Etikett: självrannsakan

Om diagnoser på individ- och samhällsnivå.

Tycker det är fascinerande hur vissa människor inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när en diskuterar psykisk ohälsa, nämligen dessa:

  1. Det finns individuella variationer som gör att olika individer är olika rustade för saker och ting mentalt. Dessa variationer har säkert en massa olika förklaringar, vissa kanske är biologiska, andra kan spåras till uppväxt eller övrig livssituation. Hur som helst är det en del av det mänskliga villkoret och något vi måste leva med och anpassa samhället efter. Det kan vara en delförklaring, men aldrig en ursäkt till att vissa mår dåligt.
  2. Det finns samhälleliga förhållanden som sätter människor i situationer som är svåra att hantera. När samhället hårdnar så kommer fler människor att nå sin gräns.

Människor som lyfter fram det senare anklagas då och då för att förneka diagnoser. Jag förstår syftet med detta, för idag är diagnoser ett väldigt viktigt verktyg både inom vården men framförallt för den enskilda i kontakt med olika myndigheter, för att få extra stöd i skolan och så vidare. Att bara tala om problemet med diagnoser utan att diskutera vilken positiv funktion de fyller eller vad vi ska ersätta dem med är oerhört problematiskt och oansvarigt. Det är problematiskt när vissa bara vill se samhällsnivån, och på vägen offrar de individer som drabbas hårdare än de själva. Det är viktigt att vi har verktyg för att hantera människor som far illa NU, och inte bara efter en samhällsomvälvning. Precis som jag tycker att det är angeläget att få vård för mitt tillstånd nu så inser jag att den stora lösningen är ett annat samhälle, det gör det dock inte mindre angeläget för mig att lösa mina problem på de sätt som står till buds idag. Dessa två ståndpunkter är på intet sätt motsägande. Det är jävligt privilegierat att tycka att vi bara ska skåda in i framtiden, se ”den stora bilden”, ty det handlar om att ha möjligheter att göra just detta.

Jag tänker att en majoritet av de diagnoser som ställs har att göra med hur samhället ser ut. Ett beteende som kanske inte var problematiskt alls i förhållande till levnadsförhållandena för 100 år sedan kanske är problematiska idag, men detta handlar ju om att samhället förändras. Vad som är ”sjukt” och ”friskt” är ingenting statiskt, utan en flytande skala. Vad som utgör ett funktionshinder handlar uppenbarligen om vilken funktion som är relevant. Det är egentligen uppenbart, men glöms ofta bort.

Jag tänker att i ett samhälle likt detta där människor utsätts för oerhört mycket stress och press på en mängd olika områden så kommer fler och fler människor att nå sin gräns för hur mycket en pallar. Det är viktigt att det finns bra vård för att ta hand om de som drabbas, men vi måste också börja fråga oss vad fan vi sysslar med och vilken typ av samhälle vi önskar ha. Är det rimligt med den här typen av krishantering på längre sikt? Visst, kriser uppstår, men om kriser uppstår gång på gång och i ökad mängd så måste själva källan angripas.

Problemet i mina ögon är när diagnoser används som en förklaring på något och inte som ett verktyg för att behandla något, och detta anser jag ofta sker på ett samhälleligt plan. Människor får veta att en person som gjort på det ena eller andra sättet ”hade” det och det och då anses saken vara löst. ”Skönt, det är inte oss det är fel på, det är hen som är avvikande”. Men det finns en massa personlighetsdrag och svagheter som kan ligga latent ett helt liv och aldrig någonsin behöva vara ett problem under rätt omständigheter.

Jag ser det som problematiskt när människor inte bara diagnostiseras inom psykiatrin utan sätter diagnoser i form av ”personlighetstyper” på sig själva och varandra. Jag förstår verkligen behovet av förklaringsmodeller, men jag tror att det är problematiskt att i den utsträckningen söka förklaringen innuti sig själv. Det är en slags individualism som jag anser upprätthåller ett samhällssystem som tvingar in människor i ohållbara situationer.

Jag tänker att i ett mer rimligt samhälle så skulle människor kunna leva på ett sätt som passar deras individuella behov utan att diagnosticeras. I ett samhälle som detta blir diagnoserna en nödvändighet för individen, och det förstår jag, men jag tror fortfarande att lösningen måste sökas på en annan nivå. Jag tror inte att det är nyttigt för människor att ständigt skärskåda sig själva för att hitta förklaringar på saker och ting. Det går att tala om och ta hänsyn till individuella avvikelser utan att göra det till debattens kärna, som jag upplever att det är idag.

Jag tänker mig såklart inte att detta gäller alla diagnoser, och jag tänker mig inte heller att diagnoser inte fyller någon slags funktion. Däremot så tror jag att vi idag, som samhälle, sätter en på tok för stor tilltro till detta som en lösning och förklaring på saker och ting. Introspektionen och självrannsakan som någon slags allmängiltig formel för att lösa alla möjliga problem människor upplever. Jag menar att ett samhälle som gång på gång tvingar in människor i detta är sjukt.

Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.