heller vet jag vad jag ska ta initiativ till. Jag har ingen aning om vad jag vill göra och blir dessutom nervös eftersom jag inte har någon aning om vad den andra parten vill heller. TÄNK OM DET BLIR PINSAMT!!!!

Jag tänker att jag gärna vill ha närhet, men jag tror inte att det där med sex är min grej, i alla fall inte just nu. Det handlar inte riktigt om avsaknad av lust utan att försöka göra något en aldrig någonsin gjort på sina egna villkor på sina egna villkor, och inse hur svårt det är. Att inse att jag faktiskt inte vet hur jag vill ha sex, utan att det alltid är något som pådyvlats mig utifrån i väldigt hög utsträckning snarare än något jag fått upptäcka själv. Det är såklart en stor sorg, och det är också svårt att hitta sammanhang och människor där det går att utforska på ett sätt som känns bekvämt. Även om den andra människan är lugn med det så ligger det en massa normer i vägen för min egen inre blick.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Det kan kännas som att den som inte vill ha sex inte heller riktigt har rätt att söka upp intimitet. Att om en är intim med människor utan att vilja ha sex så ”luras” en. Och inte är det någon som tror en om en förklarar läget och säger att en inte vill ha sex heller för det vet ju alla att kvinnor bara spelar svårfångade (höhö). Som att det alltid finns en jävla förväntan om att det ska liggas så fort en passerar en viss gräns.

För mig är avsaknad av sexlust inte ett problem alls, jag klarar mig bra utan sex. Däremot är det ett problem att det är svårt att få närhet utan att det åtminstone finns en förväntan om sex. Jag tror att jag delar detta problem med många. ”Sex” är som en symbol för alla former av intimitet, och intimitet antas också sluta i just ”sex”. När en är intim är ”sex” alltid något en måste förhålla sig till, om så också genom att aktivt undvika det.

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

wpid-img_20140821_103924.jpgEn lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

wpid-img_20140818_180652.jpgDetta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.