exploatering – Fanny Åström

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

Att lämna destruktiva relationer.

Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).

I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.

För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.

Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.

Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.

Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.

Kapitalister måste också kämpa.

Ibland säger folk typ att ”kapitalister måste också kämpa” och liknande, som för att säga att livet faktiskt inte är så lätt för den som är kapitalist. Nej, jag känner såklart till detta. Det verkar fan pissjobbigt att vara kapitalist. De måste alltid gå omkring och stressa för att deras kapital ska ackumuleras, alltid hitta en massa nya investeringar och så vidare. Hade jag haft sjukt mycket pengar hade jag nog struntat i det och chillat istället.

Men grejen är att det är så kapitalism fungerar. Det är grundläggande att kapitalisten ständigt måste jobba för att förmera sitt kapital, ty annars blir hen (oftast en han) utkonkurrerad. Kapitalistens ”arbete” går dock ut på att exploatera andra människors arbete, alltså att köpa deras arbetskraft till ett lägre pris än värdet på deras produktion.

Att kapitalisten kan tycka att det är jobbigt att gå på styrelsemöten (eller vad de nu gör) eller att kapitalisten kan göra fel och förlora alla sina pengar gör inte kapitalismens problem mindre. Att det är hypotetiskt möjligt att de som idag har pengar och makt står utan imorgon innebär inte att kapitalismen är ett bra eller rättvist system.

För det är fortfarande så att den absoluta merparten av jordens befolkning är tvungna att arbeta för att leva. Och de arbetar inte för sig själva, de får inte själva ta ut frukten av sitt arbete, utan det är någon annan, en kapitalist, som exploaterar dem. Det är detta som är det grundläggande problemet och det jag tycker är omoraliskt i kapitalismen. Det spelar mig ingen roll om dessa roller skulle lottas ut årligen, så att alla fick en lika chans, eller om de ärvdes.

Det finns någon slags idé om att ombytlighet i det härskande skiktet skulle innebära någon slags rättvisa, om att det då är de mest dugliga som kommer dit och då ska en inte klaga. Men vad är lika möjligheter (som ju fortfarande bara existerar i teorin) värt om vi lever i ett förtryckande system? Den teoretiska möjligheten för någon att bli kapitalist är ganska oviktig, poängen är att det är ganska dåligt och inhumant att bygga ett samhälle på att exploatera människor. Det spelar liksom ingen roll vem som är i toppen och vem som är i botten, för det är fortfarande vidrigt att vissa människor tvingas att leva på det sätt som de i botten gör.

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Socialism handlar inte om att vara snäll utan om rättvisa.

En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.

Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.

Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.

Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.

Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.

Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet. Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.