individualism – Fanny Åström

Den kollektiva individualismen.

Igår bevittnade jag följande scenario på facebook: en person delade en bostadsannons för ett queerkollektiv som sökte en inneboende tillsammans med någon nedlåtande/avståndstagande kommentar som jag inte minns nu. Under så hade flera människor skrivit om kommenterat annonsen. Det var i sig ingenting konstigt med annonsen utöver att de som bodde i kollektivet var normbrytande och att de sökte en person som delade deras värderingar/livsstil.

Diskussionen under urartade i att det var fel med ”kollektivism”, i kontexten använt som att vilja skapa ett gemensamt liv tillsammans med människor med liknande värderingar som en själv. Detta är i sig en ganska vanlig sak som liberaler eller ”individualister” häver ur sig.

Det intressanta med den här inställningen är att vi alla lever kollektivt. Samhället är en kollektiv skapelse, och således kollektivistisk. Även den som lever ensam är i sitt dagliga liv beroende av en massa saker. Den som tar avstånd från kollektiv kan flytta ut i skogen, saker och ting blir nämligen inte mindre ”kollektivistiska” för att de produceras kapitalistiskt.

Det är också vanligt att människor som inte är normbrytande inte ser hur de själva umgås med människor med likartade åsikter och livsstil som de själva. Eftersom de lever enligt normen så behöver de aldrig fundera på sina livsval och värderingar, och deras sökan efter likriktning tar sig snarare uttryck i att vilka undvika saker de uppfattar som avvikande än att vilja hitta det som passar dem själv.

Men det jag tycker är mest intressant är hur detta brinnande försvar för individualism i sig blir ett medel för likriktning. Det som sägs när en tar avstånd från kollektiv är nämligen att en inte tycker att människor ska få välja att leva på ett visst sätt. Det finns en massa människor som tycker om att göra saker tillsammans, som tycker om att söka efter värderingar, nya sätt att göra saker och så vidare på tillsammans. Detta är uppenbarligen inte okej eftersom en då inte sysslar med ”individualism”, trots att det är de ingående personernas fria val att göra så.

För mig är kollektivism ett sätt att leva ut min individualitet. För att orka vara normbrytande behöver jag samexistera med andra människor med samma strävan, annars blir det omöjligt. Människor som är emot ”kollektivism” är i själva verket för likriktning under det liberala kollektivet, med socialt accepterade former av kollektivism, typ par, familjer, arbetsplatser och så vidare, och med likriktade värderingar (bland annat att en ska gilla ”individualism”).

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Om diagnoser på individ- och samhällsnivå.

Tycker det är fascinerande hur vissa människor inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt när en diskuterar psykisk ohälsa, nämligen dessa:

Det finns individuella variationer som gör att olika individer är olika rustade för saker och ting mentalt. Dessa variationer har säkert en massa olika förklaringar, vissa kanske är biologiska, andra kan spåras till uppväxt eller övrig livssituation. Hur som helst är det en del av det mänskliga villkoret och något vi måste leva med och anpassa samhället efter. Det kan vara en delförklaring, men aldrig en ursäkt till att vissa mår dåligt.
Det finns samhälleliga förhållanden som sätter människor i situationer som är svåra att hantera. När samhället hårdnar så kommer fler människor att nå sin gräns.

Människor som lyfter fram det senare anklagas då och då för att förneka diagnoser. Jag förstår syftet med detta, för idag är diagnoser ett väldigt viktigt verktyg både inom vården men framförallt för den enskilda i kontakt med olika myndigheter, för att få extra stöd i skolan och så vidare. Att bara tala om problemet med diagnoser utan att diskutera vilken positiv funktion de fyller eller vad vi ska ersätta dem med är oerhört problematiskt och oansvarigt. Det är problematiskt när vissa bara vill se samhällsnivån, och på vägen offrar de individer som drabbas hårdare än de själva. Det är viktigt att vi har verktyg för att hantera människor som far illa NU, och inte bara efter en samhällsomvälvning. Precis som jag tycker att det är angeläget att få vård för mitt tillstånd nu så inser jag att den stora lösningen är ett annat samhälle, det gör det dock inte mindre angeläget för mig att lösa mina problem på de sätt som står till buds idag. Dessa två ståndpunkter är på intet sätt motsägande. Det är jävligt privilegierat att tycka att vi bara ska skåda in i framtiden, se ”den stora bilden”, ty det handlar om att ha möjligheter att göra just detta.

Jag tänker att en majoritet av de diagnoser som ställs har att göra med hur samhället ser ut. Ett beteende som kanske inte var problematiskt alls i förhållande till levnadsförhållandena för 100 år sedan kanske är problematiska idag, men detta handlar ju om att samhället förändras. Vad som är ”sjukt” och ”friskt” är ingenting statiskt, utan en flytande skala. Vad som utgör ett funktionshinder handlar uppenbarligen om vilken funktion som är relevant. Det är egentligen uppenbart, men glöms ofta bort.

Jag tänker att i ett samhälle likt detta där människor utsätts för oerhört mycket stress och press på en mängd olika områden så kommer fler och fler människor att nå sin gräns för hur mycket en pallar. Det är viktigt att det finns bra vård för att ta hand om de som drabbas, men vi måste också börja fråga oss vad fan vi sysslar med och vilken typ av samhälle vi önskar ha. Är det rimligt med den här typen av krishantering på längre sikt? Visst, kriser uppstår, men om kriser uppstår gång på gång och i ökad mängd så måste själva källan angripas.

Problemet i mina ögon är när diagnoser används som en förklaring på något och inte som ett verktyg för att behandla något, och detta anser jag ofta sker på ett samhälleligt plan. Människor får veta att en person som gjort på det ena eller andra sättet ”hade” det och det och då anses saken vara löst. ”Skönt, det är inte oss det är fel på, det är hen som är avvikande”. Men det finns en massa personlighetsdrag och svagheter som kan ligga latent ett helt liv och aldrig någonsin behöva vara ett problem under rätt omständigheter.

Jag ser det som problematiskt när människor inte bara diagnostiseras inom psykiatrin utan sätter diagnoser i form av ”personlighetstyper” på sig själva och varandra. Jag förstår verkligen behovet av förklaringsmodeller, men jag tror att det är problematiskt att i den utsträckningen söka förklaringen innuti sig själv. Det är en slags individualism som jag anser upprätthåller ett samhällssystem som tvingar in människor i ohållbara situationer.

Jag tänker att i ett mer rimligt samhälle så skulle människor kunna leva på ett sätt som passar deras individuella behov utan att diagnosticeras. I ett samhälle som detta blir diagnoserna en nödvändighet för individen, och det förstår jag, men jag tror fortfarande att lösningen måste sökas på en annan nivå. Jag tror inte att det är nyttigt för människor att ständigt skärskåda sig själva för att hitta förklaringar på saker och ting. Det går att tala om och ta hänsyn till individuella avvikelser utan att göra det till debattens kärna, som jag upplever att det är idag.

Jag tänker mig såklart inte att detta gäller alla diagnoser, och jag tänker mig inte heller att diagnoser inte fyller någon slags funktion. Däremot så tror jag att vi idag, som samhälle, sätter en på tok för stor tilltro till detta som en lösning och förklaring på saker och ting. Introspektionen och självrannsakan som någon slags allmängiltig formel för att lösa alla möjliga problem människor upplever. Jag menar att ett samhälle som gång på gång tvingar in människor i detta är sjukt.

Vad jag har emot Earth hour.

Så jag tänkte förklara varför jag personligen tycker att Earth hour är tramsigt eftersom jag inte vidareutvecklade det i förra inlägget. Först och främst så ogillar jag alla former av Facebookaktivism, och Earth hour är enligt mig ett mycket bra exempel på sådan. Nu har visserligen fler och fler organisationer börjat anamma det, som bland annat Wwf, men det gör det inte mindre till facebookaktivism.

Men mitt främsta problem är dock egentligen inte detta, utan hur Earth hour individualiserar frågan om miljön. I mina ögon verkar Earth hour i samma anda som alla dessa ”miljötips” en kan läsa i olika tidningar, som brukar vara typ ”stäng av alla lampor efter att du varit i ett rum”, ”köp ekologisk bomull” eller ”duscha fem minuter kortare”. Sen kan folk göra detta och känna sig nöjda med sin insats.

Miljöproblemen är främst ett politiskt problem och måste lösas den vägen. Jag tror inte på en ökad medvetenhet hos människor som gör individuella val, utan på lagstiftning som tvingar fram detta. Visst måste lagstiftning föregås av att det finns ett politiskt tryck och medvetenhet kring frågan, men då måste trycket vara just politiskt och Earth hour bjuder inte upp till det.

Den här typen av event riskerar att skapa en klyfta mellan ”miljömedvetna” och människor som inte firar Earth hour, precis som olika former av miljövänlig konsumtion också gör det. Fienden blir plötsligt inte obrydda företag och ansvarslösa politiker utan andra privatpersoner som själva inte firar Earth hour, köper kravmärkt eller liknande. Miljömedvetna får en chans att känna sig duktiga och sucka åt de som är ansvarslösa och inte bryr sig.

Jag tycker att denna tendens är otroligt tydlig främst när det kommer till att handla miljövänligt. Människor som har pengar har ofta råd att köpa kravmärkt, ekologiska kläder och liknande och är inte sena att kokettera med detta. Vissa drar det till och med så långt att dyrt blir synonymt med miljövänligt, och därmed moraliskt. Som till exempel i denna text kring kött i en tidning riktad till villaägare:

Ja, visst är det bekvämt när en kan köpa sig fri från skulden!

För att komma någonvart tror jag att miljörörelsen måste lyfta blicken bort från enskilda individers val och ställa krav på politiken: på förbud, på bättre möjligheter för individen att leva miljövänligt, på subventioner och straffskatter. Även kring detta bör en kunna skapa samma typ av event som Earth hour, kanske till och med samma sak fast med en annan inramning. För inramningen som den är idag är hopplöst oradikal och individualiserad.

Vad tycker ni? Planerar ni själva att ”fira”?

Tack men nej tack.

Noterar att Blondinbella vill att jag ska vara min egen bästa vän och funderar lite på detta med individualism. Man ska ha huvudrollen i sitt eget liv, vara stark och oberoende och så vidare. Och jag känner bara: tack men nejtack! Jag vill helst vara så nära så nära till andra människor att det gör ont i kroppen när något sliter dem ifrån mig, jag vill känna saknad och samhörighet med andra och så vidare. Jag är inte intresserad av denna individualism som är det förhärskande idealet. Jag vill helst inte behöva vara min egen bästa vän, jag vill omge mig av andra människor som betyder mycket.

Kärnfamiljen.

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….
…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.
Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det.

Först när jag såg Justin Biebers uttalande om abort så skrattade jag. Sen tänkte jag efter.

Nymoralism är fan ett ständigt växande och mycket obehagligt fenomen som borde ryckas upp vid rötterna. Jag mår dåligt av tanken på alla hans tolvåriga fans som inspireras av honom i sina åsikter.

Det här med dåliga förebilder är en sak. Att Kenza röker påverkar nog andra marginellt i den riktningen, ingen tycker att hon är cool för att hon gör det, man tycker att hon är cool av andra anledningar. Men förädiskt ”goda” förebilder är däremot mycket, mycket obehagligt.

Typ som Blondinbella. Blondinbella är en ”bra förebild” men om man skrapar lite på ytan så skådar man inte alltför sällan ett illa dolt människoförakt och en otroligt banal verklighetsbeskrivning. Politiska åsikter som bygger på att hon borde slippa betala skatt så att hon kan skänka mer pengar till tiggare och att alla ”kan om de vill”. Jag ryser av tanken på en hel generation som alla är uppvuxna i självhjälpsböckernas och entreprenörernas tid som kommer ut i arbetslivet och i politiken.

Jag tänker på alla stackar 14-åringar som blir hjärntvättade till att tro att det bara är de som avgör sin framtid, att alla kan bli entreprenörer och att den enda anlendingen till att man misslyckas med något är att man helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på sig själv.

Dessutom blir de matade med detta ständiga förakt mot svaghet. Människor som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga förtjänar ingen respekt, människor som röker är äckliga och rent av onda och människor som gör abort är slampiga barnamördare.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det, utan denna ständiga ängslan inför om folk ska tycka att man gör ett dumt livsval och där med bli mindre ”attraktiv på arbetsmarknaden” eller liknande. Att folk ska bli arg på en för att man ”slösar med statens pengar” eller något liknande dravel.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.