sex – Sida 4 – Fanny Åström

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera att en bör kolla läget med sin sexpartner?

Fick en kommentar på inlägget om att ha sex med någon som ligger som en död fisk som på ett utmärkt sätt sammanfattar precis vad jag menar med våldtäktskultur. Därför tänkte jag besvara den nu:

Den här artikeln för mina tankar närmast till Blondinbellas filosofi kring att kvinnor ska få vara sköra och svaga. Artikeln cementerar tanken kring att kvinnor är så pass svaga och oförmögna att kommunicera klart att man helt och hållet överlämnar ett, alltför stort och tolkningsbart asymmetriskt ansvar till mannen, eftersom mannen i varje sexuell situation måste tolka kvinnans kroppsspråk istället för att kvinnan säger NEJ.

Jag tycker först och främst att detta är en intressant anklagelse på ett inlägg där jag faktiskt inte nämner män och kvinnor mer än i illustrationen och i citatet. Jag skriver genomgående ”personen” ”partner” ”hen” och så vidare just för att markera att gränsöverskridande kan förekomma i alla olika sociala situationer. Det handlar inte om att ge asymmetriskt ansvar till mannen, det handlar om att alla som är inblandade i social interaktion, och speciellt sex, ha ett ansvar att känna in varandra. Problemet är att män i mindre utsträckning gör detta, men givetvis har alla detta ansvar.

Idén om att jag skulle tycka att kvinnor är ”svaga” för att de inte alltid är kapabla att säga nej har flera problem. För det första så har många människor faktiskt problem med att säga nej i vissa situationer. Jag skulle inte kategorisera detta som ”svaghet”, men om en nu tycker att det är att vara svag så antar jag att det är rimligt att ta hänsyn till att det finns människor som är just ”svaga”. Många människor har problem med att säga nej i sexuella situationer och detta är rimligt att ta hänsyn till när en har sex, för annars är risken att en begår ett övergrepp stor. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om och själv varit i situationer där jag inte kunnat säga ifrån, där jag inte känt att jag haft det handlingsutrymmet över huvud taget. Detta sker hela tiden och det är bara dumt att inte förhålla sig till det.

Den här personen verkar resonera som så att det är feministiskt att utgå från att kvinnor är ”starka” och ”vet vad de vill” och att en därför inte behöver bry sig om att känna in deras gränser. Det hade varit hemskt roligt om det stämde, men nu lever vi tyvärr i ett samhälle som inte fungerar så. Vi lever i ett samhälle där kvinnor lär sig att deras kroppar är till för män, och där män i sin tur lär sig att de inte behöver bry sig om vad kvinnor vill. Det är denna situation vi måste förhålla oss till. Det är inte feministiskt att utgå från att vi lever i det postpatriarkala samhället, det är feministiskt att kämpa emot patriarkatet. Jag menar, annars vore det ju feminism att typ… inte kämpa för lika löner eftersom en då utgår från att kvinnor är svaga? Det faller ju på sin egen orimlighet.

Det handlar inte om att vara ”svag”, det handlar om makt. I vissa situationer är det svårt att säga ifrån, för en vet inte om det kommer att respekteras eller om det kommer bidra till en ännu jobbigare situation. Om en har sex med någon bör en ta hänsyn till detta och skapa en situation där personen ifråga känner sig trygg med att visa vad hen vill. I många sexuella situationer gäller dock inte detta.

Sedan finns det såklart kvinnor som detta inte gäller, men i så fall kan det väl knappast skada att kolla läget ändå? Jag har mycket svårt att de problemet med att anpassa sig efter att många har svårt att säga ifrån. Det är såklart mycket tråkigt att det är så, men det är så det är och ett bra sätt att hantera problemet är att människor blir bättre på att känna in andra.

Det är fullkomligt absurt att man som man omedelbart är våldtäktsman om man inte förstår detta extremt luddiga kommunikationssätt som baseras på att mannen måste ”läsa” kvinnans tankar.

Det handlar inte om att ”läsa” någons tankar, det handlar om att känna in en annan person. Om någon ligger och är helt passiv under sex så borde en kolla läget, precis som en inte sitter och har en lång ”konversation” med någon som inte svarar och så vidare. Det är ett rimligt krav att ställa vid alla former av social samvaro och speciellt när det kommer till något så känsligt som intimitet.

Jag menar inte att en ”omedelbart är våldtäktsman” om en inte kollar läget, jag säger att risken att en begår ett övergrepp, alltså har sex med någon mot dennes vilja, är stor. Den som inte vill ha sex med någon mot dennes vilja borde ju därför intressera sig för att tänka på det i sexuella situationer. Den här personen väljer uppenbarligen att istället skjuta över skulden till den som ligger som en ”död fisk”. Vad säger det om hens prioriteringar? Uppenbarligen är det viktigare att inte behöva ta ansvar för att känna in någons gränser än att inte utsätta någon för sex med sin vilja. Sympatiskt.

Jag minns åtminstone som ung och när man träffade sin första tjej att de första månaderna efter man blivit av med oskulden var väldigt taffligt och att tjejen väldigt ofta var stel och lite nervös (död fisk). Det betydde inte att man under samförstånd hade sex. Alla kvinnor beter sig inte som porrstjärnor i sängen.

Jag vet inte vad det innebär att bete sig som en porrstjärna, men jag tänker mig att det finns ganska många andra sätt att vara aktiv i sängen på än det. Jag tänker mig att det finns ett ganska stort spann mellan ”porrstjärna” och ”död fisk”. Att någon ligger som en ”död fisk” betyder liksom inte att hen typ inte stönar jättejättehögt och skriker, tar skitmycket initiativ och liknande utan snarare att hen inte ger någon form av gensvar över huvud taget. Det är långt ifrån något porrideal.

Ett nej är ett nej är nej. Den tanken är väldigt klar för mig. Men att dra det till denna extrem är att gå lite för långt.

Mycket imponerande att du har klart för dig att ett nej är ett nej, men jag kan inte begripa varför det är ”extremt” att tycka att en inte ska ha sex med någon som inte deltar i aktiviteten. Jag skulle inte fortsätta ha sex med någon som inte ger något som helst gensvar och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon annan skulle göra det. Ändå ses det som helt normalt.

Vissa har också kommenterat med att vissa tycker om att vara passiva i sängen. Så kan det såklart vara, och om så är fallet tycker jag givetvis att en ska kunna vara det, men då ska en ju diskutera saken. Om du har sex med någon som är passiv ska du kanske inte utgår från att hen tycker om att vara passiv, precis som du inte ska utgår från att en person som säger nej vill ha dominanssex. Det är helt enkelt rimligt att kolla läget, och det är allting jag någonsin sagt. Frågan är varför det är så oerhört svårt för vissa att acceptera att det är rimligt att kolla läget med sin sexpartner?

Om att ”moralisera”.

Vissa personer tycker att en ”moraliserar” när en skriver någonting om hur sex, relationer och liknande borde fungera. Till exempel när jag kritiserar heterosexualitet som koncept så tycker vissa att det är att moralisera eftersom ”alla får göra som de vill”. Nå, det är klart alla ”får” göra som de vill och jag har ändå ingen makt att göra något åt saker om jag nu skulle vilja, men det förhindrar inte att det också kan vara så att till exempel heteromonogami har en central roll i patriarkatet.

Att ”moralisera” är att avgöra en persons moraliska lastbarhet utifrån hens livsval. Till exempel att säga att det är fel att röka/dricka och att den som gör detta får skylla sig själv om hen råkar illa ut. Däremot att säga att rökning/alkoholbruk är hälsofarligt och ett samhällsproblem är inte att moralisera. Skillnaden ligger i vilken syn en har på individen, om en tror att individen gör något för att hen helt enkelt är en sämre människa moraliskt eller om en tror att han gör någonting på grund av andra skäl. En kan också uppmuntra folk att ta vissa beslut i mitt liv, till exempel att inte dricka, utan att det nödvändigtvis är moralism. Nykterhetsrörelsen till exempel jobbar ju mycket med att erbjuda nyktra alternativ, typ nyktra mötesplatser, alkoholfria drycker och så vidare. Individen ges verktyg för att ta vissa beslut genom kollektivet.

Således kan en konstatera att något är ett problem och vilja åtgärda det utan att det är en fråga om ”moral”. Jag tycker att kvinnors relationer med män så som de ser ut idag är ett problem, och jag tycker att det behöver lösas. Jag anser dock inte att kvinnor gör ”fel” genom att ha relationer med män, däremot ser jag det som önskvärt och en del i feministisk kamp att de inte ska ha den typen av tvåsamma, monogama, isolerade relationer som i dagens samhälle är norm.

Däremot så tror jag såklart inte att kvinnor bara hux flux kan avsluta sina relationer, det behövs alternativ. Bland annat behövs det sociala nätverk som inte bygger på heteromonogama relationer, så att en slipper bli ensam bara för att en inte ingår i den normen. Här kommer feminismen in. Genom att skapa dessa alternativ tryggheter så kan vi hjälpa kvinnor ur sina heteromonogama relationer. Så har till exempel kvinnojoursrörelsen jobbat, genom att erbjuda socialt stöd och skyddat boende för den som är utsatt för våld i sitt hem. Jag ser det som relevant att diskutera just vad ett sådant alternativ skulle kunna vara, och vad det finns för behov av det.

Det är således inte en fråga om att ”moralisera” utan om att diskutera möjliga kampstrategier. Sex och relationer är, precis som allting annat, sammanbundet med samhällets strukturer. Just i fråga om patriarkala strukturer är sex och relationer extra viktigt. En kan ju tycka att det finns en rätt skön ironi i att ju de områden som är extra viktiga för reproduktionen av patriarkatet ska vara skonat från all kritik. Eller så är det bara precis som patriarkatet vill att det ska vara…

Varför jag inte litar på män som ligger runt.

Fick en fråga angående en grej jag nämnde på twitter, nämligen att jag inte litar på män som ligger runt och vad det beror på.

Såhär tänker jag: att som man ragga är en patriarkal praktik. I patriarkatet får kvinnor värde genom att få bekräftelse av män (för den som inte fattar detta påstående hänvisar jag till denna text där jag drar upp grunddragen för hur jag ser på patriarkatet), detta gör att män har ett klart maktövertag i hela ”spelet” kring att ragga, ligga och så vidare. Kvinnor är i en klart underordnad position eftersom sex och relationer med män för dem inte bara är just sex och relationer utan även en källa till patriarkal bekräftelse, det vill säga att bli bekräftade som kvinnor av män och därmed få högre värde i patriarkatet.

Män som ”ligger runt” kan antas ägna sig åt praktiken ”ragga” i en ganska mycket högre grad än andra män. Det vill säga närma sig kvinnor som könsvarelser, bekräfta dem som könsvarelser och så vidare.

På detta kan en svara att jag är en sexnegativ moralist som hindrar människor från att göra vad de vill, och det görs ju också ska gudarna veta. Men för mig är det ingen fråga om moralism, det vill säga att jag typ tycker att det är fel och smutsigt med sex som sådant, utan att jag:

Anser att grunden för patriarkatet är heterosexuella relationer som vi ingår i som könsvarelser, alltså som män och kvinnor. En typiskt radikalfeministisk analys för den som undrar. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att de inblandade är män och kvinnor, men att de framträder som sådana inom ramarna för heterosexualiteten.
Inte tycker att konceptet ”fria val” för kvinnor är meningsfullt i patriarkatet. Det vill säga jag tror inte att kvinnor väljer fritt att ingå i dessa relationer eftersom det är en fråga om mäns sociala, kulturella och ekonomiska makt över kvinnor.

En man som raggar på många kvinnor och ligger med många kvinnor tar troligen inte sex på särskilt stort allvar. Han förstår troligen inte hur mycket lidande som kan komma ur aktiviteten ”sex” och allt som hör till för den som inte har makt i den typen av situationer. Nu menar jag inte för att en skulle vara ”kär” eller något liknande utan för att många män behandlar de de ligger med väldigt respektlöst, de ”raggar”, det vill säga närmar sig någon som könsvarelse, får tillgång till personen som könsvarelse och dumpar sedan personen när de fått vad de vill ha, det vill säga ”sex” eller något annat, inte vet jag. Centralt i allt detta är att de inte bryr sig särskilt mycket om personen ifråga utan objektifierar och reducerar till den generella, till könsvarelsen.

Detta är ett sätt på vilket män utövar sin patriarkala makt, och det tycker jag är förtryckande.

Så, det är alltså den objektifierande biten jag har något emot, och inte ”sex” som aktivitet. Det finns säkert de som får ligga skitmycket med masa olika personer utan att ragga men jag skulle säga att det hör till ovanligheterna. Om jag hör att en man har haft många olika kvinnliga partners så förhåller jag mig skeptisk, för jag ser att risken är betydligt större att han skulle utsätta mig eller någon annan jag bryr mig om för heterosexuell praktik och det är ingenting jag vill ska hända.

Om en har sex utan att ”ragga” så tycker jag att det är betydligt mycket mer okej, men inte för den sakens skull oproblematiskt. Faktum är dock att heteroraggande som utförs av män är en första objektifiering och gränsöverskridande som troligen kommer leda till mer av samma vara.

Vad sägs om att män börjar ta ansvar för att inte ligga med någon som inte vill?

Idag har jag en debattartikel om samtycke på Nyheter24 som jag tycker ni ska läsa. Den går bland annat såhär:

Att inte vara medveten om den andra personens vilja är också ett val. En kan välja att vara medveten, en kan välja att helt enkelt inte bry sig så mycket. Män hävdar i rättegångar att de ”inte förstod” att kvinnan inte ville, trots att hon kanske sa nej. Till exempel den man som valde att tolka kvinnans nej som att hon initierade dominanssex. Kanske trodde han verkligen det, men om han hade prioriterat att inte tvinga sig på henne sexuellt skulle han såklart ha stannat upp, kollat av med henne om hans tolkning var korrekt. Men det gjorde han inte, han utgick från att han hade rätt och körde på, trots att hon inte ville. Han prioriterade inte hennes vilja tillräckligt högt för att bry sig om att fråga.
I ett samhälle där kvinnor generellt ses som objekt för mäns njutning så är det inte så konstigt att män inte har särskilt stort intresse av att faktiskt bry sig om vad kvinnor vill. En kvinnas vilja spelar helt enkelt inte särskilt stor roll, varken i sexuella sammanhang eller i största allmänhet. Detta är någonting vi lär oss i hur vi förhåller oss till varandra från tidig ålder.

Fick en ”rolig” kommentar på artikeln som förutom lite kränkt mansrättsbabbel innehåll denna godbit:

En nödlösning om man misstänker att den andre helt enkelt inte fattar, kan vara att bita sig i tungan så att det blöder, för den som inte avbryter när den andre är skadad kan inte hävda att denne trodde att det var ok.

Jag tycker mig rent spontant känna igen detta. Till exempel alla de gånger det sagts att om en säger nej klart och tydligt, ja då kommer personen att fatta att en inte vill. Eller om en puttar bort den. Eller om en säger ”nej” lite högre, med ett annat tonläge eller lite fler gånger och så vidare och så vidare. Jag har hört en massa olika förslag på exakt hur en ska gå till väga för att visa att en inte vill, det ena mer absurt än det andra. Det kan låta som att kvinnor borde stå framför spegeln och träna på olika korrekta sätt att säga ”nej” på så att de ska vara riktigt riktigt säkra på att de går fram. En tycker ju att det borde räcka med att inte visa samtycke för att någon ska strunta i att göra något med en.

Det här resonemanget bygger på premissen att mannen faktiskt har ett intresse av vad kvinnan vill och inte vill, och att det bara är upp till henne att tydliggöra detta så att det går in i hans manshjärna, som ju som känt kan vara lite trög ibland. Det är upp till henne att förmedla information, och om den inte går fram är det hennes fel. Men om mannen nu faktiskt hade haft ett intresse i att veta detta då hade det ju liksom inte gått så långt. Om en känner in sin partner så behöver en i regel liksom inte ens komma till stadiet där någon säger ”nej”, för en märker om det finns lust där eller inte. Att en ska skada sig själv för att få någon att sluta göra saker med en mot ens vilja är fullkomligt absurt och i sig ett övergrepp.

Sedan tycker jag också att det är intressant att det finns en syn som bygger på att det viktigaste i en sådan här situation är att undvika att ”sex” äger rum. Ungefär som om det inte var en kränkning i sig att någon gör ovälkomna närmanden. Det är ju inte som att själva ”sexet” (vilket brukar likställas med penetration) är det centrala, det handlar ju om kränkningen av ens integritet. Även om till exempel tjat inte leder till sex för att en ”sätter gränser” så är tjatet i sig en kränkning, ett övergrepp och ett problem på sina egna meriter. Detsamma gäller om en person försöker flera gånger trots att en tydligt visat att en inte vill och så vidare.

Om jag hade varit i en sexuell situation där jag var tvungen att skada mig själv för att den skulle upphöra så hade jag känt mig utsatt för ett övergrepp. Samma sak gäller för de sexuella situationer där jag flertalet gånger behövt säga nej till olika saker. Även om personen i fråga till slut lagt ner så har han överträtt mina gränser. Att uppehålla sig vid idén om ”sex” som det centrala i det hela är ett mystifiera situationen. Det är samma gränsöverskridande beteende som leder till tafsande, som leder till tjat, som leder till att någon penetreras mot sin vilja. Det är olika resultat och det är olika grova handlingar MEN det är ingen skillnad på den grundläggande principen. Någon tar sig friheter, någon annan får ta ansvar för att den personen ska förstå att denne inte vill.

Min radikala lösning på detta problem är att män helt enkelt börjar ta lite ansvar för att inte ha sex med någon som inte vill istället. Vilken grej va!

Myten om kvinnor som ångrar att de haft sex.

Ibland hör en ju de här historierna om kvinnor som vill ha sex men ”ångrar” sig efteråt och anmäler någon för våldtäkt. Jag tänker att den här myten kommer sig av att män hemskt gärna inbillar sig att kvinnor vill ha sex med dem när de egentligen inte vill. Ofta när en man håller på med diverse påtryckningar är det väldigt svårt att säga nej till honom, en ”ger med sig” och då får han för sig att en vill ha sex, när det i själva verket rör sig om en våldtäkt.

Ofta är det också svårt att i en sådan situation veta vad en själv vill. Allting går så snabbt och den andra personen är så bestämd, kanske tänker en att det är lika bra att ”få det överstökat” för att slippa jobbig stämning. En ”går med på” att ha sex fast en inte vill. Detta är en våldtäkt. Det är att utnyttja den sårbara position kvinnan är i i denna situation för att få sin vilja igenom.

Jag har aldrig ”ångrat mig” efter sex, däremot har det ofta varit så att jag i efterhand insett det jag inte insåg i stunden, nämligen att jag blev utsatt för olika former av press för att ha sex. Därför har det hänt att jag i efterhand börjat se saker som våldtäkter som jag då ”bara” såg som osoft sex. Jag har i efterhand insett att detta att ”ge med sig” för att undvika en jobbig situation är en slags tvång.

Många blir utsatta för detta av någon de är känslomässigt, socialt eller materiellt beroende av, till exempel en partner eller någon kille som de hänger i samma kretsar som. Givetvis är det i en sådan situation svårt att erkänna att det var just en våldtäkt en blev utsatt för. Dessutom är det från första början stigmatiserat att vara offer för en våldtäkt, vilket gör att tröskeln att se saken klart är ganska hög. Därför kan de krävas en del tid och distans för att kunna sätta rätt ord på det som inträffat. Jag har träffat många kvinnor som beskriver solklara övergrepp men inte tar ordet våldtäkt eller övergrepp i sin mun, helt enkelt för att det är sjukt svårt att erkänna att en blivit utsatt för detta.

Så om någon ”ångrat sig” efter att ni haft sex så handlar det troligen om att hon inte tyckte att det var särskilt soft från första början, att du inte lyssnade in henne och hennes gränser ordentligt utan utnyttjade hennes utsatthet och tog dig friheter med henne. Detta är ett övergrepp.

Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

I patriarkatet handlar sex om makt.

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.